Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsonanter - Konsonantljud - Konsonerande - Konsorter - Konsortium - Konspiration - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1119
Konsonanter—Konst
1120
Konsona’nter, medljud. Ordet nyttjas i två
olika betydelser. 1. Ljud, som bildas på blott
ett ställe (motsats: vokaler, se d. o.). K.
uppstå, då den för talet använda
luftströmmen passerar genom en förträngning el.
spärrning av talapparaten. Med hänsyn till
bild-ningssättet indelas de i följ, grupper:
1) explosiva ljud (se d. o.), bildade
genom att en fullständig spärrning av
tal-appaiaten plötsligt sprängs, t. ex. p, b, d, k;
2) frikativa ljud (se d. o.), bildade
genom att luftströmmen hörbart pressas fram
genom en förträngning, t. ex. f, s, j, l;
3) tremulanter (»dallerljud»), bildade
genom att någon kropp (t. ex. tungspetsen,
tungspenen) vibrerar i luftströmmens väg och
alltså ömsom vidgar el. tränger ihop den,
t. ex. uppsvenskt r;
4) n a s a 1 e r, bildade genom att
luftströmmen, medan vägen genom munnen är
spärrad, passerar genom näshålorna, övergången
från en explosiva till en frikativa förmedlas
ofta genom en a f f r i k a t a, d. v. s. en
förbindelse mellan en explosiva och en i samma
läge bildad frikativa, t. ex. dj. Om a s p i r
a-t o r, ett annat slags förbindelse, vari en
explosiva ingår, se Aspirata. Med hänsyn
till bildningsstället åter indelas k. alltefter
det ställe, där spärrningen el. förträngningen
sker, i följ, grupper:
X) büabialer: underläppen mot överläppen, t.
ex. p, b, m, spanskt b;
2) denWabialer: underläppen mot övre
fram-tänderna, t. ex. f, v;
3) interdentaler: tungspetsen framskjuten
mellan övre och undre framtändernas kanter,
t. ex. nygrek, och eng. th, isl. d (så som
de vanl. uttalas i våra skolor) ;
4) postdentaler: tungspetsen bakom övre
framtänderna, t. ex. sv. t, d, l, s, n;
5) supradenfaler (el. alveolarer) : tungspetsen
mot tandlådorna eller över huvud mot
gomvalvets främre vägg, t. ex. uppsv. r-ljud;
sv. rt, rs, rn (i mellersta och n. Sverige) ;
6) kakuminaler: tungspetsen riktad uppåt mot
gomtaket, t. ex. »tjockt» l i mellersta och
n. Sverige;
7) dentipalatcder: främsta delen av tungans
övre yta (jämte spetsen) mot baksidan av
framtänderna och tandlådorna, t. ex. sv.
tfe-ljud, sv. nj och Ij i t. ex. tänjde, sväljde;
8) dorso-alveolarer: främsta delen av tungans
övre yta mot tandlådorna och gommens
främsta del, t. ex. uppsv. rtj i förtjäna,
eng. ch och j;
9) prepalataler: tungryggens främre del (utom
spetsen) mot hårda gommen, t. ex. vanligt
sv. j; ty. ch i Licht;
10) mediopalataler: mellersta delen av
tungryggen ung. mot gränsen mellan hårda och
mjuka gommen, t. ex. vanligt k, g, ng;
11) postpalataler (el. velar er) : bakre delen av
tungryggen mot mjuka gommen, t. ex sv.
och fr. skorrande r;
12) larpngaler: båda röstbanden mot
varandra, t. ex. h; »spiritus lenis».
I st. f. de elva första bildningslägena skilde
den äldre grammatiken blott mellan tre: 1
a-b i a 1 e r (= 1, 2), d e n t a 1 e r (= 3—5) och
gutturaler (= 10—12). Senare har man
tillagt palataler (= 7—9).
