Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosacker - Koscher - Kosciusko - Kościuszko, Tadeusz - Kosegarten, Ludwig Theobul - Kosel, Cosel - Koser, Reinhold - Košice - Kosinus - Koskelainen, Yrjö - Koskenniemi, Veikko Antero (Forsnäs)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1265
Koscher—Koskenniemi
1266
kinesiska gränsen) och de amurska (utefter
Amur och dess biflod Ussuri, från 1858).
Med avseende på härkomsten äro de
egentliga k. till allra största delen storryssar;
endast ett mindretal utgöres av lillryssar
(Kuban), kalmucker (Don), tatarer (Don, Ural
m. fl.), burjäter och tunguser (Transbajkalien),
kirgiser, kaukasiska folk o. s. v. — Högsta
ledningen av alla kosackärenden tillhörde
före 1917 års revolution »Kosackhärarnas
huvudförvaltning», och sedan 1835 var
stor-fursten-tronföljaren »hetman över alla k.». I
spetsen för varje här stod en
»ställföreträdande hetman» (nakaznij ataman). K.
anlitades i både fred och krig i första hand till
polis- och ordonnanstjänst, och särskilt
använde man dem som ett slags politisk
reservpolis vid ordningens upprätthållande i
storstäderna. Revolutionen 1917 gjorde slut på
den gamla kosackinrättningen. Arméns
kosacktrupper upplöstes, och i de forna
kosackländerna har sovjetsystemet småningom
assimilerat de löst organiserade
kosacksamhällena. — Litt.: W. Cresson, »The cossacks»
(1919); R. Fox, »People of the steppes» (1925).
De lätta kavallerikårer, livkosacker
(2 skvadroner) och pikväpnade svenska
k. el., såsom de efter sin chef C. M. Zelow
benämndes, Zelowskosacker (2
skvadroner), vilka av Gustav III uppsattes
försommaren 1789 under då pågående krig med
Ryssland, hade intet annat än namnet gemensamt
med k. J. Th. W.*; H. A-t.*
Koscher, hebr., ren, om den mat, som
judarna enl. sina religionsbud ha rätt att äta.
Den förbjudna maten kallas trefa (eg. »rivet
djur»). I denna betydelse förekomma orden
först i Mischna. G. K-n.*
Kosciusko [kå/tjo^kå; eng. uttal [-kåsia’s-küu],-] {+kåsia’s-
küu],+} berggrupp bland Australalperna i Nya
Syd-Wales; se Australien, sp. 523.
Koäciuszko [kåjt jo’Jkå], T a d e u s z, polsk
nationalhjälte (1746 12/2—1817 lfi/io)- Tillhörde
en polsk adelssläkt s. om Vilna och blev efter
militära studier i utlandet artillerikapten
1774. Han deltog 1778
—83 i
nordamerikanska frihetskriget, en
tid som Washingtons
adjutant, och steg till
general. 1783—92 var
han åter i polsk tjänst
och stred bl. a. vid
Dubienka (1792)
tappert mot ryssarna.
Sedan konungen
biträtt Targowicakonfe-derationen, gick K. i
landsflykt. 1794
utnämndes han av
fri
hetsvännerna till diktator och sökte bl. a.
genom löfte om förbättrandet av
böndernas villkor åstadkomma en folkresning mot
ryssarna. Hans seger vid Raclawice 4 april
1794 stegrade patriotismen, men 10 okt.
s. å. besegrades K:s illa övade trupper
vid Maciejowice, där han själv togs till
fånga; att han då skulle ha utropat »Finis
Poloniæ» (det är slut med Polen) är
ohistoriskt. 1796 frigavs K. av Paul I mot löfte
att ej strida mot Ryssland. Han var sedan
mest bosatt i Frankrike, där han trogen sitt
löfte motstod Napoleon I:s anbud att i fransk
tjänst strida för Polen. K. dog i Schweiz,
men hans stoft begrovs 1818 i den gamla
ko-nungagriften i Krakaus katedral. Monogr. av
bl. a. T. Korzon (1894 och 1907) och F.
Ko-neczny (1917). (A. A-t.)
Kosegarten [kå’za-], L u d w i g Theobul,
tysk författare (1758—1818), kyrkoherde på
Rügen 1792, prof, i historia i Greifswald 1808.
K., ofta kallad »Rügens sångare», var en
alsterrik epigon, vars idyller (efter Voss),
känslosamma, anakreontiska eller romantiska
dikter, åtnjöto stor popularitet; främst stå
väl hans »Legenden» (2 bd, 1805;
»Martyrernas minne», ett urval, 1860), av vilka
Runeberg översatte några. »Lyrische Dichtungen»
utgå vos i 12 bd 1824—27 (med biogr.).
Monogr. av H. Franck (1887). R-n B.
Kosel [kå’z-], C o s e 1, stad i preuss. prov.
Oberschlesien, 37 km v. om Gleiwitz, vid Öder;
8,110 inv. (1925). K. är näst Stettin den
största Oderhamnen. 1927 befordrades över
K. 753,199 ton ankommande och 2,541,914 ton
avgående gods.
Koser [kå’z-], Reinhold, tysk historiker
(1852—1914), professor 1884 i Berlin och 1891
i Bonn samt från 1896 generaldirektör och
chef för Preussens arkivväsen och från 1906
ordf, i
generaldirektionen för utgivande
av »Monumenta
Ger-maniæ historica». Han
var lärjunge till J. G.
Droysen. K:s främsta
arbete är »König
Friedrich der Grosse»
(2 bd, 1893; 5:e uppl.,
4 bd, 1912). Dessutom
utgav K. bl. a.
Fredrik II:s politiska
korrespondens (10 bd,
1879—83; omfattar
åren 1740—56) och
dennes brevväxling med Voltaire (3 bd, 1899
ff.; tills, m. H. Droysen). Skrev bl. a. även
»Prinz August Wilhelm von Preussen und
Louise Ulrike von Schweden» (i Zeitschrift
für Preussische Geschichte 1881).
Kosice [kå’Jitso], magyar. Kassa, ty.
Ka-schau, stad i Tjeckoslovakien, vid Ilernäd,
20 km från ungerska gränsen; 52,898 inv.
(1921; 62 % slovaker, 22 % magyarer, 10 %
judar). Medeltidsstad, känd från 1100-talet,
nu järnvägsknut och ö. Slovakiens
handels-centrum med mångsidig industri. Märkligaste
byggnaden är den praktfulla, gotiska Svätå
Alzbètakatedralen, uppförd 1382—1497. K.
hade 1777—1922 en juridisk fakultet och
tillhörde före 1919 Ungern.
Kösinus, mat., se Trigonometri.
Ko’skelainen, Yrjö, finländsk journalist
(f. 1885). Började som novellist, essäist och
journalist (huvudred, för Uusi Aura och
Ilta-lehti) och är sedan 1923 direktörsadjoint i
Finlands industriförbund samt chef för dess
pressbyrå. K. har utgivit »Littois
klädesfabriks historia» (1923). H. E. P.
Ko’skenniemi, V e i k ko Antero (förr
Ord, som saknas under K,
torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
