Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstvetenskap - Konståkning - Konsul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1149 Konståkning—Konsul 1150
I Sverige började 1800-talets
konsthistoriska skriftställarskap med L. Hammarskölds
»Utkast till de bildande konsternas historia»
(1817). I anslutning, kan man säga, till det
under 1600-talet så intensivt bedrivna studiet
av de svenska fornminnena verkade C. G.
Brunius och H. Hildebrand. Chr. Eichhorn och
G. Upmark d. ä. förberedde genom sina
talrika uppsatser en modernare konstforskning.
Omkr. 1900 bröt en ny uppfattning om
konstens studium igenom i Sverige; A. Hahr, A.
Romdahl, J. Roosval, O. Rydbeck, O. Sirén
och E. Wrangel samt deras lärjungar H.
Cor-nell, R. Josephson, H. Kjellin, A. Lindblom,
C. R. af Ugglas m. fl. ha i ett rikt
författarskap fört in Sverige i de stora konstforskande
ländernas krets. Ang. svensk insats i
klassisk k. se Fornkunskap.
Diskussionen om k:s uppgifter tillhör
konstteorien. Estetiska (och därmed även
psykologiska) synpunkter måste tagas i betraktande;
den vetenskapliga begreppsutredningen och
frågan om k:s systematik höra också hit,
likaså diskussionen om konstkritikens mål.
Bland förf., som behandlat den
konsthistoriska metoden närliggande spörsmål, böra
nämnas: A. Riegl (»Stilfragen», 1893; nytr.
1923) och H. Wölfflin (»Kunstgeschichtliche
Grundbegriffe», 1915; flera uppl.), som gått
vidare på den beskrivande och stilanalyserande
vägen. En annan riktning vill i konstverket se
en social yttring, så W. Dilthey (»Ideen über
eine beschreibende und zergliedernde
Psykolo-gie», 1894) samt H. Nohl. »Inkännandeteorien»,
d. v. s. uppfattningen, att vi inlägga el.
in-känna våra känslor och stämningar i
objek-tet-konstverket, har förfäktats främst av Th.
Lipps (»Ästhetik», 2 bd, 1903—06) och J.
Vol-kelt (»System der Ästhetik», 1—3, 1905—14).
Ett betydelsefullt försök till enande av de
motsatta meningarna har W. Worringer gjort.
I antitesen »Abstraktion und Einfühlung»
(1908; flera uppl.) framhåller han värdet
även av det stilkritiska-formala
betraktelsesättet, ehuru han lägger huvudvikten vid
inkännandet, sådant han, något avvikande
från Lipps, fattar det. En självständig
uppfattning om problemet har framlagts av W.
Pinder (generations- i st. f. periodindelning
i konsthistorien).
Litt.: E. Grosse, »Die Anfänge der Kunst»
(1894); M. Hoernes, »Urgeschichte der
bilden-den Kunst in Europa» (1898; 2:a uppl. 1915);
M. Dessoir, Ȁsthetik und allgemeine
Kunst-wissenschaft» (1906; 2:a uppl. 1923); A.
Fon-taine, »Les doctrines d’art en France de
Pous-sin h Diderot» (1909); H. Tietze, »Die Methode
der Kunstgeschichte» (1913); E. Heidrich,
»Beiträge zur Geschichte und Methode der
Kunstgeschichte» (1917); W. Waetzoldt,
»Deutsche Kunsthistoriker» (2 bd, 1921—24); J.
Schlosser, »Die Kunstliteratur» (1924); W.
Pinder, »Das Problem der Generation in der
Kunstgeschichte Europas» (1927; 2:a uppl.
1928) ; R. Hedicke, »Methodenlehre der
Kunstgeschichte» (1924); H. Cornell,
»Karakterise-ringsproblemet i k.» (1928). — Se även litt.
under art. Estetik och Konst. E. L-k.
Konståkning, se Skridskoåkning.
Ko’nsul. 1. (Lat. co’nsul.) Fornromersk
över
Ord, som saknas under
hetsperson, under normala förhållanden
statens högsta myndighet och enl. romersk
uppfattning innehavare av den makt, som före
republikens tid tillkommit konungen. Denna
makt begränsades dock så tillvida, som
konsulerna alltid voro två med lika myndighet
och valda för en bestämd tid, näml, ett år.
Men snart gjordes gränserna för k:s
maktutövning betydligt snävare, och de övertogo
ej heller alla konungamaktens religiösa
uppgifter. K. underkastades folktribunernas
in-tercession, och vissa inskränkningar gjordes i
hans domsrätt på det kriminella området och
i hans befogenhet att genom straffhot
till-tvinga sig lydnad. Vidare undantogos
småningom från hans handläggning vissa
gö-romål, ss. de uppgifter, vilka tillföllo
censorerna, och ledningen av civilrättskipningen.
Hans viktigaste befogenheter blevo härens
uppsättning och härledningen (vilka under
republikens sista tider väsentligen bortföllo),
sammankallandet och ledningen av
folkförsamlingar, rätten att till allmänhetens
efterrättelse utfärda edikt samt sammankallandet
av och presidiet i senaten. Denna skulle enl.
romersk doktrin eg. utgöra k:s råd men
framträder i själva verket genomgående som en
regerande korporation, vars beslut förberedas
och verkställas av konsulerna. Om en k. sökte
inskrida mot senatens beslut, uppfattades
detta som ett övergrepp, och av
föreställningen om senatens suveränitet kan man se
ett uttryck i den utomordentliga fullmakt,
som den i farliga lägen kunde tilldela k.: »må
k. tillse, att staten icke lider någon skada»
(videant consules, ne quid detrimenti capiat
res publica). Gentemot övriga ämbetsmän
(med undantag av folktribunerna och möjligen
censorerna) hade k. en högre myndighet (maior
potestas), som medförde rätt att inställa eller
upphäva deras ämbetsåtgärder.
Konsuler valdes på comitia centuriata
under ledning av en k. el. i nödfall en interrex
el. diktator. Avled en k. under ämbetsåret,
erhöll ämbetet en ny innehavare till årets
slut. K. tillhörde de s. k. kuruliska
ämbetsmännen med särskilda insignier och var
utrustad med 12 liktorer, som buro fasces.
Konsulatet var urspr. förbehållet patricierna, men
genom lag av 367 f. Kr. bestämdes, att den
ene k. alltid skulle vara plebej. Den, som
haft en k. bland sina anor, räknades till
no-biles; det mötte stora svårigheter att utan
tillhörighet till nobiles vinna konsulatet.
Genom särskild lagstiftning sökte man hindra
eller åtm. begränsa ämbetets upprepade
innehavande av samma person. Konsulatet kunde
förlängas (prorogeras), men förlängningen
gällde icke inom staden Rom. I senare tid
fungerade därför konsulerna regelmässigt
efter sitt ämbetsår ett år som
prokonsu-1 e r. De, som beklätt konsulatet, k o n s
u-1 a r e r n a, voro inflytelserika i senaten.
Under kejsartidens första skede
reducerades konsulatets (liksom senatens) betydelse.
Med krigsväsendet hade k. icke någon
befattning, då den militära förvaltningen var
kejsarens ensak. Val av folket kunde ej
ifråga-komma; valet förrättades av senaten, som
därvid icke var obunden, och till slut av
kej
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
