Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kransfenomen el. Coronafenomen - Kransgesims, Kranslist - Kransåg - Krantz, Albert - Kranäset, Krah, Krao, Isthmus - Krapf, Johann Ludwig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Kransgesims—Krapf
14
är större, ju mindre ljuskällan är. Rött ljus
(långvågigt) ger alltså, en större och något
ljussvagare fläck än violett. När, som i vitt
ljus, olika färger äro blandade, kommer
ljuset intill ljuskällan att innehålla en smula
för litet rött ljus för att ge rent vitt; det
synes där blåvitt. Längre ut ger
färgblandningen gulvitt. Ung. på det avstånd, där
blått el. violett ljus har sin första mörka
ring, är rött ljus ännu kraftigt och ger tills,
m. gult och spår av grönt den färgstarka
brunröda ring, som avslutar den
centrala ljusfläcken el. a u r e o 1 a n (se d. o.). Vid
stor likformighet hos granden ses kring
aure-olan en till tre mattare färgkransar, i
vilka högst tre (blått, gult el. grönt, rött),
sedan blott två färger (blått, rött) kunna
urskiljas. Fler än fyra röda ringar ha aldrig
iakttagits. Ytterkantens avstånd hos första
röda kransen varierar mellan 3/4° och 5°,
men det vanligaste måttet är 2°, motsv.
en droppdiameter av Vso mm (eller
iskristalltjocklek av 1/70 mm); det största måttet, 23°,
alstrat i vulkanstoft och mätt på B i s h o p’s
ring (se d. o.), motsvarar knappt 1/soo mm.
En del skymningsfenomen (se
Skymning) kunna betraktas som väldiga aureolor,
ehuru alstrade av luftens molekyler.
Kransarna ses ofta till- eller avtaga i
diameter; detta, som uppenbarligen betyder, att
molnpartiklarna äro stadda i tillväxt, resp,
upplösning, har använts för
väderleksförut-sägelser. En oregelbundet formad krans tyder
på olika system av inbördes lika partiklar;
under tyngdens inflytande sker i lugn luft
en uppdelning efter storlek, så att k:s
uppkomst främjas. Iriserande moln äro
ofta fragment av kransar (avstånd ei gärna
större än 10° från ljuskällan); även på större
avstånd uppträda de emellertid i cirrocumuli
med stor färgprakt (lysande smaragdgrönt
med röd el. rosa kant), varför man då bör
betrakta dem som aureolor kring det belysta
molnet självt som ljuskälla.
Glorian (dimbilden, Ulloas ring, lat.
nimbus, i Tyskland »Brockenspöket»)
beskrevs först av spanjoren Ulloa, som 1735 såg
den som färgade kransar kring skuggan på
sig skingrande moln av den på en bergstopp
i soluppgången stående observatörens huvud.
Färgföljden är densamma som vid
färgkransarna, ofta intensivare, förklaringen är rätt
analog: de kring iakttagarens huvud böjda
ljusstrålarna reflekteras tillbaka mot honom.
Glorian synes även vid stor solhöjd (från
ballong el. vid låg dimma nedanför brant
skuggsida). Helgonglorian uppstår på liknande
sätt i daggdroppar på en jämn gräsmatta el.
dyl., helst då skuggan är minst 10 m lång.
Litt.: J. M. Pernter och F. M. Exner,
»Me-teorologische Optik» (2:a uppl. 1922). B. R.
Kransgesims, Kranslist, se G e s i m s.
Kransåg, se S å g n i n g.
Krantz, Albert, lat. Albe’rtus Cra’n(t)~
zius, tysk historieskrivare (omkr. 1440 el.
1445—1517). Var länge lärare vid Rostocks
univ., blev 1482 dess rektor och 1490 teol. dr
där. K. blev 1493 lektor med kanonikat i
Hamburg, 1508 dekan vid kapitlet och var
Från 1500 staden Hamburgs syndikus. Han
Bild 2. Gloria. Fotografi.
anlitades ofta i diplomatiska värv för
Hamburgs och hansans räkning.
K. efterlämnade flera förtjänstfulla
arbeten, där de partier, som röra äldsta tider,
mestadels äro kompilationer men
framställningen. av händelser närmare hans egen tid
äger självständigt värde. Nämnas må
»Van-dalia» (1518; om venderna vid s.
östersjökusten), »Saxonia» (1520), »Chronicon regnorum
aquilonarium» (1546) och »Metropolis» (1548;
en forts, på Adams av Bremen stiftshistoria),
vilka utövat stort inflytande på senare
historieskrivare. För Nordens äldsta historia
stödde sig K. väsentligen på Saxo. K:s
krönikor gå i regel från äldsta tid till 1500; de
fortsattes av David Chytræus (se d. o.).
Utdrag äro tr. i »Scriptores rerum suecicarum»,
III. Jfr L. Daae i norsk Hist. Tidsskrift,
11:5 (1886). V. S-g.
Kranäset, K r a h, K r a o, även I s t h m u s,
den smalaste delen (70 km) av Malackahalvön
(se kartan vid Bortre Indien).
Krapf, JohannLudwig, tysk missionär
(1810—81). Utsändes 1837 av Engelska
kyrko-missionssällskapet till Abessinien, fördrevs
snart därifrån och misslyckades även i riket
Schoa s. om Abessinien,
varpå han planlade en
serie andra
missions-företag i Östafrika.
Hans
missionsverksamhet kom
huvudsaki. att bestå i
omfattande undersök-ningsresor, genom
vilka väg banades för
missionen och
uppmärksamheten riktades på denna del av
Afrika (bl. a. tillkom
Evangeliska
foster
landsstiftelsens östafrikanska mission genom
impulser från K.). Tills, m. en annan tysk
missionär, J. Rebmann, upptäckte han Afri-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
