Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsistensfett - Konsistoriell - Konsistorienotarie - Konsistorium - Konskribera - Konskription - Konsol - Konsolbalk - Konsolbro - Konsolidera - Konsonans - Konsonant - Konsonant ackord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
Konsistoriell—Konsonant ackord
1118
sionsfett, valsfett (för järnvalsverk),
kugg-hjulssmörja. remfett. G. H-r.
Konsistorie’ll, som har avseende på ett
konsistorium. Jfr Pastorat.
Konsistorienotarie, före 1928 års
omorganisation titel på den tjänsteman vid
domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, som
därefter benämnes stiftssekreterare (se d. o.),
resp, sekreterare; numera titel blott för sekr.
vid Hovkonsistorium (se d. o.). E.,Spr.
Konsistorium (lat. consistorium, eg. för
samlingsställe), namn på vissa slags
ämbets-myndigheter, särskilt i kyrko- och
undervisningsfrågor. Om akademiskt k. se
Lunds universitet och Uppsala
universitet. — Om påvligt el.
kardinalkonsistorium se Kardinal.
— Katolskt b i s k o p 1 i g t k. är en kollegial
domstol vid biskopens sida, vilken dömer i
första instans i kyrkliga mål och kan ha
bestämmande eller blott rådgivande votum.
Beteckningen k. är f. ö. i katolska kyrkan
mångtydig; den kan även tillkomma andra
kyrkomyndigheter. — I Calvins
kyrkoorga-nisation är k. församlingens styrelseorgan;
det består av församlingens pastorer samt
äldste (lekmän) och regerar självständigt och
med stor makt. I de presbyterianskt
organiserade reformerta kyrkorna finnas ej
konsistorier. — Inom den tyska luterska kyrkan,
där kyrkoregementet helt kom i furstarnas
hand och utövades genom
visitationskommis-sioner, gjorde sig snart behovet gällande av
andliga domstolar, särskilt i äktenskapsmål
och kyrkotukt. 1539 inrättades en dylik
domstol i Sachsen (Wittenberg) och fick då
namnet k. De flesta luterska stater i n. och
mellersta Tyskland inrättade därefter dylika, av
fursten tillsatta och av teologer och jurister
sammansatta k. som huvudsakligen
kyrko-domstolar, om ock med en del andra
uppgifter. I det luterska Württemberg infördes
däremot 1559 kyrkorådet som furstens
centrala kyrkoförvaltningsorgan
för hela landet utan att ha något att göra
med äktenskaps- och domsfrågor. Denna form
för kyrkostyrelse segrade småningom i hela
Tyskland och övertog samtidigt
kyrkodom-stolens uppgifter. Därmed var k. färdigt som
verklig landsherrlig institution för
kyrkoregementet. Vanl. var en jurist ordf. Dessa
k. utövade den andliga domsrätten i
äktenskapsmål och kyrkotukt, varjämte tillkom
dem att tillsätta och ha uppsikt över
andliga ämbetsmän och skollärare, deras lära och
vandel, samt att förvalta kyrkogodsen;
fursten reserverade de frågor han ville till sitt
eget avgörande. Längre fram fråntogos k. ej
blott de direkt statliga utan även uppenbart
kyrkliga funktioner. Efter
författningsrefor-men 1919 kvarstå visserligen k. som kyrkliga
myndigheter, men deras betydelse har
inskränkts, deras uppgifter i viss mån
förändrats. De lyda nu under landskyrkans synod
(jfr Tyskland, kyrkliga förhållanden).
I Sverige började domkapitlen mot
1500-talets slut stundom kallas k., och under
1600-talets förra hälft var denna beteckning den
härskande. Då upprättades ock av svenska
regeringen k. efter delvis svenskt, delvis tyskt
mönster i de erövrade provinserna på andra
sidan Östersjön, och i hemlandet fördes 1623
—50 strid om ett Consistorium generale (se
d. o.). Det till riksdag samlade prästerskapet
brukade ock kallas Consistorium regni
(riks-konsistorium); under senare hälften av
1600-talet bildade särskilda möten i Stockholm
mellan biskopar och andra framstående
prästmän tills, m. Stockholmskapitlet
Consistorium extraordinarium. När domkapitlen
genomgått den stora förvandlingsprocessen
under 1600-talet och därunder bevarat sin
säregna svenska karaktär, återvände namnet
kapitel som det ordinära. Några
kapitelbildningar fingo dock definitivt behålla
beteckningen k.: 1) Stockholms stads
konsistorium (se d. o.), 2) H o v k o n s i s t
o-rium (se d. o.), 3) Fältkonsistorium
(se d. o.), 4) Amiralitets k
onsisto-r i e t i Karlskrona, som trädde i verksamhet
1683, hade till ordf, (med titel superintendent)
kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen och till
bisittare kyrkoherden i Tyska församlingen
och amiralitetspredikanterna. Konsistoriet
upphävdes 1826, varvid dess åligganden
överflyttades till Lunds domkapitel. — Se vidare
Domkapitel.
Litt.: Kyrkorättshandböckerna, modernast
J. B. Sägmüller, »Lehrbuch des katholischen
Kirchenrechts» (4:e uppl. 1925), och E.
Fried-berg, »Lehrbuch des katholischen und
evan-gelischen Kirchenrechts» (6:e uppl. 1909);
Hj. Holmquist, »De svenska domkapitlens
förvandling till lärarekapitel 1571—1686»
(1908). Hj.H-t. (Hg Fl.)
Konskribèra, utskriva manskap till
krigstjänst.
Konskriptiön kallades förr den åtgärd,
genom vilken manskap på grund av allmän
krigstjänstskyldighet uttogs till krigstjänst.
Uttrycket härledes från den i Frankrike 1798
antagna konskriptionslagen och är ung. dets.
som utskrivning (se d. o.). M. B-dt.
Konsol [kånså’I] (fr. console), Kragsten,
från en vägg utskjutande (utkragat) stöd för
balkong, takutsprång, list etc. K. kan vara
av sten, trä el. metall (järn).
Konsolbalk, se Bro, sp. 1265.
Konsolbro, brokonstruktion med
konsolbalkar, se Bro, sp. 1265.
Konsolidera, stärka, stadga, befästa.
Konsona’ns (av lat. consonäre, samljuda),
samklangen mellan två toner, vilka smälta
samman. Förut definierade man k. såsom
»välljudet» i motsats till dissonansen, som
fick representera »missljudet». Då emellertid
välljudet är underkastat modets
fluktuationer, har man sökt efter akustiska
förklaringsgrunder. Under medeltiden voro oktav,
kvint och kvart de enda konsonanta
intervallerna, sedan erkändes även ters och sext.
Dur- och molltreklangerna äro givetvis k.,
däremot har av treklangens omvändningar
kvartsextackordet länge ansetts höra till
dissonanserna. T. N.
Konsona’nt (av lat. consonäre, samljuda).
1. (Mus.) Direkt besläktad (om ton). — 2.
(Språkv.) Se Konsonanter.
Konsonant ackord (se K o n s o n a n s),
treklang.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
