Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knyppling - Knytling - Knytlingasagan - Knytnävskamp - Knä - Knäck - Knäppare, Knäpparefamiljen, Knäpparebaggar - Knäred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Knytling—Knäred
918
Bild 3. Knypplad spets från Dalarna.
— så t. ex. i Ore i Dalarna och
Ovanåker i Gästrikland. Spetsar från Vadstena,
Skåne och Dalarna (bild 3) åtnjuta ett
välförtjänt anseende. En av landstinget
understödd spetsknypplingsskola har under senare
år arbetat i Vadstenatrakten. Medelst
knyppelmaskiner imiteras numera knypplade
arbeten. Jfr Spetsar. I.P-i.*
Knytling, Ilerniäria gla’bra, se
Nejlikväxter.
Knytlingasagan, isländsk saga, som
behandlar Danmarks historia från senare delen
av 900-talet till 1187. Sagan är skriven
under något av årtiondena närmast efter 1250.
Dess berättelse om Knut den helige är en
självständig saga, och för skildringen av
tiden omkr. 1140—-87 har författaren använt
ett historieverk, som även begagnats av Saxo.
Denna för K. och Saxo gemensamma, nu
förlorade urskrift låter sig i vissa partier
rekonstruera och är en ytterligt värdefull källa
för Danmarks historia,. Senaste uppl. är
»Sp-gur Danakonunga», utg. av C. af Petersens
och E. Olson (1919—25). Litt.: C. Weibull,
»Saxo» (1915) och »Saxoforskning» (i Hist.
Tidskr. för Skåneland, 7, 1921). C. Wbll.
Knytnävskamp (grek, pygmö, lat. pugilätio
el. pugilätus), urgammal idrott, särskilt
utövad av grekerna, numera kallad boxning
(se d. o.). Regelrätt idrottslig k. skildras
både i Iliaden och
Odys-séen. Reglerna voro i flera
avseenden lika de nuv.,
^men i st. f. boxhandskar
*nade man händer och
underarmar lindade med
remmar av läder, vilka
dessutom stundom voro klädda
med metallbitar (se bild).
Avgörandet skedde genom
att den ene kämpen slogs
sanslös. Skedde detta ej
inom rimlig tid, tillgreps
s. k. klimax, varvid kämparna slogo turvis,
tills den ene föll. K. var en mycket hård
idrott men förblev den mest populära under
hela antiken. Jfr E. N. Gardiner, »Greek
athletic sports and festivals» (1910). Å. S-n.
Knä (lat. ge’nu). 1. (Anat.) Den del av
nedre (bakre) lemmen, där lår och lägg mötas
och bilda ledgång, knäleden. De i leden
varandra mötande ändarna av lårbenet (femur)
uppifrån och skenbenet (tibia) nedifrån jämte
vadbenet (fibula) äro ganska klumpiga;
fram
till ligger dessutom ett knöligt senben,
knäskålen (patella). Vid ledens böjning
framträda två sensträngar, en på vardera sidan.
Den vinkel, som härvid uppstår, kallas
knävecket. G. v. D.*
2. (Skpsb.) Krumtimmer el. fasonjärn av
vinkelform, använt såsom förbindning mellan
vissa byggnadsdelar i ett fartyg. Då k. är av
trä, kallas den till fartygssidan fästa delen
bål och den andra gren; i fråga om järnknä
användas i stället benämningarna lägg och
tå. K., anbragt i vertikalled, kallas häng- el.
hangareknä, i horisontalled vinkelknä och i
sned riktning snedknä. Ax. L.
Knäck, sötsak av sirap och socker, vanl.
tillsatt med grädde, litet smör och hackad
mandel. Ingredienserna kokas, tills massan
stelnar i kallt vatten; den öses upp i små
pappersformar för att kallna och stelna.
Knappare, Knäpparefamiljen,
Knäp-parebaggar, Elateridac (efter det artrika
släktet Elater), fam. av underordn. Polyphaga
bland skalbaggarna, omfattande medelstora,
kortbenta skalbaggar
av långsträckt form,
med trådlika, på ena
sidan sågade el.
kam-tandade antenner.
Namnet häntyder på
djurens förmåga att,
om de råka falla på
rygg, med en
knäppande rörelse kasta
sig upp i luften och
komma på fötter igen.
Detta möjliggöres
genom att halsskölden
ledar mot
mellanbrös-tet och baktill har en
bakåtriktad tapp, som
kan inpassas i en
grop på mellanbröstet. När djuren liggande
på rygg böja halsskölden bakåt, dragés
tappen ut, så att dess spets spännes mot gropens
kant. När musklerna ytterligare spännas,
faller tappen ned i gropen, och bakre delen
av halsskölden slår så hårt mot underlaget, att
djuret kastas upp i luften flera dm. Larverna
äro långsträckta, cylindriska el. plattade med
glänsande hård, gul hud och korta grävfötter
samt leva i jorden el. i murkna stubbar o. dyl.
De äro dels rovdjur, dels växtätare. Den
vanligaste arten är randiga
sädesknäp-paren (Agriotes lineatus), som gör stor
skada på säd och rotfrukter. Larverna trivas
bäst i lös och lucker jord. Som medel mot
dem använder man grund sådd, emedan
larverna (rotmaskar), som vistas några cm
under jordytan, då blott avbita de finare
rötterna, ombyte av växtföljd el. intensiv
bearbetning av jorden, varvid en mängd larver
dels bringas upp till jordytan till mat åt
fåglar, dels krossas. I. T-dh.
Knäred, socken i s. Halland, Höks härad (se
Hök), vid Smålandsgränsen, kring Lagan;
202,77 kvkm, 2,490 inv. (1929). 1,725 har åker,
6,680 har skogs- och hagmark. Vid Lagan
Sydsvenska kraft a.-b:s kraftverk Majenfors,
Bassalt, övre och Nedre K. Pastorat i
Göteborgs stift, Laholms kontrakt. Se bild 7
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Knappare. T. v. larv, t.h.
fullt utbildad hona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
