Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korståg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1253
Korståg
1254
medeltida krigståg mot hedniska folk i
omvändelsesyfte, t. ex. svenska k. till Finland
och Östersjöprovinserna.
Korstågens ursprung. Under äldre
medeltiden förekommo talrika pilgrimsfärder till
Palestina, även sedan landet eröviats av
araberna. Seldjukernas framträngande på
1070-talet vållade småningom pilgrimerna stora
svårigheter. Då Clunyrörelsen (se d. o.) nått
påvestolen, medförde detta ökad
kyrkopoli-tisk aktivitet. Kurian sökte återfå något av
det inflytande i östra Medelhavsländerna, som
gått förlorat genom arabernas erövringar och
skilsmässan från den oitodoxa kyrkan 1054.
Den egentliga korstågsrörelsen leder sitt
upphov från paven Urban II. Att frågan
förevarit på konsiliet i Piacenza 1095 bestrides på
goda grunder av den moderna forskningen.
Först på konsiliet i Clermont nov. s. å.
upptog Urban mot mötets slut korstågstanken,
uppmanande de närvarande att befria
Jerusalem. De, som avgåvo löfte härom, skulle
på sin dräkt bära ett kors — därav namnet
k. — samt utlovades viss avlat och andra
förmåner. Urbans tal rönte stort bifall. Enär
få förnäma baroner synas ha varit
närvarande, utsågs blott en andlig ledare,
Adhé-mar, biskop av Puy. Den största
rekryteringen skedde efter konsiliet genom
rundskrivelser till biskoparna och personlig
propaganda, ledd av Urban själv. Kurians ideella
och politiska intiessen förmäldes med den
kyrkliga reformrörelsens asketiskt-mystiska
stämningar och feodalsamfundets
ridderligt-krigiska äventyrslust — den senare uttryckt
ej minst i de livskraftiga normandiska
statsbildningarna — och oisakade k:s egenartade
och väldiga kraftflöde. I k. deltogo även
skandinaver. Berömd är bl. a. den norske
konung Sigurd Jorsalafares expedition 1107—10.
1. Det första k. (1096—1100) föregicks av
att stora, oordnade och odisciplinerade skaror
efter anställda judemassakrer i Tyskland
våren 1096 begåvo sig på väg genom Ungern
till Balkan. De gjorde sig illa kända, och
många förgingos före ankomsten till
Kon-stantinopel. Besten sändes av kejsar Alexios
I Komnenos över till Mindre Asien och
upp-revs där av seldjukerna. Med mycken
misstro såg Alexios de verkliga korsfararhärarna
nalkas, även dessa från hans synpunkt
farliga och barbariska. Han sökte leda
strömmen vidare utan alltför stora slitningar
samt för sig vinna ledarna en och en för
att kunna använda dem för sin politik österut.
Uppbrottsterminen hade för legaten Adhémar
fastställts till 15 aug. 1096. Till
Konstan-tinopel anlände först Hugo av Vermandois
(bror till Filip I av Frankrike) med en fiansk
styrka. Sedan ankommo härar, ledda av
Gottfrid av Bouillon. heitig av Nedre Lothringen,
och hans bror Balduin, normanderna
Bohe-mund av Tarent och hans frände Tankred,
båda från Syditalien, Raymond de
Saint-Gil-les. greve av Toulouse, Robert av Normandie,
hans svåger Stefan av Blois samt Robert II,
greve av Flandern. Alexios lyckades förmå
de flesta att avlägga länsed. Efter delvis
blodiga konflikter med kejsaren voro
kors-fararna samlade mot Nicaea. Genom militär
och diplomatisk skicklighet fick Alexios
staden att öppna sina portar för hans trupper
19 juni 1097. Korsfararna vunno vid
Dory-laeum en stor seger. Framträngandet
gynnades av muhammedanernas oenighet, och i
Edessa grundade Balduin det första
kors-fararriket. En bysantinsk styrka medföljdé
huvudhären till Antiokia. Efter lång
belägring föll Antiokia genom förräderi juni 1098,
men korsfararna inneslötos omedelbart av
turkiske sultanen Kerbogas trupper.
Hungersnöd hotade; genom fyndet av en lans, som
uppgavs vara den, varmed Frälsarens sida
genonborrats, upplivades de belägrade, och
Kerboga fördrevs. De ledandes rivalitet,
särskilt Raimonds och Bohemunds, slog nu ut
i full låga. Endast härens hotande hållning
framdrev tåget mot Jerusalem, som togs med
storm 15 juli 1099 under oerhörd
blodsutgjutelse. Gottfrid av Bouillon utsågs till den
Heliga gravens beskyddare och besegrade s. å.
en egyptisk här vid Askalon. Vid sin död
1100 efterträddes han av sin bror Balduin, som
tog konunganamn. Så uppstod konungariket
Jerusalem, en löst hopfogad, renodlat feodal
statsbildning i länsförhållande till
påvestolen (se Jerusalem, sp. 1062).
2. Då Edessa dec. 1144 erövrats av
seldjukerna, uppfordrade påven Eugenius III 1145
till andra k-, och Bernhard av Clairvaux
verkade 1146 härför. Ludvig VII av Frankrike
och Konrad III av Tyskland togo korset och
bröto upp 1147. På grund av oerhörda
förluster på vägen i Mindre Asien kunde ingen
framryckning mot Edessa ske. Kungarna
möttes i Jerusalem våren 1148, sökte belägra
Damaskus men misslyckades. Konrad
återvände s. å., Ludvig 1149.
3. Sedan sultan Saladin av Egypten 1183
blivit herre även över Syrien, började den
muhammedanska motaktionen på allvar.
Sa-ladins seger vid Hittin 1187 och Jerusalems
fall 2 okt. s. å. orsakade tredje k. Kejsar
Fredrik Barbarossa drog 1189 med en tysk
här till Balkan, övergick till Mindre Asien
men drunknade 1190 (se Fredrik, sp. 1098).
En del av hären kom under hans son Fredrik
av Schwaben till Akka, som belägrades av de
kristna. Dit kom april 1191 Filip II August
av Frankrike; juni s. å. anlände Rikard
Lejonhjäita av England, som på vägen lagt
beslag på Cypern. Akka gav sig juli s. å.,
men konungarnas oenighet ledde till Filips
snara återresa. Rikard kvarblev till okt.
1192, utförde talrika bragder men stred
planlöst. Genom stilleståndet sept. s. å.
fingo de kristna kusten från Tyros till Jafa
och rätt att som pilgrimer besöka den Heliga
graven. Henrik VI av Tyskland tog korset
1195 men kom ej själv i väg. En tysk här
landade dock vid Akka 1197 men återvände
1198; en ny riddarorden, Tyska orden (se
d. o.), uppkom.
4. Det s. k. fjärde k. Påven Innoeentius III
befrämjade ivrigt korstågsrörelsen. En
fransktysk korsfararhär skulle från Venezia
överföras till Egypten. Dogen Enrico Dandolo
begagnade dess penningförlägenhet för
Vene-zias politik och fick hären att trots påvens
förbud erövra staden Zara i Dalmatien 1202.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
