Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstsömnad el. Broderi - Konstteori - Konsttidskrifter - Konstull - Konstvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147 Konstteori—Konstvetenskap 1148
och Skandinavien m. fl. länder. Bilderna visa
prov på svenska allmogebroderier. E. v. W.
Konstteoii, se Konstvetenskap.
Konsttidskrifter, se Tidskrift.
Konstull, en av hel- el. halvyllelumpor samt
avfall från yllefabrikationen beredd
fibermassa, som antingen enbart eller vanl. i
förening med ny ull, bomull, stapelfibergarn o.
dyl. spinnes till garn för billiga tygsorter.
K. är ett viktigt surrogat för den oblandade
ullen och förmånligt i textilvaror, där
tjocklek och värme betyda mer än elasticitet och
slitstyrka. Tre huvudslag av k. äro vanliga:
s h o d d y (av kardulls- och kamgarnsändar,
stickyllelump, lumpor av ovalkade
helyllevävnader), m u n g o (av valkade
helyllelumpor) samt extraktull el. alpacka (av
karboniserade halvyllelumpor). Stickylle
kallas uppraspade strump- och trikåvaror. —
S n i a f i 1 är ett slags konstull, berett såsom
konstsilke enligt viskosmetoden. G. H-r.
Konstvetenskap, metodisk forskning ang.
den bildande konstens (se Konst) historia,
utveckling och väsen. Genom
föremålsstu-dium och jämförande stilkritiska
undersökningar vill konsthistorien utreda
konstverkens art, tillkomst och betydelse.
Konsthistorien arbetar i tillämpliga delar efter
samma metod som den allmänna
historieforskningen. Principiellt sett är konsthistoria en
specialdisciplin av historia (se d. o.) i
vidsträckt bemärkelse. Studiet av konstens
väsen och av de olika uppfattningarna om
konstens form, innehåll, uttryck och sätt att
verka tillhör den del av k., som kallas
konstteori.
K. är en relativt ung vetenskapsgren, och
dess arbetsmetoder ha icke utvecklats lika
tidigt som den allmänna historievetenskapens,
huvudsakligen beroende på att konsthistoria
och konstteori länge varit bundna vid och
samordnade med litteraturhistorien och
estetiken; i Sverige blev konsthistoria
självständigt akademiskt läroämne först 1908.
Meningarna om vad k. innebär och omfattar
och om hur den bör arbeta äro mycket olika.
Den deskriptiva metoden
(monumentinventering, -beskrivning, stilbestämning) är den
allmännast godtagna för konsthistoriska
framställningar. I det avseendet är
konsthistorisk forskning nära släkt med fornkunskapen,
med vilken vetenskap den har stora områden
gemensamma (se F o r n k u n s k a p). Liksom
historia och fornkunskap anlitar k.
hjälp-vetenskaper, t. ex. kronologi, ikonografi,
emblematik, symbolik, numismatik, heraldik,
dräkt- och vapenhistoria m. fl. Den
konstteoretiska forskningen är nära förbunden med
estetik och psykologi.
Ett viktigt källmaterial vid sidan av
konstverken själva äro konstnärsbiografier och
-brev. G. Vasaris (1550), K. van Manders
(1604), J. von Sandrarts (1675) och A.
Hou-brakens (1718—19) konstnärs- och
konstkrönikor äro goda urkunder för studiet av
konstperioder, som icke äro så rika på skriftliga
källor. J. J. Winckelmann anlade stilkritiska
synpunkter på materialet (i »Geschichte der
Kunst des Alterthums», 1764) och kan
betraktas som grundläggare av den
konsthisto
riska forskningen. Med upptäckten av
Egyptens konstskatter omkr. 1800 och
utgrävningarna i Pompeji och Aten vid samma tid
öppnades stora områden för forskningen (se
därom A. Michaelis, »Ein Jahrhundert
kunst-archäologischer Entdeckungen», 2:a uppl.
1908), och metoderna för
konsthistorieskrivningen utvecklades. Under 1800-talets senare
hälft tillkommo stora översikts- och
samlingsverk, av vilka många fortfarande äro
värdefulla materialpublikationer och rika på
uppslag. I Italien ha G. Morelli, A. Venturi, C.
Ricci och L. Serra framlagt viktiga resultat.
I Frankrike äro G. Perrot, A. M. Dieulafoy,
E. Babelon och S. Reinach berömda namn
särskilt inom antikforskningen. É. Faures
»Histoire de l’art» (5 bd, 1909—27) och A.
Michels »Histoire de Fart» (16 bd, 1905—26)
omspänna så gott som hela konsthistorien,
den förra med början i antiken, den senare
fr. o. m. den kristna konsten. Bland engelska
konstforskare under senare tid må nämnas
F. Bond, E. A. Gardner, E. S. Prior, vilka
arbetat företrädesvis inom antik och
medeltida konst, J. A. Crowe, W. H. J. Weale. W.
Armstrong. Amerikan är A. Kingsley Porter.
M. Rooses, A. Bredius och C. Hofstede de
Groot ha skrivit om flamländskt och
holländskt måleri. Bland tyskarna har ett flertal
forskare sysslat med konsthistoriska
materialsamlingar och undersökningar icke blott
inom det egna landet. K. Schnaases
»Geschichte der bildenden Künste» (1843—64; 2:a
uppl., 8 bd, 1865—77) blev av stor betydelse
för k:s utveckling. Den i Tyskland
verksamme schweizaren J. Burckhardts
»Cice-rone» (1855; många uppl.) har blivit en
huvudskrift vid studiet av italiensk konst.
Mycket bekanta äro E. Curtius, W. Lübke
(»Grundriss der Kunstgeschichte», 1860; många
uppl.), G. Dehio, A. Springer (»Handbuch
der Kunstgeschichte», 1855; ny uppl., 6 bd,
1923—29), W. von Bode. H. Wölfflin, A.
Schmarsow, H. Thode, A. Haupt, M.
Friedlän-der, A. Goldschmidt, A. M. Warburg, O. Wulff,
K. Woermann (»Geschichte der Kunst aller
Zeiten und Völker», 3 bd, 1900—11; 2:a uppl.,
6 bd, 1915—22). F. Burger (d. 1916) och A. E.
Brinckmann påbörjade 1913 »Handbuch der
Kunstwissenschaft», ett kardinalverk med
många medarb., vilket fortsatts av
Brinckmann (1929 omkr. 30 bd utkomna). Av
utomordentligt stor, internationell betydelse är
även det av U. Thieme och F. Becker 1907
grundade »Allgemeines Lexikon der
bildenden Künstler» (hittills, 1929, 23 bd, A—van
Mander). österrikarna J. Strzygowski och M.
Dvorak ha framkommit med originella,
betydelsefulla arbeten av konsthistorisk och
konst-teoretisk art. Berömda ryska forskare äro
N. Kondakov och I. E. Grabar. Finländare
äro J. J. Tikkanen, J. Rinne och den i
England verksamme C. T. Borenius. I Danmark
ha J. L. Heiberg, F. Poulsen o. a. ägnat sig
åt antiken, T. Höyen, M. Mackeprang, F.
Beckett och V. Lorenzen mest åt nordisk,
J. Lange åt allmän konsthistoria
(frontalitets-lagen), likaså K. Madsen och E. Hannover. I
Norge ha L. H. Dietrichson, A. Aubert, H.
Fett och J. Thiis betytt mest.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
