Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontrahent - Kontrakt - Kontraktil - Kontraktion - Kontraktsadjunkt - Kontraktsbrott, Avtalsbrott - Kontraktsprost - Kontraktur - Kontramandera - Kontramina - Kontraminera - Kontraoktav - Kontraorder - Kontraponera - Kontrapositionsförhållande - Kontrapost - Kontraproposition - Kontrapunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163 Kontrahent—Kontrapunkt 1164
Kontrahe’nt, medpart (i avtal o. dyl.). —
Kontrahèra, ingå överenskommelse.
Kontra’kt (lat. contra’ctus). 1. (Jur.) a)
Enskilda personers avtal. — b) Handling, vari
ingånget avtal skriftligen uppsatts.
2 . I Sverige en av ett större eller mindre
antal pastorat bestående underavd. av ett
biskopsstift, över vilken en kontraktsprost (se
d. o.) har överinseendet.
Kontraktll, som kan sammandragas.
KontraktiÖn (lat. contra’ctio),
sammandragning. — Vid blandning av vätskor, vilka
lösas i varandra el. kunna blandas i alla
förhållanden, uppstår ofta k. Blandningens
volym blir då mindre än summan av
beståndsdelarnas. K. åtföljes vanl. av värmeutveckling.
Kontraktsadjunkt, inom finsktalande
församling i Luleå stift av domkapitlet för ett
år i sänder anställd e. o. prästman, som har
fast lön och resekostnadsersättning.
Befattningen inrättades 1902. Är 1929 voro sju k.
anställda i Norrbottens län. J. P.*
Kontraktsbrott, Avtalsbrott,
brytande av en genom kontrakt (avtal) åtagen
förpliktelse. K. medför olika rättsföljder, som
för vissa fall särskilt reglerats (se
Dröjsmål, E vik tion s skyl dighet samt
Fel eller brist). I allm. kan part, som
utsatts för k. från motpartens sida, antingen
påyrka förpliktande för denne att fullgöra sin
utfästelse eller ock för egen del frånträda
(»häva») avtalet, vartill för många fall
kommer anspråk på skadeersättning. Däremot är
straff för k., i äldre tider vanligt, numera
blott i undantagsfall stadgat. Jfr
Arbetsavtal, Avtal, Köp, S a k 1 e g a och
Tjänsteavtal. C. G. Bj.
Kontraktsprost, prästman, som har
överinseende över ett kontrakt (se Kontrakt 2).
Biskopen tillsätter k. efter förslag av
kontraktets präster, enl. praxis bland
kontraktets kyrkoherdar. K. har att utföra biskopens
och domkapitlets uppdrag, ss. visitationer,
installationer, kyrko- och
kyrkogårdsinvig-ningar o. s. v. Jfr Prost. O. Hpl.
Kontraktür (lat. contractüra,
sammandragning), ledgångsdeformitet, vid vilken på grund
av förkortning av i ledgångskonstruktionen
ingående mjukdelar, ss. ledkapslar, ledband,
muskler, senor och senskidor, ledgången
antagit en felaktig medelställning med inskränkt
rörlighet i felaktiga rörelsebanor. K. beror
på medfödda fel, sjukdomar eller
olycksfalls-skador. En felaktig funktion kan även utan
primära förändringar i ledgången föranleda
k. Sådan bör under behandlingen av
ledgångarnas olycksfall och skador om möjligt
förebyggas; utbildad bör den underkastas
orto-pedisk specialbehandling, som kan korrigera
även de svåraste felställningar. P. Hgld.
Kontramandèra, återkalla (en befallning,
en beställning).
Kontramina, mina, som man från en
belägrad fästning el. i en anfallen fältställning
anlägger för att motverka den anfallandes
minanfall och spränga hans mingalleri, innan han
däri hunnit anlägga sin anfallsmina. — K.
kallas även en sjömina, som man utlagt för
att vid dess sprängning bringa närliggande
minor till explosion. L. af P.; Ö-g.
Kontraminèring, utläggning av
kontrami-nor. K. kan användas för att hastigt
åstadkomma en användbar segelränna genom ett
minfält.
Kontraoktav, den nedanför stora (grova)
oktaven liggande oktaven. Betecknas vanl.
med siffran 1 nedtill till höger el. till vänster
om stora alfabetet C-H : CiDj etc. el. i C i D
etc. Se Oktav.
Kontraorder, order, som upphäver förut
given order.
Kontraponèra, motställa, se
Kontrapo-sitionsförhållande.
Kontrapositionsförhållande (av lat. co’ntra,
emot, och posi’tio, ställning), ett av de logiska
förhållanden mellan omdömen, som pläga
uppräknas i den traditionella logiken. Detta
förhållande innebär, att det ena omdömet har
den kontradiktoriska motsatsen mot det
andras predikat till subjekt och dess subjekt till
predikat samt förändrad kvalitet, sålunda
efter formeln: S är P—non-P är icke S. För
de omdömen, som tillåta kontraposition,
gäller, att med det förra omdömets sanning följer
det senares, t. ex.: »alla negrer äro
människor» — »inga varelser, som ieke äro
människor, äro negrer». G. O-a.
Kontrapo’st (it. contrapo’sto, eg.
motställ-ning) kallas kroppens ställning, då
kroppstyngden vilar på det ena benet och balansen
regleras med det andra. Ställningen är
intressant ur plastisk synpunkt och erbjuder
vissa svårigheter för i synnerhet friskulptur,
varför motivet ofta lockat till behandling.
Se J. J. Tikkanen, »Die Beinstellung in der
Kunstgeschichte» (1912). E. L-k.
Kontraproposition, se Omröstning.
Kontrapunkt (lat. contrapu’nctus, it.
cont-rapu’nto), benämning för polyfon
flerstäm-mighet, där flera självständigt förda melodier
förenas till en välklingande helhet.
Motsatsen till k. är den homofona flerstämmigheten,
där endast en melodiförande stämma finnes
och de andra stämmorna blott ackompanjera.
Man skiljer mellan lika och o 1 i k a k. I
den förra svarar en not mot en annan, i den
senare flera noter. Den lika k. var först den
enda förekommande och benämndes punctum
contra punctum (not mot not). Därur
uppstod namnet k. Då stämmorna alltid intaga
samma plats, talar man om enkel k.
Omvändas stämmorna, så att den övre blir
understämma, talar man om dubbel k.
Försättning i oktaven benämnes »k. i oktaven» o. s.
v. Vid den dubbla k. måste man taga hänsyn
till vilken intervall, som uppstår i
omvändningen. Vid k. i oktaven blir t. ex. tersen en
sext o. s. v. I regel nöjer man sig med att
föra två stämmor kontrapunktiskt och
behandlar de andra stämmorna som
ackompanjemang. Använder man tre stämmor
kontrapunktiskt, talar man om »tredubbel k.». Det
uppstår således sex omställningar. Upptar den
andra stämman den första oförändrad, talar
man om »imiterande k.», en övergång till
kanon och fuga. Sin rikaste användning har k.
alltsedan 1600-talet haft i fugan.
K. utbildades som musikalisk sats först på
1100- och 1200-talet med discantus (se
Diskant) och var då mestadels ett resultat av
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
