Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kossuth, Ferenc (Franz) - Kossuth, Lajos (Ludvig) - Kosta - Kosta järnväg (K. L. J.) - Koster, Edvard Bernard - Kosterbåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1271
Kossuth—Kosterbåt
1272
Kossuth [kå’J"ot], F e r e n c (Franz),
ungersk politiker (1841—1914), son till L. K.
Uppfostrades i London och Paris och blev
ban-ingenjör i Italien. Vid faderns begravning
återvände han till Ungern, invaldes i
ungerska riksdagen 1895 och blev där ledare för
det s. k. oavhängighetspartiet av 1848, som
sökte återuppliva Lajos K:s idéer. K. var
varken skicklig talare el. betydande politiker
och visade som handelsminister i Wekerles
kabinett (1905) alltmer tendens att frångå
sin faders politiska uppfattning. Hans
hållning förde till oavhängighetspartiets
sprängning (1909). B. L-r.
Kossuth [kå^ot], Lajos (Ludvig),
ungersk statsman (1802 19/fl—94 20/3).
Härstammade från en protestantisk gren av en
urgammal ungersk adelsätt. K. studerade
juridik och blev advokat
i Budapest. Hans
politiska debut skedde
1832, då han som
le-gatus absentium
(ombud för frånvarande)
sändes till riksdagen
1832—36 i Pressburg
och väckte stort
uppseende genom sina till
en början
handskrivna, senare
litografe-rade »Riksdagsunder-rättelser» (»Orszäg-gyülési Tudositäsok»).
Efter riksdagens slut började K. utsända
dylika underrättelser från
komitatsförhandling-arna. När han negligerade censurens förbud
häremot, häktades han 1837 och frigavs först
1840. Omedelbart därefter började han som
red. för tidningen Pesti Hirlap sin
oppositions-kampanj mot Wien och habsburgarna, blev
hastigt populär och 1847 medlem av den sista
ungerska adelsriksdagen. Där blev han ledare
av oppositionen, som önskade ett
konstitutionellt, endast genom personalunion med
Österrike förenat Ungern. Detta program utarbetade
K. 1848 i ett memorandum, som antogs av
riksdagen. K. sändes i spetsen för en delegation till
Wien för att överlämna det till kejsaren. K.
och den ungerska delegationen blevo — under
marsrevolutionens dagar — entusiastiskt
hyllade av Wienbefolkningen, och kejsaren såg
sig tvungen att med sin namnteckning
bekräfta Ungerns konstitution samt utnämna
ett ansvarigt ministerråd, där greve L.
Bat-thyäny blev konseljpresident och K.
finansminister. Den nya konstitutionen hotades
snart av de nationella minoriteterna, särskilt
kroaterna. Genom en glänsande oration (11
juli) lyckades K. förmå parlamentet att
enhälligt besluta uppsättandet av ett ungerskt
lantvärn samt bevilja en kredit av 42 mill.
gulden till landets försvar. Sedan Batthyäny
avgått, tillsatte ungerska riksdagen ett
natio-nalförsvarsutskott, som vars president K. fick
nästan diktatorisk myndighet. Han förmådde
med sin lysande vältalighet folket att resa
sig mot de österrikiska trupper, som inbröto
i Ungern. K. valdes april 1849 till ansvarig
guvernörpresident och fick diktatorisk makt.
I längden kunde Ungern, omringat från alla
Ord, som saknas under
sidor av fiender och söndrat inbördes, ej hålla
stånd mot den österrikiska armén, som fått
rysk hjälp. K. blev tvungen att överlämna
makten åt general Görgey, som efter några
dagar kapitulerade (vid Vilägos 13 aug. 1849).
Själv flydde K. till Turkiet och upptog
därifrån genom sin vitt utgrenade korrespondens
kampen för Ungerns befrielse. 1851 började
han sin berömda agitationsresa, hyllades
hjärtligt såväl i England som i Amerika och
förvärvade många vänner för Ungerns sak. 1852
bosatte han sig i London och sökte därifrån
utverka ett ingripande från Frankrike och
Italien. Dessa förhoppningar grusades genom
freden i Villafranca 1859. I själva Ungern
lugnade sig sinnena, och 1867 kom en
förlikning till stånd med huset Habsburg. K. blev
delaktig av amnestien vid Frans Josefs
kröning men föredrog landsflykten och bosatte
sig för sin återstående levnad i Turin. Där
skrev han sitt historiskt betydande
memoarverk »Irataim az emigräciöböl» (Mina skrifter
ur landsflykten; 13 bd, 1880—95; samtidigt
fr. och eng. uppl.). K. ligger begraven i
Budapest. Hans skrifter utgåvos av sonen F. K.
1902. B. L-r.
Kosta [kö’-], glasbruk i Ekeberga socken,
Kronobergs län, station vid K. järnväg (se
nedan); omkr. 1,150 inv. (1920). Äges av a.-b.
K. glasbruk (gr. 1894, aktiekap. 800,000 kr.,
årligt tillv.-värde 1,5 mill. kr., 500 arb.), vilket
ingår i Svenska kristallglasbruken (se d. o.).
K. anlades 1741 och fick namn efter
landshövdingarna A. Æoskull och G. B. Stae) von
Holstein. Det är sedan gammalt känt för sin
framstående tillverkning av finare glasvaror,
särskilt serviser samt hushålls- och
prydnads-glas av kristall (se Glas, sp. 738—739). Jfr
även Kronobergs län.
Kosta järnväg (sign. K. L. J.), spårvidd O,eoo
m, 29,7 km lång, förbinder Kosta dels med
Lessebo station på Karlskrona—Växjö
järnväg och dels med Målerås s. station vid
Må-lerås station på linjen Nybro—Sävsjöstiöm
(Kalmar järnväg). Sträckan Kosta—Lessebo
öppnades som bruksbana 1888, för allmän
trafik 1891 och sträckan Kosta—Målerås för
allmän trafik 1899. F. P.
Koster [kå’-], Edvard Bernard,
holländsk författare (f. 1861), fil. dr, sedan 1896
red. för veckoskriften De Nederlandsche
Spec-tator. Har författat diktsamlingärna
»Ge-dichten» (1888) och »Liefde’s dageraad» (1890),
den betydande episka dikten »Niobe» (1893),
»Natuurindrukken en
-stemmingen» (1895),
»Tonen en tinten»
(1900), »Verzamelde
gedichten» (1903) och
»Studien in kunst en
kritiik» (1905).
Kosterbåt [kå’stor-],
efter Kosteröarna
uppkallad, på klink byggd
enmastad segelbåt,
allmän på Sveriges
västkust. K. har fallande
stävar, akterstäven
utan akterspegel, ett
jämförelsevis stort Kosterbåt.
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
