Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordans - Konkordat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
Konkordat
1092
samma ord (verbalkonkordans) el.
överensstämmande tankar el. begrepp
(realkonkor-dans) förekomma. Ordet k. nyttjas mest om
bibelkonkordans. Oftast omtryckt bland
bi-belkonkordanser (24:e uppl. 1907) är
sannolikt den av G. Büchner 1740 utg. »Bibliscbe
Real- und Verbal-Hand-Concordanz» (sv. övers.
1789). Svenska verbalkonkordanser ha
utgivits av E. Eidem, J. Lindblad och J.
Lundberg (1921—22) samt O. Bensow (3:e uppl. 1926),
en svensk realkonkordans av J. E. Nyström
(»Biblisk ordbok», 1868; 6:e uppl., bearb. av
E. Stave, 1926). A. G-w.
2. (Mus.) Äldre namn på konsonans (se d. o.).
3. (Geol.) K. el. Konkorda’nt lagring,
lagringsförhållande mellan olika delar av en
sedimentär lagerföljd, där de yngre och övre
lagren regelbundet och parallellt i oavbruten
serie överlagra de äldre och nedre. Motsats:
diskordans (se d. o.). K. A. G.
4. (Boktr.) Se Mellanslag.
Konkordat (av lat. concordäre, komma
överens), överenskommelse mellan den påvliga
kurian och någon annan stat angående
gränsproblem mellan denna stat och den
romerska kyrkan. Ordet k. brukades f. ggn
på Konstanzkonsiliet (se d. o. och nedan).
De under 1800-talet avslutade k. kallades
konventioner. De s. k.
cirkumskrip-tionsbullorna skilja sig från k. däri, att de
dels blott beröra den territoriella regleringen,
dels icke publiceras som statsrättsliga
fördrag utan endast som romersk kyrkolag,
vilken sedan sanktionerats av resp. stat.
K:s rättsliga karaktär är omstridd. Den
s. k. privilegieteorien utgår från att kyrkan
är överordnad staten och sålunda genom k.
skänker denna vissa förmåner. Den s. k.
legalteorien anser, att staten är det primära
och därför utfärdar vissa bestämmelser även
i kyrkliga frågor. Mest omfattad är
fördrags-teorien, som uppfattar stat och kyrka som
två likställda förhandlande parter.
Så länge kyrkan betraktade staten som
exekutor av de kyrkliga myndigheternas
vilja, fanns ej behov av något k. Det s. k.
Wormskonkordatet 1122, som avslutade den
tyska investiturstriden (se I n v e s t i t u r),
betecknades visserligen av samtiden som
con-cordia men framställde överenskommelsen
mellan påven och kejsaren i två privilegia
utan direkt samband med varandra. Först
den kyrkliga oppositionen mot kurians
cent-ralisationspolitik och de medeltida
nationalstaternas begynnande konsolidering skapade
i början av 1400-talet förutsättningarna för
en verklig konkordatpolitik. Då det på
Konstanzkonsiliet visade sig ogörligt att
åstadkomma en allmän och enhetlig
kyrkoreformation, avslöt kurian 1418 med konsiliets fem
olika nationer separatavtal (capitula
concor-data) om avskaffande av de mest skriande
missbruken. Den mellan Eugenius IV och
Baselkonsiliet upplågande striden gav
upphov till nya k. I de s. k. furstekonkordaten
1447 tillmötesgick påven åtskilliga av
furstarnas önskningar. 1448 kom med
Wien-konkordatet den slutgiltiga uppgörelsen, som
med vissa modifikationer återgick till
Kon-stanzkonkordatets stadganden. Bland under
1500-talet avslutade k. må nämnas
överenskommelsen med Frankrike 1516 (se G a 11
i-kanska kyrkan) samt med Karl V
1523 och 1529. Under 1600- och 1700-talet
avslötos åtskilliga k., särskilt flera gånger
med Sardinien och Spanien. Främst bland
1800-talets många k. står det franska av 1801
(upphävt 1905), enl. vilket rom.-kat. läran
erkändes som flertalet fransmäns religion,
vilken fritt och med offentlig kult skulle få
utövas. (Se Frankrike, sp. 966 och 1003,
samt Gallikanska kyrkan.) Vid
sidan av själva k. publicerade emellertid
franska regeringen 1802 några s. k. organiska
artiklar, vilka kraftigt hävdade statens
upp-siktsrätt över kyrkan. — I Tyskland hade
genom riksdeputationshuvudbeslutet 1803 den
gamla kyrkliga organisationen fallit sönder.
Efter förhandlingar med flera enskilda tyska
stater lyckades påven 1817 avsluta ett k.
med Bayern, vilket året därpå publicerades
som statslag och därigenom vållade en häftig
opposition från kurians sida. I Preussen
reglerades förhållandena 1821 genom en
cir-kumskriptionsbulla och i Hannover på
liknande sätt 1824. Några av de övriga tyska
staterna, Wiirttemberg, Baden, Nassau,
stor-hertigdömet Hessen och Kurhessen samt
Frankfurt, fingo efter långa underhandlingar
med kurian till stånd de båda
cirkumskrip-tionsbullorna »Provida sollersque» (1821) och
»Ad dominici gregis custodiam» (1827).
Österrike ingick 1855 ett k., som för kyrkan
var ännu gynnsammare än det bayerska. Det
uppsades redan 1870. Med Spanien slöts ett
för kyrkan ytterst förmånligt k. 1851,
bekräftat genom ny uppgörelse 1859. Även med
flera andra länder slötos k. under denna tid.
Under 1800-talets senare hälft hade
romerska kyrkan använt k. som ett medel att
bevara sin ställning i de länder, där det
kyrkliga läget ingav farhågor. Efter
världskriget har läget helt förändrats. De
förändringar, som inträtt i det europeiska
statssystemet, ha givit ny fart åt
konkordatspoli-tiken. Kurian har på grund av de olika
staternas svårigheter, de olika inhemska
partiernas dragkamp och den allmänna politiska
oredan kunnat erhålla betydande förmåner
inom skilda länder. Konkordatet med
Lettland (1922) innehåller i senare k. icke
upprepad bestämmelse om en viss uppsägningstid.
1924 följde k. med Bayern. Det innebär
mycket stora medgivanden åt romerska kyrkan
(bl. a. har den kanoniska rätten fått statligt
erkännande och kyrkan stor
bestämmanderätt över skolan). Det med Polen 1925
avslutade k. är däremot starkt nationalistiskt
färgat. I Tjeckoslovakien åstadkom det
nationella medvetandet, att man endast nådde
ett modus vivendi (1928). Viktigast äro de
med Preussen och Italien 1929 ingångna
fördragen.
Fullständigast finnas hithörande
handlingar hos Vincentio Nussi, »Conventiones de
rebus ecclesiasticis inter sanctam sedem et
civilem potestatem variis formis initæ» (1870),
och A. Mercati, »Raccolta di concordati»
(1919). Efter världskriget tillkomna k.
återfinnas (sedan 1922) i Acta Apostolicæ Sedis.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
