Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knäred - Knärot - Knästorp - Knäsvamp - Knätte - Knävelborrar - Knävring - Knölbakterier - Knölbegonior - Knölfloka - Knölhavre, Knylhavre - Knölros - Knölrot - Knölstam, Stamknöl - Knölsvinsläktet - Knös, släkt - Knös, Anders Erik - Knös, Anders Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Knärot—Knös, A. O.
920
vid art. Halland. — I K. ha många
svensk-danska gränsmöten hållits, bl. a.
1304 mellan Erik Menved och Birger, 1569,
1571, 1575, 1580 och 1612—13, varvid
danskarna merendels uppehöllo sig i K.,
svenskarna i Ulvsbäcks prästgård i Markaryds
socken. Invid Sjöareds forna gästgivargård
vid gränsen, där en minnessten rests av
Hallands museistyrelse, undertecknades 20 jan.
1613 freden i K. Sveriges ombud voro
rikskanslern Axel Oxenstierna och tre riksråd,
Danmark företräddes av kanslern Chr. Friis
och tre riksråd; freden slöts under engelsk
bemedling. 1570 års Stettinfördrag
bekräftades. Gjorda erövringar återställdes, men
som pant för krigsskadeståndet, 1 mill. rdr
att betalas inom sex år, behöll Danmark
under tiden Älvsborg, Nya och Gamla Lödöse,
Göteborg samt sju härad i Västergötland.
Sverige avstod bl. a. från alla rättigheter över
sjölapparna vid Västerhavet mellan Titis
fjord och Varanger fjord. Det ena rikets
undersåtar skulle fritt få köpslå i det andra;
i Öresund skulle tull ej läggas på
svenskarnas personer el. gods. Fredsurkunderna äro
tr. i »Sveriges traktater», V (1903). Jfr L.
Stavenow i Göteborgs Vet.- o. Vitt.-samh:s
Handl., följd 4, bd 14—15 (1911—12). — Jfr
Älvsborgs lösen.
Knärot, Goodye’ra repens, en orkidé med
lång jordstam, i rosett samlade blad och små,
vita blommor i ensidigt ax; mindre allmän i
mossig granskog i hela Sverige. G. M-e.
Knästorp, socken i Malmöhus län, Bara
härad (se Bara), på Lundaslätten, närmast s.
om Lund; 6,09 kvkm, 541 inv. (1929).
Begränsas och genomflytes i n. ö. av Höjeån.
507 har åker; skog saknas. Ingår i K:s och
Tottarps pastorat i Lunds stift. Bara kontr.
Knäsvamp, veter., en svulst på framsidan
av framknäet, beroende på ökad
vätskeansamling i en där liggande slemsäck. Svulsten
kan hos nötkreatur bli stor som ett
barnhuvud. K. förekommer stundom även hos
hästar. Hos nötkreatur kan k. med fördel
opereras (inläggande av s. k. dränrör). Små
knäsvampar medföra ingen egentlig
olägenhet. E. T. N.
Knätte, socken i Älvsborgs län, Redvägs
härad, n. ö. om Ulricehamn; 26,66 kvkm, 410
inv. (1929). Kuperad höglandssocken (intill
338 m ö. h.) kring övre Ätran (omkr. 250 m
ö. h.). 493 har åker, 1,880 har skogs- och
hagmark. Ingår i Böne, K., Liareds,
Fivle-reds och Kölingareds pastorat i Skara stift,
Redvägs kontrakt.
Knävelborrar (ty. Knebelbart, tvär slåskägg),
äldre sv. namn på mustascher.
Knävring, kort träknapp (se bild),
som ombord brukas vid råsegels
revning m. m.
Knölbakterier, baljväxtbakterier
(se d. o.).
Knölbegonior, Begonia-arter med
underjordisk knölstam; blad och stjälk nedvissna
under torrtiden. Se B egonia (med bild).
Knölfloka, bot., se Chaer op hy 1 lum.
Knölhavre, Knylhavre, se Havre.
Knölros, Erythe’ma nodösum, vanl. med
feber förbunden sjukdom, som yttrar sig ge-
nom rödblå, upp till 5-örestora knutar i huden
på extremiteternas sträcksidor, företrädesvis*
underbenen. Knutarna försvinna i regel även
utan behandling på ett par veckor. K. har
satts i samband dels med reumatisk, dels med
tuberkulos infektion och har intet att göra
med ros (erysipelas). Behandlingen utgöres
f. n. vanl. av lokala omslag och
salicylpre-parat. E. L-g.
Knölrot, se Rot.
Knölstam, Stamknöl, en starkt
uppsvälld stamdel, vilken magasinerar
upplagsnäring. ■ Vanl. är k. underjordisk (t. ex.
hos-potatis och jordärtskocka), mera sällan
ovanjordisk (t. ex. hos kålrabbi). I motsats till
knölroten bär k. blad (vanl. små, fjällika).
En egendomlig k. är rädisan, som
uppkommer av den under hjärtbladen befintliga
stamdelen. G. M-e.
Knölsvinsläktet, Potamochae’rus, tillhör
fam. svindjur. Hithörande arter utmärkas av
ganska smärt kropp, öron med hårtofs, långt
tryne och en benknöl på nosen hos galten.
De förekomma i Afrika s. om Sahara och på
Madagaskar. Penselsvinet, P. porcus,
från v. Afrika, blir 1,5 m långt. Färgen är
övervägande brunröd och rödgul. T. P.
Knös, svensk släkt, härstammande från
Hangelösa socken i Västergötland, där dess*
stamfar, bonden Olof, i början av
1600-talet bebodde hemmanet Knorren el. Knorren.
Namnet K. antogs av Olofs son Börje K.
(1632—1711), hejderidare i Älvsborgs län.
Dennes son Olof K. (1683—1748), kyrkoherde i
Vånga 1729 och kontraktsprost, hade två
söner, A. O. K. (se nedan) och P e r K. (1727—
95), löjtnant och livdrabant. Den senares son
Birger Persson K. (1766—1822) blev
magister i Lund 1790, vikarierande rektor i
Skara 1795, ord. rektor i Alingsås 1798 och
kyrkoherde i Källby 1816. Jfr A. Knös,
»Vest-götasläkten Knös» (1898). (E. Spr.)
Knös, Anders Erik, teolog,
universitetslärare (1801—62), son till C. J. K. Blev
docent i Uppsala 1826, prof, i praktisk teologi
där 1835, teol. dr 1844 samt förste teol. prof,
och domprost 1852. K.
var led. av
kyrko-lagskommittén 1838—
39 och bevistade som
Ärkestiftets
representant riksdagarna 1844,
1853, 1856 och 1859.
Som medlem av
bibelkommissionen nedlade
han ett mycket
betydande arbete på 1861
års provövers, av N.
T. Ett urval ur K:s
»Skrifter» utgavs 1863
—65. — Hans son
Olof Wilhelm K. (1838—1907) blev lek
tor i latin och grekiska i Gävle 1874 och
i Uppsala 1880 samt biträdde från 1899
bibelkommissionen vid reviderandet av dess
övers, av N. T. J. P.*
Knös, Anders Olofsson, teolog,
pedagog (1721—99); jfr släktartikeln. Inskrevs,
efter skolstudier i Skara, 1737 som student i
Uppsala, där han blev en framstående an-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Knävringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
