Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1263
Kosacker
1264
fört ett palissadfäste (setja), som var
medelpunkten för deras republikanskt organiserade
brödraskap. K:s egentliga näringsfång (vid
sidan av fiske och jakt) var rovtåg in på
turkars och tatarers område. Dessa kosackiska
expeditioner utgjorde en ständig fara för
grannsämjan mellan polacker och turkar; det
blev därför ett önskemål för statsmakten att
hålla k. under nödtorftig kontroll och
disciplin. Efter de viktigaste kosackdistriktens
införlivande med Polen 1569 blev den polske
hetmanen (jfr H e t m a n) k:s militäre
överordnade, vilken bl. a. hade att bekräfta deras
val av hövitsman (starsjoj, stundom, men
icke officiellt, kallad hetman). K:s otämda
självsvåldstendenser slogo på 1590-talet ut i
ett första kosackuppror; några år senare
gjorde k. emellertid god tjänst i Livland mot
svenskarna. Undan den vid samma tid
lagfästa livegenskapen i Ryssland rymde
massor av bönder till stäppens fria brödraskap.
Vid omstörtningarna i början av 1600-talet
spelade k. en stor roll; 1613 kom Mikael
Ro-manov på tronen som k:s kandidat. Polska
regeringens upprepade försök att inskränka de
registrerade k:s antal, varigenom många skulle
återförts till träldom hos polska jorddrottar,
skapade alltjämt ett svårt missnöje, som från
1620-talet slog ut i nya kosackuppror. Till
en avgörande kris kom det under B o h d a n
C h m i e 1 n i c k i (se d. o.), vilken samlade
hela Ukraina till ett uppror av förut okända
dimensioner (från 1648) och underkastade sig
ryske tsarens överhöghet (1654). Karl X Gustav
inlät sig 1655 i underhandlingar med k.,
överskattande betydelsen av en allians med
dem mot Polen. Inre tvister, tatarernas infall
på k:s eget område (1657), Sveriges motgångar
och polackernas återuppväckta kraft gjorde en
ända på k:s förhoppningar om stora
landvinningar. Rysk-polska stilleståndet i Andrussov
(1667) fastställde, att k. på högra
Dnjeprstran-den fortfarande skulle lyda under Polen men
de på den vänstra under tsaren. Ett försök av
hetmanen Dorosjenko (1668) att förena
de »båda sidorna» till ett självständigt helt
under Turkiets överhöghet misslyckades. Tsar
Peter nödgade under stora nordiska kriget
k. i Ukraina att göra krigstjänst långt från
eget land. Missnöjet häröver syntes bereda
hetmanen M a z e p a, 1687—1709, ett
gynnsamt tillfälle att göra sig kvitt ryssarna. När
Karl XII nalkades Ukraina, övergick
Ma-zepa till denne (okt. 1708). Men tsar Peter
lyckades söndra Ukrainas folk från Mazepa
och lät (nov. 1708) välja en ny hetman, S k
o-r o p a d s k i j. Poltavaslaget (1709) gjorde för
alltid slut på Mazepas ärelystna drömmar,
och den efter hans död (s. å.) av det honom
trogna partiet utsedde hetmanen O r 1 i k
kunde leva endast genom allmosor från
Sverige, där han flera år vistades som biltog.
1722 lade Peter Ukraina under ett särskilt
kollegium i Moskva, och sedermera lät han
ej k. välja någon ny hetman, ehuru titeln
bibehölls till 1764. Peter lät även förstöra
de till Karl XII avfallna zaporogernas setja,
varefter dessa togo sin tillflykt in på turkiskt
område. Under kejsarinnan Anna (reg. 1730
—40) fingo de återvända till nedre Dnjeprlan-
det men förjagades därifrån 1775 av Katarina
II. En del av dem organiserades 1787 som
Svartahavskosacker (ry.
Tjernomor-skie) och fick 1792 landet s. om donska k:s
land ända till Kuban, där de efter 1860 upp
gingo i Kubankosackerna; en annan del flydde
till Turkiet. Dessa återvände 1828 till
Ryssland och fingo 1829 slå sig ned dels vid
Azovska sjön, azovska k. (deras
korporation upphävdes 1865), dels i Bessarabien,
nyryska k. (korporationen upphävdes 1868).
De d o n s k a k. äro till allra största delen
av storryskt ursprung. Deras första officiella
förbindelse med ryska riket daterar sig från
1570. Deras mycket demokratiska
organisation stadgade sig först under 1600-talet;
frågor om krig, bytets fördelning m. m.
avgjordes på en allmän kosackförsamling,
»härringen» (vojskovoj krug), som även
utövade domsrätt, och varje särskild kommun
(stanitsa) var mycket självständig. Jorden
var gemensam egendom, och allmän jämlikhet
rådde. Verkställande makten låg i händerna
på en av »härringen» vald hetman. När
Donkosackerna genom rov och plundring gjorde
Volga och trakterna däromkring osäkra för
handeln, skickade tsar Ivan 1577 trupper
mot dem. En flock k. under J e r m a k
Timofejevitj (se d. o.) begav sig då
undan och bröt in i Sibirien. En annan
svärm drog sig till Kaspiska havet, for
uppför Jaikfloden, byggde där 1584 en stad
samt blev stommen till jaikska k. Efter
Pugatjevs uppror 1773—74 lät Katarina
II ändra flodens namn till Ural, varefter dessa
k. kallats uralska k. Kosackväsendet vid
Dnjepr och Don nådde sin största utveckling
under 1600-talet. De missnöjda element, vilka
samlades till kosackhärarna, dessas
obändighet och ryska styrelsens bemödande att
utvidga sin makt över dem framkallade flera
farliga uppror, ss. S te nk a Razins (1665
—71), Bula vins (1708) och, framför alla
andra, Pugatjevs (1773—74), vilket var
kosackdömets sista stora protest mot den nya
sakernas ordning, som med Peter I oblidkeligt
börjat göra sig gällande i Östeuropa. Efter
Bulavins uppror inskränkte Peter I även
Donkosackernas självstyrelse. Sedan 1738
utnämndes hetmanen av regeringen. 1835 års
författning, som i första hand var avsedd för Dons
k. men sedermera blev gällande även för de
övriga kosackhärarna, ålade k. en långvarig
krigstjänst — deras enda skyldighet till
staten — och förvandlade dem åter till en
sluten kast: den, som en gång inträtt i kosack
-hären, måste för alltid stanna där och hans
efterkommande likaså. 1-865—70 genomförde
emellertid ryska styrelsen en fullständig
reform av kosackhärarna i avsikt att
åstadkomma en sammansmältning mellan deras
befolkning och det övriga Rysslands.
Vid ryska rikets gränser organiserades i
samband med rikets tillväxt även andra
kosackhärar som skyddsmurar för de nya
landvinningarna, så t. ex. de kubanska och
terekska, de orenburgska (vid övre
Ural), de sibiriska (längre österut), de
semirjestjenskiska, de
transbaj-k al sk a (på andra sidan Bajkalsjön. längs
Ord. som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
