Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommun, Kommunalväsen - Kommunernas utveckling i Sverige till 1809 - Kommunerna i Sverige 1809—62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Kommun
1028
av prästen besörja och kontrollera skötseln
av kyrkan och dess tillgångar, bildar länge
det väsentliga innehållet i deras självstyrelse.
Nästan alla andra rättigheter ha förvandlats
till skyldigheter. Skyldigheternas behöriga
fullgörande kontrolleras av biskopen och hans
ombud, prosten, och den kyrkliga hierarkien
vinner härigenom ett kraftigt gre^p om
sockenförvaltningen. Byggande av ny kyrka
förutsätter enhällighet och sedan skyldighet att
hålla den vid makt. Prästen blir
sockenstämmans självskrivne ledare. Detta
sammanhänger säkerligen därmed, att enl. kanonisk
åskådning församlingsborna voro objekt, ej
subjekt, för den kyrkliga verksamheten, en
uppfattning, som reformationen bibehöll.
Socknen betraktades ännu på 1600-talet ej heller
som juridisk person utan blott som
menighet. Enligt 1686 års kyrkolag är varje
sockenkyrka en anstalt, för vars bestånd och
växt överheten ytterst sörjer. Till socknens
efter reformationen till kyrkotuktens område
vidgade uppgifter kom senare fattigvården.
Stadgandet i 1686 års kyrkolag om
försam-lingsungdomens undervisning av klockare (se
d. o.) gav på många håll upphov till
sockenskolor. Socknen började utvecklas till något
mera än blott kyrkokommun. — Från senare
medeltiden samverkade sexmännen å
socknens vägnar med och kontrollerade
kyrkvärdarna. Socknens förvaltningsorganisation
fick sin första legala reglering genom 1650 års
prästerliga privilegier, som (§ 23) meddelade
bestämmelser om sockenstämmornas
sammankallande och deras uppgifter på landsbygd
och i stad. Motsv. bestämmelser återkommo
i 1675 och 1723 års privilegier, dock med
vissa ändringar i fråga om stad.
Staden har delvis andra rötter än
lant-socknen. De urgamla hedniska samlings- och
centralplatserna för offentliga angelägenheter,
ting och gudaoffer, blevo småningom fasta
handelsplatser. De lydde under folklandets lag,
deras invånare besökte säkerligen härads- eller
hundaresting och landstingen. Till
köpplatserna samlades emellertid folk långt ifrån, som ej
hörde till ortens rättssamhälle. Den
rättslöshet, som de härigenom riskerade,
fram-tvang en organisation för ömsesidig hjälp.
Under skydd av kungamakten utvecklades
normer för utövandet av medlemmarnas
näringsfång, handel eller hantverk.
Konungamaktens inflytande och skyddsherreställning
visa sig däri, att i stadens domstol och
för-valtningsstyrelse ledningen utövas av en
kunglig ämbetsman, fogden, under det att
bisit-tarna, rådet, utgöra en vald representation
för menigheten, borgerskapet. Den
politiska myndigheten, rösträtten, är liksom på
landet förbunden med innehav av fast
egendom men dessutom med borgarrätt (b u
r-skap). Skattskyldighet till stadens
gemensamma utgifter åligger däremot envar
invånare, oberoende av om han äi fastighetsägare
eller ej. Stadssamhällets bundenhet vid
terri
toriet är ej ovillkorlig. Flyttningarna av
städer av militära eller ekonomiska skäl redan
under tidig medeltid (Sigtuna, Uppsala) och
ännu under 1600-talet (Brätte, Gamla och Nya
Lödöse) visa detta. Först 1789 års försäkran
för rikets borgerskap och städerna i
allmänhet gav garautier häremot.
Småningom intogs fogdens plats av den
folkvalde borgmästaren (se Borgmästare
och Stad), i somliga städer två (eller såsom
i Stockholm fyra). Magistraten, som
borgmästare och rådmän (se Rådman och
Stad) från 1600-talet började benämnas,
spelade den kanske mest betydande rollen i
den gamla stadsförvaltningen. Stadens
finanser vilade i stor utsträckning på att staden
för fullgörande av vissa
förvaltningsuppgifter, även avlöning av stadens ämbets- och
tjänstemän, erhållit anslag från kronan (i a.
k. donationsjord, rätt till vissa tull- och
skatteintäkter m. m.). Andra uppgifter
fullgjordes av borgarna in natura, t. ex. gatu- och
väghållning, brandsläckning m. m. För
utskrivning av bidrag till nya ändamål
fordrades liksom i lantsocknen principiellt
enhällighet. Betydande områden av städernas
förvaltning behärskades av sedvanerätt, till vilken
anslöt sig en lokal lagstiftning, som utgick
från två källor, magistraten och menigheten.
Magistraten, tillika rådhusrätt, var delvis
befogad att meddela beslut, och dit voro
förvaltningens olika grenar utom de kyrkliga
koncentrerade. Menigheten, oftast
representerad genom de s. k. borgerskapets äldste,
bidrog till den lokala lagstiftningen genom
»överenskommelser» eller »föreningar», som
stundom fastställdes av magistraten eller K.
B. eller t. o. m. K. m:t, stundom blevo
gällande utan dylik fastställelse. Vid val samt
där, undantagsvis, majoritetsbeslut av
menigheten kunde komma i fråga, utövades
rösträtten efter olikartade grunder (per capita,
i förhållande till utskyldsbelopp). —
Kyrkliga angelägenheter i stad handlades före
1863 för varje församling i huvudsak i
enlighet med de regler, som gällde för
landsförsamlingar. Sockenstämmans beslut ansågs
dock fordra bifall från borgmästare och råd.
Kommunerna i Sverige 1809—62. Med det
nya statsskicket (1809—10) vaknade
intresset för utvecklingen av sockenförvaltningen.
26 febr. 1817 utfärdades förordningen om
socknestämmor och kyrkoråd, som
huvudsakligen avsåg att reglera besvärsrätten och
sättet för fullgörande av socknens genom
olika författningar stadgade skyldigheter
samt uttaxering av medel för täckande av
kostnaderna härför. Någon allmän rätt
att för gemensamma ändamål binda sina
medlemmar till utgifter hade sockenstämman ej.
Organisationen vidgades med ett
kyrkoråd (som förut i regel funnits i
stadsförsam-lingarna) för handhavande av kyrkotukten
samt den allmänna ordningen och
sedligheten. Ärendena kunde avgöras genom
majori
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
