Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konjugataxel - Konjugater - Konjugation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1087
Konjugataxel—Konjugation
1088
Konjugataxel, se Hy p e r b e 1,
Konjugäter, Conjugätae, se Grönalger.
Konjugation. 1. (Gramm.) Verbets
böjning el. förändring efter person, numerus,
modus, tempus, genus o. s. v. I grammatiken
ordnas verben i ett visst antal grupper, så
beskaffade, att inom varje grupp (som även
kallas k.) de olika formerna stå i
huvudsakligen samma förhållande till stammen eller
roten (basen) och likformigt kunna bildas ur
denna. För varje k. uppställes ett p a r
a-d i g m el. mönsterverb med alla möjliga
former utförda. Efter paradigmet skola alla till
denna k. hörande verb kunna böjas. De
former, som ej fullständigt följa paradigmets
föredöme, uppfattas som »oregelbundna».
Sådana verb äro ej sällan de enda återstående
representanterna av äldre upplösta grupper.
För att ej få för många k. sammanföra
läroböckerna under samma böjningssätt verb med
delvis olika bildning, så att man, för att
kunna böja, kon j ugera, ett verb, ej blott
behöver veta efter vilken k. det går utan
dessutom känna vissa s. k. grundformer el.
särskilda stammar; sammanfattningen av dessa
kallas verbets tema. En dylik brokig k. är
den s. k. 4:e i svenskan (»oregelbundna»). De
antagna k:s antal är, redan inom vår
språkätt, mycket växlande i olika språk och olika
uppställningar, t. ex. i sanskrit 10 (vanl.
kallade »klasser»), i latin 4, i franska 3 el. 4, i
svenska 3, 4, 5 eller flera. I sanskrit och latin
uppföras de sedan gammalt i en viss
oföränderlig ordning med ordningsnummer. Den
traditionella indelningen i numrerade k. tillhör
eljest numera blott skolgrammatiken. I
vetenskapliga arbeten ordnas verben dels efter
stammens utljud, enär personändelsernas
olika faktiska utseende beror på detta, för
såvitt stamslut och (schematiska) ändelser
ömsesidigt inverka på varandra, dels efter de
olika medel (olika suffix, reduplikation), som
brukas för att bilda särskilda stammar (i
synnerhet presens och perfektum). Läran om
verbets k. hör till formläran (morfologien). Inom
vetenskapen får dock begreppet k. ofta en
trängre betydelse, så att därunder innefattas
endast person- och numerusböjning.
Bildningen av de särskilda stammarna (tempus och
modus), till vilka personändelserna fogas,
hänföres då till ordbildningsläran.
»Omskrivna», d. v. s. genom sammanställning av två
el. flera särskilda ord åstadkomna, tempus,
modus o. s. v. upptagas i läroböcker tills, m.
den egentliga k. för att underlätta översikten
och jämförelsen med andra språk eller av
gammal vana och efter latinet som mönster.
— För svenskan antagas numera allmänt,
efter Rydqvists föredöme, fyra k., näml.:
I. kalla, kallade, kallad, kallat’,
II. döma, dömde, dömd, dömt; köpa, köpte, köpt,
köpt; välja, valde, vald, valt;
III. tro, trodde, trodd, trott;
IV. binda, band, bunden, bundit; bryta, bröt, bruten,
brutit o. s. v.
Efter den l:a, som urspr. omfattar
a-stammarna, gå ung. 5/8 av alla sv. verb. Inom den
2:a, som urspr. omfattar i-stammar (ofta
igenkännliga genom »omljud»), blir ändeisen i
imperfektum och passivt particip olika, -d el.
Ord, som saknas under
-t, alltefter rotens slutljud, och verb med
»återgångsljud» (d. v. s. utan omljud) i
imperfektum, sådana som välja, valde,
spörja, sporde, bilda en egen undergrupp.
I fornspråket omfattade denna k. 3 klasser:
a) döma, dömde, med lång rotstavelse,
b) v æ 1 i a, valde, med kort rotstavelse,
c) steikia, s t e i k t e, d. v. s. med k el. g
i roten. 3:e k. med fördubblad (förlängd)
temakonsonant innehåller blott ett fåtal verb;
den har tillkommit i nysvenskan. I 4:e k.,
vars verb understundom uppföras som
oregelbundna, ingå resterna av flera äldre k., och
dess verb fördela sig därför på 6 klasser:
1) binda, band, b u n d o, bundit, 2)
giva, gav, g å v o, givit, 3) fara, for,
for o, farit, 4) gripa, grep, grep o,
gripit, 5) bryta, bröt, bröt o,
brutit, 6) hålla, höll, höll o, hållit. Alla
dessa, klasser förete dock även inom sig
olikheter. Dessa fyra k. äro sålunda även ur
vetenskaplig synpunkt motiverade. De tre
första innehålla de »svaga» verben, som bilda
preteritum genom yttre tillägg
(temakonsonant), den 4:e innehåller de »starka» verben,
som bilda preteritum genom avljud. Under
nyare tid växer i litteraturspråket l:a k. i
omfång. Det naturliga samtalsspråket gör
numera ej någon skillnad mellan olika
personer och numerus. Ett fullständigt paradigm
för 2:a k. har följ, utseende:
Aktivum: Passivum:
Pres. ind. böjer böjes
» konj. (böje) (böjes)
Imperf. ind. böjde böjdes
Imperativ (pres.) böj —
Inf. (pres.) böja böjas
Part. pres. (böjande) —
Supinum böjt Part. perf. böjd, böjt, böjda.
Pres. konj. och part, brukas endast i
enstaka talesätt, imperativ i pass, blott av
de-ponentier. För starka verb tillkommer ett
särskilt imperf. konj. (bunde, gåve o. s. v.),
som dock ej allmänt brukas. I läroböcker för
skolorna upptagas emellertid icke blott för
varje tempus i ind. och konj. tre pers, i sing.
och plur. och för imperativ två pers, i plur.,
med delvis olika ändelser, som ännu brukas
i skrift och i »högre» stil, utan jämväl
omskrivna former för pres. och imperf. konj.,
för perf. och pluskvamperf. ind. och konj.,
för två fut. i ind. samt för perf. och fut. inf.
och part., ibland även sammanställningar,
som i språket icke förekomma (att skola
böja, havande böjt, skolande böja). Ett
paradigm kommer på detta sätt att bilda en
vidlyftig tabell och innehåller endast i aktivum
ej mindre än 87 personliga och 7 opersonliga
s. k. former, medan i fullt bruk ej finnas mer
än 3 el. 4 personliga och 2 opersonliga verkliga
former. I vissa folkmål har förenklingen gått
ännu längre: den enda formen kalla ersätter
skriftspråkets kallar, kallade, kallat, kalla,
kallen. Svenskan visar sig i sin k., liksom i
deklinationen, som ett i hög grad analytiskt
(formfattigt) språk. Däremot har ett latinskt
verb redan i aktivum 75 enkla former, därav
blott några få sinsemellan lika, och ett
grekiskt har mer än dubbelt så många
fullkomligt skilda former samt därjämte utom akti-
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
