Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kongregation - Kongregationalister el. Independenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1077 Kongregationalister 1078
syften. Grundläggande för de nutida k:s
starkt centraliserade organisation äro Leo
XIII:s konstitution Conditce 1900, Pius X:s
Motuproprio 1906 och den av Benedictus XV
1917 promulgerade nya uppl. av den
kanoniska lagen (Codex juris canonici). Genom
sin författning och verksamhet ha k. ofta
kommit i strid med den världsliga makten (så
t. ex. i Portugal, Frankrike, Italien, Tyskland
och Mexiko). — Sedan gammalt nyttjas
termen k. också som beteckning för vissa
territoriellt begränsade eller av religiösa
reformsträvanden motiverade
ordensförgre-n i n g a r, så t. ex. inom benediktin- och
cisterciensordnarna, bl. a.
Bursfeldkongrega-tionen (efter klostret Bursfelde), en på
1400-talet stiftad förening av nordtyska
benedik-tinkloster.
Med kardinalkongregationer menas
de av kardinaler sammansatta
regeringsdepartementen inom den påvliga
centralförvaltningen. Om den första, 1542 inrättade k. av
detta slag se Inkvisition. Sedan 1587
har antalet k. växlat mellan 15 och 20. Vid
Pius X:s stora förvaltningsreform 1908 sattes
det ned till elva. Dessa äro: 1) Congregatio
sancti officii, organiserad 1542, för mål
rörande trosfrågor, kätterier, avlat m. m. —
2) Congregatio consistorialis, bildad av Sixtus
V, för alla angelägenheter, som röra de högre
kyrkliga ämbetena. — 3) Congregatio de
disciplina sacramentorum för mål rörande
sakramentens förvaltning. — 4) Congregatio concilii,
efterträdare till den av Pius IV (1564)
organiserade Congregatio cardinalium concilii
Tri-dentini interpretum, för mål rörande det
världsliga prästerskapets och församlingens
tukt. Med denna k. är sedan 1923 förenat
ett särskilt ämbetsverk för ledning och’
främjande av den kateketiska undervisningen. —
5) Congregatio negotiis religiosorum
soda-lium prieposita, stiftad av Sixtus V, för
ärenden rörande klosterordnar och k. — 6)
Congregatio de propaganda fide, definitivt
konstituerad 1622, för den latinska kyrkans hela
missionsväsen (dock icke för trossaker,
äk-tenskapsprocesser och rituella frågor). Se
vidare Propagandan. — 7) Congregatio
sacrorum rituum för frågor rörande kulten
inom den latinska kyrkan, bl. a.
kanonise-ringsfrågor. — 8) Congregatio cæremonialis,
för frågor rörande ceremonier i det påvliga
kapellet och Vatikanen. — 9) Congregatio
pro negotiis ecclesiasticis extraordinär iis,
upprättad av Pius VII, för frågor rörande den
borgerliga lagstiftningen och (sedan 1925)
avslutandet av konkordat med de olika
staterna. — 10) Congregatio de seminariis för
frågor rörande universiteten och
prästerskapets utbildning. — 11) Congregatio pro
ecclesia orientali för frågor rörande de med
Rom unierade ortodoxa folkgrupperna. Med
denna k. är sedan 1926 förenad en särskild
kommission för Ryssland. Samtliga k. bestå
av ett antal kardinaler, av vilka en är k:s
prefekt (i de under 1), 2) och 11) nämnda
k. innehar påven själv denna ställning);
prefekten har vid sin sida en sekr. Härtill
komma prelater och teologer som rådgivare samt
underordnad kanslipersonal. K. avgöra själva
Ord, som saknas under
flertalet löpande ärenden; endast i viktigare
fall underställes saken påvens avgörande. —
Om Jesuiternas generalkongregation
se Jesuitorden, sp. 1069.
Litt.: M. Heimbucher, »Die Orden und
Kongregationen der katholischen Kirche», I
(2:a uppl. 1907); J. B. Sägmüller, »Lehrbuch
des katholischen Kirchenrechts» (4:e uppl.
1925 ff.); R. Stadtmüller, »Das neue
Ordens-recht» (1919); M. Brandys, »Kirchliches
Rechtsbuch für die religiösen
Laiengenossen-schaften» (2:a uppl. 1920); T. Schäfer, »Das
Ordensrecht nach dem Codex juris canonici»
(1923). (E. Nwn.)
Kongregationali’ster el. Independ
e’n-t e r (se d. o.) framträda först 1642 under
dessa benämningar, av vilka den förra
småningom blivit den förhärskande. Första
stöten till den av dem företrädda principiella
frikyrkligheten gavs av engelsmannen R
o-bert B r o w n e (se d. o.). Ännu större
inflytande utövade juristen Henry
Barro w e, som på 1580-talet blev ledare för en
»brownistisk» separatistförsamling i London
och i en rad skrifter utvecklade det nya
för-fattningsidealet. Hans kritik av drottning
Elisabets statskyrkosystem bestraffades med
fängelse (1586) och avrättning (1593), och
församlingens medlemmar måste fly över till
Holland. Där fick kongregationalismen snart
en klarsynt och talangfull ledare i J o h n
Robi n so n (d. 1625), pastor för en barrowistisk
församling av engelska flyktingar, som slagit
sig ned i Leiden. Denne, som klart utformade
de kongregationalistiska principerna, bröt
även i fråga om kulten med den föregående
utvecklingen. Alla helgdagar utom söndagen
avskaffades, de liturgiska formerna
förenklades till ytterlighet, och vid gudstjänsten
ägde vem som helst rätt att tala. Själv
sträng calvinist, lade Robinson dock
grunden till den fördragsamhet gentemot
oliktänkande, som blev ett utmärkande drag för
kongregationalismen. Från Leiden överfördes
denna 1616 till England, där pastor Henry
Jacob i London grundade en ännu
existerande församling, och 1620 till Nordamerika,
där de independentiska »pilgrimsfäderna»
fingo en första härd i Massachusetts.
I England fördes de kongregationalistiska
idéerna och deras bästa frukter,
religionsfriheten och toleransen, till seger under den
Cromwellska tiden, då jämväl Milton och
Bunyan bidrogo till genombrottet. Under
denna tid modifierade de mera sansade, av
protektorn understödda k. sin motvilja för
statskyrkligheten och antogo 1658 den s. k.
Savoy declaration (efter Savoypalatset i
London), som i huvudsak anslöt sig till den
cal-vinska Westminsterkonfessionen av 1646. Den
skulle icke vara bindande men fick stor
betydelse i Amerika. I England medförde tiden
efter restaurationen 1660 svåra förföljelser
fram till 1689. Den då genom toleransediktet
lagfästa toleransen blev icke enbart till
båtnad för den kongregationalistiska rörelsen.
Förra hälften av 1700-talet blev en period av
andlig tillbakagång, då kyrkan uppfattades
som »a democratic society» och det religiösa
trängdes tillbaka av den begynnande
poli-K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
