Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolsyra - Kolsyrat salt - Kolsyrat vatten - Kolsyreassimilation - Kolsyrebad - Kolsyregödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001 Kolsyrat salt—Kolsyregödsling 1002
koldioxiden därför oftast för kolsyra.
Koldioxiden bildas vid fullständig förbränning
av kol (jfr Koloxid), antingen av fritt
sådant el. av sådant, som ingår i organiska
föreningar, vid andningen och vid många
jäsningsprocesser, särskilt alkoholjäsningen och
cellulosajäsningen. Dessutom utvecklas
koldioxid vid glödgning av kalksten
(kalkbränning) o. a. kolsyresalter el. k a r b o n a t, med
undantag av de neutrala alkalikarbonaten,
samt vid inverkan av syror på karbonat. För
framställning av gasen i mindre skala låter
man vanl. saltsyra sönderdela marmor i en
Kipps apparat (se d. o.). I atmosfären ingår
koldioxiden till 0,03 volymprocent. Den
förekommer vidare upplöst i vatten i växlande
mängd (1 volym vatten löser vid 0° C och 1
atm. tryck l,s volymer koldioxid) och
utströmmar i vulkaniska trakter ur marken. —
Koldioxiden är en färglös, tung gas. Dess spec.
v. i förhållande till luft är 1,529. Vid temp.
under den kritiska, som ligger vid 31,i°, kan
koldioxiden förtätas till en färglös vätska.
Vid 0° C fordras härför ett tryck av 34
atmosfärer.
Koldioxid försäljes i handeln i stålcylindrar
i komprimerad, flytande form. Får sådan
koldioxid rinna ut, kommer den på grund av
trycksänkningen i häftig avdunstning, och
härvid sjunker temperaturen till —79°. Denna
temperatur är lägre än smältpunkten, och
koldioxiden fryser därför genast till vit
kolsyre-snö. Blandas denna med eter (se d. o.), kan
man uppnå (vid förminskning av det yttre
trycket) köldgrader av ända till — 110°.
Koldioxiden har en svagt kittlande lukt och
syrlig smak, beroende på att den vid inandning
löser sig i saliven under bildning av k. Luft,
innehållande mindre mängder koldioxid (upp
till 1 %), kan utan olägenhet inandas. Större
mängder åstadkomma däremot
förgiftnings-symtom. — Koldioxiden är ej brännbar och
kan ej underhålla förbränning. Av starka
reduktionsmedel, ss. glödande kol, reduceras
den till koloxid (se d. o.). Vissa metaller,
ss. magnesium, förbrinna vid rödglödgning i
en kolsyreatmosfär till metalloxid och kol.
Med baser och metalloxider förenar sig
koldioxiden under bildande av karbonat. K. är
dock en så svag syra, att de vattenlösliga
karbonaten alltid äro något hydrolyserade och
därför reagera basiskt (se Hydrolys). Den
är en tvåbasisk syra och ger dels normala,
dels sura salter, bikarbonat. Salterna
äro i allm. olösliga i vatten med
undantag för alkalisalterna, sura alkaliska
jord-artsalter samt sura järn- och
mangankarbo-nat. De sura karbonatens löslighet spelar en
viktig roll för kalcium- och järnföreningarnas
omsättning i jordskorpan. Viktiga i naturen
förekommande karbonat äro kalksten,
krita och d o 1 o m i t (se dessa ord).
Koldioxidens närvaro i luft eller i andra gaser
upptäckes lätt därpå, att gasen, inledd i
kalkvatten eller barytvatten
(bariumhydroxid-lösning), framkallar en fällning el. grumling
av olösligt kalium- el. bariumkarbonat, som
vid tillsats av saltsyra el. ättiksyra åter
löses. Alla organiska karbonat äro s. k. m
e-takarbonat, R2OO3; av ortokolsyra
känner man endast ortokolsyreestrar. R4CO4.
Klorkolsyreestrarna utmärka sig för sina
tår-retande egenskaper och ha därför fått
användning som giftgaser (se d. o.). Med
gasformig ammoniak förenar sig koldioxid
vid 130°—135° direkt till karbaminsurt
ammonium (jfr Uretaner och U r i n ä m n e),
K. brukas för framställning av soda
(natrium-karbonat) o. a. karbonater, i kemiska och
fysikaliska fabriker och laboratorier, till
alstrande av köld för tekniska ändamål och på grund
a,v sin syrliga, uppfriskande smak som tillsats
till läskedrycker (kolsyrat vatten).
Ehuru k. endast sparsamt förekommer i
atmosfären, spelar den dock den största roll
i naturens hushållning. Först och främst är
den ett av växternas viktigaste näringsämnen
(se Assimilation). Ett vetefält om 1 har
kan under en växtperiod av 4
sommarmånader förbruka omkr. 9,000 kg koldioxid. Hela
jordens växtlighet beräknas per år upptaga
omkr. 48,000 mill. ton koldioxid ur luften.
Trots denna stora förbrukning håller sig
luftens kolsyrehalt anmärkningsvärt konstant.
Detta beror därpå, att tillförseln av k. till
atmosfären håller jämna steg med
förbrukningen. Genom människors och djurs
utand-ning, genom förbränningsprocesser
(förmult-ning och förruttnelse) samt genom vulkanisk
verksamhet uppehälles denna jämvikt. Man
har funnit, att den k. 1 har skog förbrukar,
motsvarar den k. 37 människor utandas. K.
är även av stor betydelse för bergarternas
förvittring. På grund av sin syrekaraktär
angriper k. även en hel del andra föremål.
Så förorsakas kopparns ärgning av luftens
kolsyra. I. B.
Kolsyrat salt, dets. som karbonat. Se
Kolsyra.
Kolsyrat vatten, vatten, mättat med
kolsyra under vanl. några atm. tryck. Se M
i-neral vatten.
Kolsyreassimilation, klorofyllförande
växters förmåga att i solljus av kolsyra och
vatten bilda assimilat (kolhydrat). Se vidare
Assimilation. E. S-g.
Kolsyrebad, se N a u h e i m b ad.
Kolsyregödsling, en artificiell höjning av
kolsyrehalten i den luft, som omspolar
växternas assimilationsorgan. Den går ut på att
stegra assimilationsintensiteten och som följd
härav framkalla ökad kolhydratsproduktion
och tillväxt. Principiellt bygger k. på den
fysiologiska erfarenheten, att assimilationen
är inom vida gränser direkt proportionell mot
kolsyrehalten i luften. Praktiska försök med
kolsyrebegasning i växthus ha bekräftat
dessa genom fysiologiska experiment vunna
resultat, om också skördeökningen icke alltid
direkt motsvarat den tillförda gasmängden.
K. har hittills endast vid växthuskulturer
visat sig praktiskt genomförbar. Dess
ekonomiska bärkraft beror framför allt på
kol-syrepriset. Endast för vissa kulturer kan det
löna sig att använda den relativt dyra
komprimerade kolsyra, som kommer i handeln på
stålcylindrar. Billigare gas har man sökt
framställa genom direkt förbränning i
växt
husen av kol, sprit el. kolväten, t. ex.
petroleum. Brännmaterialet måste vara så beskaf-
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
