Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koberg - Koblenz, Coblenz - Kobo Daishi - Kobold - Kobolt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Koblenz—Kobolt
928
Utsikt över Koblenz.
Fr. Lilljekvist. Under medeltiden sätesgård,
därefter länge frälsehemman under Grävsnäs
(se d. o.), köptes K. 1757 av N. Sahlgren (se
d. o.), som 1761 upprättade två fideikommiss,
K. och Gåsevadholm, 1818 genom arv och
gifte förenade hos släkten Silfverschiöld.
Koblenz [kå’blänts], C o b 1 e n z, huvudstad
i preuss. Rhenprovinsen och i reg.-omr. K.
(6,208 kvkm, 804,623 inv. 1925), vid Mosels
inflöde i Rhen, mitt emot Ehrenbreitstein (se
d. o.); 58,744 inv. (1925). Den äldsta staden
ligger vid Mosel; på dess högsta punkt reser
sig Liebfrauenkirche, först omnämnd på
1100-talet. Gamla hus från 1200-, 1400- och
1500-talet finnas här ännu (borgen, Kaufhaus,
Schöffenbaus). Kring denna stadsdel går ett
halvcirkelformigt gatustråk, som i v. mynnar
vid Moselbron (uppförd 1344, ombyggd 1440).
Staden utbreder sig numera över dalgången
mellan Rhen och den skogklädda höjden
Kar-tause samt över Rhenön Oberwerth. Två broar
leda över Rhen. De ståtligaste byggnaderna
ligga omkring slottet (där inrymmes nu
stadsmuseet) och Schlossplatz; vid floden
regeringsbyggnaden, längre i n. Rheinmuseum.
Kajer följa både Mosel- och Rhenstränderna,
som mötas i udden Deutsches Eck med ett
37 m högt monument över kejsar Vilhelm I.
K. har betydande handel med vin m. m. och
tillverkning av maskiner, musikinstrument
och cigarrer. E. L-r.
K. var tidigare en av Tysklands starkaste
fästningar. Med Ehrenbreitstein som kärna
utbyggdes efter 1815 fästningen enligt
nypreussiska systemet. Enceinten slopades 1890,
och de yttre verken demolerades efter
världskriget i enlighet med Versaillestraktaten.
Namnet K. härledes från Conflue’ntes (av
lat. conflu’ere, flyta tillsammans), ett av
Dru-sus omkr. år 9 f. Kr. anlagt kastell vid Rhens
och Mosels sammanflöde. Staden tillhörde
från 1018 ärkestiftet Trier. Under franska
revolutionen var K. samlingsplats för de
franska emigranterna. K. var 1794—1813
införlivat med Frankrike och tillföll 1815
Preussen. Enl. Versaillesfördraget 1919 var K. till
1923 besatt av amerikanska och 1923—29 av
franska trupper samt 1919—29 säte för
Inter-allierade Rhenlandskommissionen. Jfr M.
Bär, »Aus der Geschichte der Stadt K. 1814—
1914» (1922). L.af P.; V.S-g.
Kobo Daishi, se Japan, sp. 989.
Köbold, se Kobolt.
Kobolt, ett metalliskt grundämne, som fått
namn efter de förr »kobold» el. »kobolt» (av
ty. Kobold, hustomte, nisse, gruvtomte,
bergtroll) kallade mineral, ur vilka metallen
(»ko-bolt-regulus», »speise») i vissa fall (ur
»färgkobolt», t. ex. speiskobolt och koboltglans)
erhölls. Svensken G. Brandt visade 1739 (ej
1735, såsom hittills ansetts), att k.
(kobolt-regulus), som dittills förväxlats med vismut,
var en särskild metall (»halvmetall» enl.
Brandts åsikt). I mineralriket träffas k.
blott täml. sällan i större mängder. Viktiga
koboltmalmsmineral äro koboltglans, linneit,
speiskobo.lt, koboltarsenikkis (med glaukodot),
kobolthaltig magnet- och svavelkis och
dessutom t. ex. asbolan, en kobolthaltig
manganockra (se d. o.). Nickel åtföljes vanl. av k.
Världsproduktionen av k. uppgår f. n. till
omkr. 700 ton per år, och allra största delen
härav lämnas av Katanga (se d. o.) i Belgiska
Kongo och Cobaltdistriktet i Ontario i
Kanada. Största mängden k. synes nu
efterfrågas för en i ökning stadd tillverkning av
stellit (se d. o.) och för specialstål (se d. o.).
K. finner dessutom sedan gammalt stor
användning vid beredning av färger för den
keramiska industrien och glasfabrikationen.
I Sverige utvunnos koboltmineral förr vid
Gladhammar, Vena, Los, Tunaberg,
Håkans-boda (i Västmanland) och Riddarhyttan. N. Zn.
I kemiskt hänseende star k. järn och
nickel mycket nära. K:s kemiska tecken är
Co, atomvikt 58,95, atomnummer 27, smpt
1,464° C, spec. v. 8,6—8,8. Metallen
framställes genom reduktion av oxiden med kol,
är liksom järn magnetisk, angripes däremot
ej av luft el. vatten. Svavelsyra och saltsyra
angripa k. endast något, utspädd salpetersyra
löser den däremot under bildning av
kobolt-nitrat. — Med syre ger k. två oxider, k
o-boltoxidul, CoO, och koboltoxid,
C02O3. Den förra är ett grågrönt till brunt
pulver, den senare ett brunt till brunsvart
pulver. K. är tvåvärdig i sina viktigaste
salter. I lösning äro salterna röda, i vatten-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
