Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konservatorium - Konserver - Konservera - Konservering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1113
Konserver—Konservering
1114
(kallas sedan 1902 Det kongelige danske
mu-Bikkonservatorium). En motsv. anstalt för
Finland är Musikinstitutet i Helsingfors (gr.
1882). Norges ledande musikskola är
Musik-konservatorium i Oslo (gr. 1883). — En
förteckning över k. i Europa meddelar Ilesses
årliga musikkalender. Sveriges
utbildningsan-stalter i musik finnas angivna i T. Norlind,
»Adresskalender över Sveriges musiker»
(1928). T. N.
Konse’rver, i vidsträckt mening alla
födoämnen ur växt- och djurriket, som till
förebyggande av förskämning vid längre tids
förvaring behandlats medelst torkning, rökning,
saltning, inläggning eller inkokning
(upphettning och lufttät inläggning); i inskränkt
mening (och vanl.) endast ätbara varor, som
förvaras i hermetiskt tillslutna kärl.
Inläggningen avser att med tillhjälp av
jäsnings-hindrande och samtidigt smakgivande medel
(socker, alkohol, ättika, olja, kryddor)
bevara naturprodukter i njutbart skick.
In-kokningens princip är, att man genom
upphettning dödar de närvarande
mikroorganismerna och genom lufttät tillslutning hindrar
nya att inkomma. Kärlen äro av glas eller
av förtent järnbleck. Frukt-, grönsaks-,
kött-och fiskkonserver äro i allm. inkokta; dock
konserveras fisk i vissa former (ansjovis,
sardiner) samt en del grönsaker och frukt
genom steril inläggning utan kokning. Jfr
Sylt. G. H-r.
Konservera (lat. conserväre), bibehålla i
oskadat skick, bevara.
1. Se Konservering.
2. Bevara en djurkropp el. en växt el.
delar därav för vidare studium el.
anatomiska undersökningar, a) Zool. Avses blott
en konservering för att lämna en
föreställning om djurets yttre form, kunna djur med
förhornade el. förkalkade yttre delar, ss.
koraller, tagghudingar, blötdjur och leddjur,
bevaras i torrt tillstånd. De vanligaste
kon-serveringsvätskorna för anatomiskt
material äro sprit av olika alkoholhalt,
for-mollösningar, en blandning av formol och
sprit och Mullers lösning (dubbelt kromsyrat
kali, svavelsyrat natron och destillerat
vatten). Kaiserlings vätska (5 1 vatten, 1 1
formalin, 150 g kaliumacetat och 75 g
kalium-nitrat) bevarar organens naturliga färg. I
denna vätska få preparaten ligga 1—6 dygn
och förvaras sedan i en blandning av 1 1
vatten, 200 g glycerin och 100 g kaliumacetat.
— b) Bot. Det vanligaste sättet att
konservera växter är torkning mellan gråpapper i
press. Saftiga växter dödas före
pressläggningen med svavelsyrlighet el. genom
ned-doppning i kokande vatten. Stenlavar och
träartade svampar och stammar, torra
frukter samt frö för museiändamål lufttorkas. De
torkade växterna behandlar man med
subli-matlösning, koltetraklorid el. kolsvavla mot
insektangrepp, eller ock bevaras de tills, m.
naftalin el. tymol. För att bibehålla växtens
organ i deras naturliga ställning torkar man
växterna i fin sand el. genomdränker dem
med paraffin el. glycerin.
Huvudbeståndsdelarna i konserveringsvätskorna äro sprit och
formol. Minst 60-procentig alkohol, blandad
med något glycerin el. saltsyra, hindrar
växternas svartnande. Ringa mängder
kopparsalt i konserveringsvätskorna bibehålla
växternas gröna färg. (E. S-g.)
3. Behandla födoämnen mot förskämning.
Se Konserver.
4. Konservera huset sades på
1700-talet en nyutnämnd präst göra, när han gifte
sig med sin företrädares änka eller dotter.
Jfr härom G. Bucht i Arkiv för Norrländsk
Hembygdsforskning 1923 och G. Suolahti,
»Finlands prästerskap» (1927).
Konservering (jfr Konservera) av
byggnader, skulpturverk, målningar, textilier,
papper (manuskript, böcker) m. m. avser att så
långt möjligt skydda från (ytterligare)
förfall. Enl. nutida principer försöker man att
bevara konservei ingsobjektets utseende,
samtidigt som man avlägsnar de för dettas
bestand farliga orsakerna (fukt, mask, mal,
rost). Då så är lämpligt, borttagas nyare,
mindre värdefulla tillsatser, oftast gjorda vid
någon hårdhänt restaurering (se d. o.).
Metoderna äro olika även för samma slags
föremål, vilket beror dels på hur långt
förstörelsen gått, dels även på hur genomgripande k.
skall vara samt om föremålet får museivård
eller om det är utsatt för risken av åverkan.
En byggnad, som skall användas, eller ett
altarskap i en kyrka kan i viss utsträckning
kompletteras för att bli hållbarare och komma
till avsedd nytta, medan en ruin i regel
endast konstruktivt förstärkes samt skyddas
för fukt och frost. Ett museiföremål
konserveras vanl. endast så mycket som behövs, för
att färgflagor och lösa stycken ej skola falla
bort. Som allmän regel gäller, att allt, som
göres vid en k., skall kunna konstateras vid
undersökning av fackman men ej vara så
iögonenfallande, att det stör helhetsintrycket
eller fördärvar patinan. Så t. ex. utfyllas
felande paitier på en väggmålning medelst
streckning eller prickning; har förgyllning
och kredering på en medeltida träskulptur
fallit bort, täckes den blottade träytan vanl.
med vattenfärg i neutral ton. Sprickor i
fernissan på oljemålningar avlägsnas genom
ytans uppmjukning el. omsmältning i
alkoholångor (regenerering). Ibland överflyttas hela
målningsskiktet på nytt underlag
(rentoale-ring). Illa medfarna textilier uppfästas på i
färg och kvalitet avpassad vävnad, varvid
största försiktighet måste iakttagas, så att
lösa trådar nästas fast på rätt plats o. s. v.
Fukt- el. brandskadade arkivalier
(pappers-handlingar, tidningar etc.) förstärkas med
kemiska preparat el. genom överdrag av tunt,
segt, genomskinligt papper el. gasväv. Murkna
träföremål impregneras med alunlösning,
paraffin el. dyl., rostiga järnföremål behandlas
på liknande sätt eller impregneras med
za-ponlack, vittrade stenytor prepareras med
feta mineraliska och vegetabiliska oljor för
att hindra inverkan av fukt och frost o. s. v.
Konserveringstekniken har utvecklats
mycket under de senaste åren. Det är främst
fornminnes- och arkivvårdande myndigheter
och museer (i Italien, Tyskland, Österrike),
som ägnat den viktiga frågan vetenskaplig
behandling. I Sverige praktiseras moderna
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
