Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung (Kung) - Konungabalk - Konungaböckerna - Konungaed - Konungaförsäkran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Konungabalk—Konungaförsäkran
1172
des besittningar (även forna eller sådana, på
vilka anspråk av dynastiska eller andra skäl
framställts). Större betydelse ha de
statsteo-rier bevarat, vilka sökt härleda konungadömet
från en av det suveräna folket gjord
överlå-telse< ett »härskarfördrag» eller
»statskon-trakt» (jfr Monarkomaker och
Rousseau, j. J.), eller sökt garantier mot
abso-jütistiskt godtycke i en maktfördelningslära
(jfr Montesquieu). En senare teori låter
suveräniteten tillhöra staten själv samt
betraktar k. och folkrepresentation såsom dess
organ vid sidan av varandra. Alltefter k:s
tillsättning genom arv eller val och omfånget
av hans maktbefogenhet skiljer man mellan
olika historiskt givna slag av monarkier (se
därom Monarki).
Titeln k. har i allm. behållits av dem, som
frivilligt eller nödtvunget avstått från sitt
konungadöme, och stundom även tillerkänts
regerande drottningars gemåler. Om i det
gamla Tyska riket efterträdare valdes redan
under kejsarens livstid, bar denne titeln
»romersk k.»; i analogi därmed gav Napoleon I
sin son titeln »k. av Rom». I Sverige bar
Erik XIV en tid som tronföljare konungatitel.
Enl. nutida författningar är k. som
statschef personligen oantastlig; ansvaret för hans
regerings handlingar åligger hans offentliga
rådgivare. I Sverige förklarar R. E. § 3 hans
gärningar mot allt åtal fredade, vilket
emellertid ej gäller i fråga om t. ex.
förmögen-hetsrättsliga förhållanden, där han anses
kunna tala och svara genom ombud
(Riksmar-skalksämbetet). K:s hov står i Sverige helt
under hans enskilda styrelse. Statsanslagen
till k:s, hans familjs och hans hovs underhåll
pläga utomlands kallas civillista (se d. o.
och Apanage); i Sverige motsvaras
civillistan av riksstatens »första huvudtitel» (se
Huvudtitel). Därutöver uppbär Sveriges
k. 300,000 kr. årl. av de s. k.
Guadeloupe-medlen (se d. o.) samt disponerar över
Stockholms slott och de kungliga lustslotten samt
Kungl. Djurgården i Stockholm. Han är
fritagen från skatt till stat och kommun för av
staten anvisade anslag (men ej från skatt för
privat fastighet) samt åtnjuter tullfrihet för
varor, som för hovhållningens behov
inför-skrivas från utlandet. — Jfr Sverige,
förförfattning, samt Konungabalk,
Konungaförsäkran, Regeringsform,
Riksdag, Råd, Statsråd och
Tronföljd. S.B.*
Konungabalk (fsv. kunungs balker), i
Sveriges gamla lagar en avd., som i allm.
innehöll stadgan den om val av konung, om hans
rättigheter och plikter, särskilt hans
doms-makt och formerna för dess utövning. Den
äldsta landskapslag, vari en k. förekommer,
är Upplandslagen. Med dess k.
överensstämmer nära Södermannalagens. I motsats till
dem sakna Västmannalagens och
Hälsingelagens k. stadganden om konungaval. I
Dalalagen, där k. icke förekommer, motsvaras
den delvis av lagens edsöresbalk. Det är
först i Magnus Erikssons landslag, som k.
kan betecknas såsom ett verkligt försök att
fastställa konungamaktens statsrättsliga
ställning i dess huvuddrag. Den upptogs utan
Ord, som saknas under
mera betydande förändringar i Kristofers
landslag och ansågs århundraden igenom
innehålla statsordningens grundvalar. På
statsskickets utveckling lade den icke några
snäva band och blev f. ö. i många avseenden
fullständigad eller ändrad genom senare
författningar. Statsrättens huvudregler voro
sammanförda med den övriga offentliga
rätten och privaträtten i samma
lagkodifika-tion, en egendomlighet för den svenska
laghistorien. Strävandena att åstadkomma en
ny lagbok berörde därför alla dessa rättens
områden. Först sedan frihetstidens nya
statsskick fastställts i särskilda
författningsur-kunder, ställdes statsrätten utanför den
tilltänkta nya lagboken. Någon k. förekom
ej i 1734 åns lag, och skilsmässan
mellan statsrätten och den övriga rätten vid
kodifikationen hade alltså genomförts. Att
Gustav III åberopaxle k. i 1772 års R. F.
§ 2 (konungen skall »styra riket efter
ko-nungabalken, landslagen och denna
regeringsform») ledde ej till k:s återupplivande utan
fick betydelse endast som en hänvisning till
det svenska statsskickets gamla traditioner.
Litt.: »Lagförslag i Carl IX:s tid» (i
»Handlingar rörande Sveriges hist.», II, 1864); V.
Sjögren, »Förarbetena till 1734 års lag» (8
bd, 1900—09); A. Posse, »Bidrag till
svenska lagstiftningens historia» (1850); P. A.
östergren, »Till historien om 1734 års
lagreform», I (1902), och E. Hildebrand.
»Enväldets tilltänkta grundlagar» (i Hist. Tidskr.
1895). K. G. Wn.
Konungaböckerna, två av de s. k. historiska
böckerna i G. T. De behandla det israelitiska
folkets historia från den tidpunkt, där
Samu-elsböckerna sluta, Davids sista levnadsår
(omkr. 980), till Jerusalems förstöring genom
Nebukadnessar (586). Sannolikt äro de
författade av någon i exilen levande jude.
Författaren har använt åtskilliga källor, ss.
»Sa-lomos krönika» (1 Kon. 11:41), »Juda
konungars krönika» (14: 29) och »Israels konungars
krönika» (14:19). (S. H-r.)
Konungaed, se Konungaförsäkran.
Konungaförsäkran. Enl. medeltida
germansk uppfattning voro konung och folk
samverkande statsorgan, vardera med egna
rättigheter och skyldigheter. Dessas ömsesidiga
iakttagande plägade utlovas genom eder, som
konung och folk svuro varandra vid
regent-skifte, och konungens ed a,nsågs härvid som ett
villkor för folkets plikt att visa honom lydnad.
Detta gav upphov till att tronkandidaterna
i valmonarkierna avtvungos
konunga-försäkringar, handfästningar el.
valkapitulationer. I allm. gjorde
arvmonarkiens och den starka furstemaktens
uppkomst vid den nyare tidens början slut
på sådana k., och efter den konstitutionella
monarkiens seger har en ed på författningen
trätt i st. f. både dessa försäkringar och de
gamla konungaederna. En sådan ed
föreskri-ves t. ex. i Norges och Danmarks grundlagar.
— I Sverige fastslogs konungaedens innehåll
under medeltiden i landslagarnas
konungabal-kar (Magnus Erikssons kap. 5 och Kristofers
kap. 4). Sedermera framtvungos vid flera
tillfällen k., varigenom stormannaklassen erhöll
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
