Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommun, Kommunalväsen - Kommunerna i Sverige 1809—62 - Kommunal väsendets nuvarande gestaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1029
Kommun
1030
tetsbeslut. Sockenstämmans beslut band även
dem. som ej deltagit däri. Efter olika
kom-mittébetänkanden på 1820- och 1830-talet
utfärdades förordningarna 29 aug. 1843 om
socknestämmor i riket, om kyrkoråd och om
socknenämnder å landet. Ej heller dessa
införde någon allmän beskattningsrätt för
stämman, men ett nytt förvaltningsorgan,
sockennämnden, tillkom för hälsovården.
Efter uppdrag av. sockenstämman kunde den
även fungera som allmänt förvaltnings- och
verkställighetsorgan. Nu gällande
kommunallagstiftning vilar på kungl. förordningarna 21
mars 1862 om kyrkostämma, kyrkoråd och
skolråd, om kommunalstyrelse å landet, om
kommunalstyrelse i stad samt om landsting
(som medförde uppkomsten av en ny
kommunal enhet, landstingskommunen),
med senare ändringar särskilt 1918, då
allmän och lika rösträtt infördes. Socknen
uppdelades i en församling för kyrko- och
folkskoleväsen samt en kommun för
fattigvård, ordning, hälsovård m. m. Den
borgerliga k:s uppgifter anges vara att vårda »sina
gemensamma ordnings- och
hushållningsange-lägenheter, såvitt icke enligt gällande
författningar det tillkommer offentlig
ämbetsmyn-dighet att dem handhava». Härigenom fick k.
en allmän beslutande- och beskattningsrätt
över sina medlemmar. Uppfattningen om den
kommunala verksamheten som huvudsakligen
ett fullgörande av skyldigheter vek för
uppfattningen om dess ursprung ur k:s
självbe-stämmelserätt, och prövning i besvärsväg av
kommunala beslut inskränktes till en
rätts-prövning (ej lämplighetsprövning såsom förut).
— 1817 blev majoritetsbeslut regel. Enl. detta
års sockenstämmoförordning skulle rösträtt
tillkomma fastighetsägare o. a., som ägde
rösträtt vid prästval, brukare av enskildas jord
dock blott med ägarens fullmakt;
röstgrunden skulle vara den vid prästval gällande
(oförmedlade mantalet, antalet härdar,
masugnar etc. i visst förhållande till mantalet).
Sockenstämmoförordningen av år 1843
utsträckte rösträtten till innehavare av fabriker,
andra verk och inrättningar samt till
löntagare och hantverks- oeh näringsidkare, som
erlade visst minimibelopp av bevillning.
Röst-grund var fortfarande hemmantalet (efter
1853 det förmedlade) och, där sådant ej fanns,
bevillningen i viss proportion till hemmantal.
Rösträtten på stämmorna utövades enl. 1862
års kommunallagar efter fyrktal, i
fullmäktige efter huvudtal. Genom 1862 års
kom-munalstyrelseförordning för stad upphävdes
stadens egenskap av ståndssamhälle.
Beslutanderätten förlädes till allmän
rådstuga, samtliga röstberättigade, eller till dess
representation, stadsfullmäktige.
(Såsom allmänt förvaltningsorgan insattes en
drätselkammare. Rösträtt i stadens i
allm. genom majoritetsbeslut avgjorda
angelägenheter utövades på allmänna rådstugan i
förhållande till skattskyldigheten, dock med
begränsning för varje röstberättigad till V20
av stadens hela röstetal, i fullmäktige efter
huvudtal. Från 1910 rådde en 40-gradig skala,
d. v. s. högsta röstetalet för en röstberättigad
var satt till 40. Besvär över besluten kunde
avse endast lagligheten, ej lämpligheten.
Magistraten reducerades från sin centrala
ställning till uppgiften att utöva kontroll över
lagligheten av de kommunala besluten samt att,
där hinder ur laglighetssynpunkt ej mötte,
befordra dem till verkställighet. —
Sockenstämmoförordningen 1817 påbjöd, att
sockenstämmor borde fortfarande på lika sätt hållas i
stadsförsamlingar, där de varit brukliga, men
i Stockholm o. a. städer, där de mera sällan
hållits, äldre stadganden gälla. 1843 års
förordningar om sockenstämmor och om
kyrkoråd gällde däremot även städerna utom
Stockholm, som 1847 fick särskild
»ockenstämmo-förordning. Kyrkostämmoförordningen 1862
blev gällande även för städerna utom för
Stockholm, där särskild
kyrkostämmoförord-ning utfärdades 1863.
Kommunalstyrelsens utveckling i Finland
är intill 1809 identisk med Sveriges. Den
senare lagstiftningen har emellertid såväl 1
form som sak anknutit till den svenska
utvecklingen. Landstingskommuner saknas dock
i Finland; jfr Finland, sp. 398—399.
Litt.: R. Gullstrand, »Bidrag till den
svenska sockensjälvständighetens historia» (1923);
S. Bendixon, »Kommunernas historia» (1926);
G. Montagu Harris, »Local government in
many lands» (1926); E. Schalling i Statsvet.
Tidskr. 1927. Schg.
Kommunalväsendets nuvarande gestaltning
i Sverige. Om socknens uppdelning 1862
se ovan. Två eller flera k. kunna förenas
till ett fattigvårdssamhälle, som i
fattig- och barnavårdsfrågor (lag 6 juni 1924
om samhällets barnavård) anses som en k. (se
Fattigvård, sp. 161; jfr Barnavård
s-n ä m n d). Så har skett i étt mindre antal
fall. Ett särskilt slag av borgerliga k.
utgör köpingskommunen (se Köping).
Genom ett tillägg 1898 till förordningen om
kommunalstyrelse å landet (§ 80) reglerades
organisationen av sekundära
kommunalbildningar, municipalsamhällen (se d.
o.). Landstingskommunens (se
Landsting) uppgifter avse närmast sjuk- och
hälsovård, viss undervisning samt allmänna
hushållningen. Specialkommuner utgöra
väg-hållnings distrikt (i regel motsv.
härad eller tingslag) för den allmänna
väghållningen (se Väghållningsskyldighet)
samt tingslag (se d. o.) för bestridande av
kostnaderna för tingshållningen. Ett slags
kommunal enhet ad hoc, som kan upplösas,
utgör kommunalförbund (se d. o.).
Om ändring av kommunala enheters
omfattning beslutar K. m:t (se nedan, sp. 1037).
Varje socken på landet, varje köping
för sig eller gemensamt med den socken, inom
vilken den är belägen, samt varje stad
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