II. Ljud, som ej för tillfället bildar
(kärnan i en) stavelse (motsats: so nan ter). I
ordet paus (uttalat enstavigt) är u i denna
bemärkelse konsonant; i det vanliga uttalet av
vatten hörs ej något e-ljud (vattn), men n-et är
T u n g 1 j u d
dorsaler apikaler Läppljud
sonant, alltså stavelsebildande. Vanl.
tjänstgöra dock vokalerna som sonanter. I en
diftong är ena vokalen ej stavelsebildande. Lll.*
Konsonantljud, se Konsonanter.
Konsonèrande, mus., se Intervall.
Konso’rter, stallbröder, delägare.
Konso’rtium (av lat. co’nsors, deltagare),
sammanslutning, särskilt i ekonomiskt syfte,
för genomförande av en affärstransaktion på
gemensam räkning och risk. O. Å.
Konspiration, sammansvärjning. —
Konspiratör, deltagare i k. — K o n s p i r
è-r a. stämpla (mot), uppvigla.
Konst, eg. = kunskap, verbalsubstantiv till
kunna, ännu med denna betydelse i t. ex.
skrivkonst, kokkonst, ridkonst. Se även
Vattenkonst.
Då estetiska (»konstnärliga») intryck och
förnimmelser kunna vara av flera olika slag,
t. ex. sublima, tragiska eller komiska, och
uppfattningarna om de estetiska yttringarnas
uppkomst och natur äro mycket olika, kan ingen
allmängiltig definition av begreppet konst ges
(jfr Estetik). I allm. menar man med k.
varje företeelse el. verksamhet, som
åstadkommer estetiska intryck, ss. musicerande,
författarskap, scenisk framställning och dans,
målning o. s. v. K. kallas även resultatet av dylik
verksamhet (»konstverk»).
Ofta anses k. vara liktydigt med
skönhet, detta begrepp då fattat som en
egenskap hos föremålen, som väcker estetiskt
välbehag. Men då smaken, d. v. s. förmågan
att avgöra vad som kan vara skönt eller dess
motsats, fult, är olika, något som beror på
anlag, begåvning, tillfälliga stämningar,
erfarenhet, uppfostran, miljö, kulturell
inriktning, och uppfattningen om vad som är
estetiskt välbehagligt (skönt), resp, estetiskt
frånstötande eller motbjudande (fult), växlar
individuellt, synes det finnas fog för talesättet
de gustibus non est disputandum (»om smaken
kan ej disputeras»). Konsthistorien visar, att
smaken, modet, har varit väsentligt olika
under olika perioder. En stil blir omodern och
överges men kan efter en tid bli högsta mod
igen, antingen ur antikvarisk synpunkt eller
ock — i mer el. mindre förändrad form —
uppleva en renässans och bli aktuell konststil.
Som motsats till det natursköna
brukar man tala om det konstsköna eller
den sköna eller fria konsten, vars
föremål bildas eller skapas fritt av
människan. I den meningen nyttjas begreppet k.
oftast som ett gemensamt namn för de
bildande eller sköna konsterna, d. v. s.
byggnadskonst, bildhuggarkonst och
målarkonst, populärt kallade högreståndskonst i
motsats till folkkonst (se d. o.). — Litt.: H.
Taine. »Philosophie de Fart» (1865; sv. övers.,
I, 1921); J. M. Guyau, »Les problèmes de
Festhétique contemporaine» (1884); Y. Hirn,
»K:s ursprung» (1902); K. Lange, »Das
We-sen der Kunst» (2:a uppl. 1907); F. Jodl,
»Ästhetik der bildenden Künste» (2:a uppl.
1920); W. Wundt, »Völkerpsychologie, 3, Die
Kunst» (3:e uppl. 1919); R. Müller-Freienfels,
»Psychologie der Kunst» (2 bd, 2:a uppl.
1923); L. Volkmann, »Grundlagen der
Kunst-betrachtung» (1924). E. L-k.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
[-Strup-Ijud-]
{+Strup-
Ijud+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
