Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jonsson, 2. (storman) - Knut Kristinesson - Knut Lavard - Knut Långe - Knut Magnusson - Knut Mickelsson, Mäster Knut - Knutning - Knutpiska (Knut) - Knut Porse - Knutsgillen (S:t Knutsgillen) - Knutskrift el. Knuträkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Knut Kristinesson—Knutskrift
914
till norska riksrådet Alf Haraldsson (Bolt),
blev K. far till svenska riksrådet Jöns
Knutsson samt norska riksrådet Alv Knutsson (se
d. o.). Jfr K. H. Karlsson i Personhist. Tidskr.
1905. B. H-d.
Knut Kristinesson, jarl (d. 1261). Var son
till norske jarlen Håkon Galen och genom sin
mor, Kristina, frände till konung Erik
Eriksson. K. namnes som dennes råd i
förmyndarregeringen omkr. 1225. Han blev de
upproriska Ribbungarnas tronkandidat men måste
underkasta sig konung Håkon Håkonsson 1227.
K. kvarblev som jarl i Norge och dog där.
Knut Lavard, se Knut, sp. 910.
Knut Långe, se Knut, svenska konungar, 2.
Knut Magnusson, svensk storman, riddare.
K. var trol. brorson till marsken Tyrgils
Knutsson, förde liksom denne ett lejon i
vapnet samt var lagman först i Värmland
och sedermera i Västergötland. Som konung
Birger Magnussons råd omtalas han 1305 men
synes sedermera ha slutit sig till hertigarnas
parti. Efter deras död (1318) nämnes han
som hertiginnorna Ingeborgs och sedermera
som konung Magnus Erikssons råd samt var
en av dem, som rådet utsände för att
åvägabringa föreningen med Norge 1319. Han
deltog i revisionen av Södermanlandslagen 1327
och åtföljde konung Magnus på dennes
friar-färd till Frankrike 1334. Sista gången K.
nämnes i handlingarna är 1339. K. II. K.*
Knut Mickelsson, M ä s t er Knut (d. 1527
21/2), en av anstiftarna av det s. k. första
dalupproret (se D a 1 u p p r o r). Var
stockholmare till börden, studerade 1505—08 vid
Leipzigs univ., där han blev magister, blev efter
hemkomsten kanik i Västerås och omkr. 1520
domprost där. Något senare valdes han till
ärkebiskop i Uppsala efter Gustaf Trolle,
men valet trädde ej i kraft. Av gammalt en
utpräglad Sturevän, började han efter Gustav
Vasas tronbestigning stämpla mot konungen
till Sturehusets förmån och bedrev i Dalarna
1524—25 tills, m. Peder Sunnanväder en livlig
agitation i upproriskt syfte men nödgades
slutligen fly till Norge. Därifrån utlämnad
på konung Gustavs begäran 1526, ställdes
han inför rätta, dömdes till döden och
halshöggs i Stockholm följ. år. G. C-n.
Knutning, se Knut, sp. 908.
Knutpiska (Knut), piska av flera
hopflätade oxsenor el. ogarvade remmar, som
skilja sig i ändan. K. var straffredskan i
Ryssland från tatartiden; Nikolaus I ersatte
den med en tresnärtig piska (pletj), som
Alexander II avskaffade. Med k. piskades
den dömde på den blottade ryggen, stundom
till döds.
Knut Porse, halländsk storman (d. 1330).
Tillhörde en halländsk ätt (se Danmarks Adels
Aarbog 1901; om släktens svenska grenar jfr
K. H. Karlsson i Hist. Tidskr. 1886 och
Personhist. Tidskr. 1909). K. kom som
landsflyktig till Sverige och deltog i resningen
mot konung Birger Magnusson. 1319 var K.
svenskt riksråd och företog 1322 ett infall i
Skåne. Han blev befallningsman på Varberg
och fick stort inflytande på hertiginnan
Ingeborg, konung Magnus Erikssons moder. De
drevo en personligt-lokal intrigpolitik, som
gick ut på att skapa ett självständigt
makt-område på gränsen mellan de tre rikena. Vid
Ingeborgs förlikning med svenska rådet 1326
bestämdes, att K. ej fick vistas i Sverige.
K. drog fördel av Danmarks inre upplösning,
deltog i upproret mot Kristofer II och
erkändes efter hertig Valdemars kungaval av denne
som hertig av Södra Halland och Samsö.
K. kunde nu (1327) äkta Ingeborg. Kristofer
II stadfäste 1329 hans förläningar, som
ökades med Estland. Jfr vidare Ingeborg,
sp. 580. (B. H-d.)
Knutsgillen (S:t Knutsgillen),
and-ligt-sociala gillen för inbördes hjälp, vilka
uppstodo i Danmark redan vid 1100-talets
slut, i samband med den uppkomna
helgondyrkan av hertig Knut Lavard (se K n u t,
sp. 910). Knut den heliges kunganamn
sammanblandades småningom med hertig Knuts,
och vissa k. voro vigda åt Knut den helige.
Från senare medeltiden äro omkr. 30 danska
k. kända. Ännu bestå k. i Lund, Malmö,
Ystad, Flensburg och Reval. Reformationen
bortsopade de flesta k. Av de återstående
blev det i Malmö mest ansett. Det nämnes
1360 men är äldre. Malmö k. blev
småningom ett förnämt parad- och festgille, med
många medlemmar bl. a. av konungahuset och
skånska adeln. Efter en tynande tillvaro
under delar av 1800- och 1900-talet har det
visat ny livaktighet. Ystads k. uppkom på
1400-taiet. I Lund nämnes k. på 1300 talet
men var trol. äldre. Från en religiös-juridisk
stiftelse blev det efter reformationen en
skytte- och understödsförening, på 1600 talet
ett fåtaligt dryckeslag och under 1700 talet
ett likbärarlag. Från 1801 fick det nytt
uppsving och är numera en mycket livaktig
sammanslutning för bevarande av de gamla
traditionerna med vänskap och välgörenhet som
närmaste syften. Årshögtiden firas 13 jan.
(Knutsdagen). Litt.: Om k. i Lund se G.
Ljunggren i »Samlingar till Skånes historia»,
II (1868—69), om k. i Malmö monogr. av
J. Kruse (1898), om k. i Ystad se B. Petersson
i Skåne, Årsbok 1927; K. P. Kannik, »Sct.
Knudsgilde» (1928). (B. H-d.)
Knutskrift el. rättare Knuträkning,
ty knutarna ange endast siffror, har haft
vidsträckt förekomst (i Kina, Tibet, Bortre
Indien, Indonesien) och är ännu i bruk på
Bor-neo. I Amerika förekom knuträkning i
för-columbisk tid i inkariket och trol. även i
Mexiko samt brukas ännu av indianerna på
Perus och Bolivias högslätter. Den
ursprungligaste formen av knuträkning, enkla knutar
på ett snöre, har betydligt större utbredning.
Sin högsta utveckling nådde k. hos inkas,
vilkas quipus tjänstgjorde som statistiska
tabeller m. m. och spelade en viktig roll i
stads-organisationen. En quipu består av ett snöre,
vid vilket trådar äro fästa; från dessa kunna
bitrådar utgå. På trådarna och bitrådarna
äro slagna knutar, som äro av olika typ och
vilka ha olika värde, beroende på den
inbördes placeringen. Inkas använde
decimalsystem. Quipus ha anträffats i förcolumbiska
gravar på Perus kust. Erland Nordenskiöld,
som börjat lösa denna knuträknings gåtor,
har funnit, att talen behandla astronomiska
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
