Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Kresus—Kreta
32
Berglandskap på Kreta.
ken ur en el. flera framstående författares
verk, läsebok (på främmande språk).
Kre’sus el. K r o i’so s (grek. Kroi’sos, lat.
Cr6è’sus), den siste konungen i Lydien,
regerade ung. 560—546 f. Kr. Han intog Efesos
och fullbordade erövringen av Mindre Asiens
västkust. Hans rikedom blev ett ordspråk.
Efter Mediens fall angrep han
perserkonungen Kyros, besegrades och föll i Kyros’ händer
men blev milt behandlad. Enl. sägnen
dömdes K. att brännas men räddades genom
Apol-lons ingripande. K. är intimt förbunden med
Greklands andliga liv vid 500-talets mitt och
en förgrundsfigur i moraliserande berättelser.
Herodotos berättar, att K. sammanträffat
med Solon, vilken K. då frågade vem som var
Högslättslandskap på Kreta.
den lyckligaste av människor. Solons svar
belyste satsen, att ingen bör prisas lycklig
före sin död. — Namnets svenska form, K r
ö-s u s, betecknar stormrik man. M. Pn N-n.
Kreta (forngrek. Kröte, lat. Créta, nygrek.
Kriti, it. Ca’ndia), grek, ö i Medelhavet,
sydlig gräns för Egeiska havet (se kartorna vid
Balkanhalvön och Grekland).
Administrativt delas K. i fyra nomarkier,
Cha-nia, Rethymnon, Herakleion och Lasithi, tills.
8,247 kvkm, 386,427 inv. (1928), 47 inv. pc-r
kvkm. Kusterna äro nästan överallt branta
och klippiga samt föga sönderskurna, vilket
särskilt gäller sydkusten; på nordkusten
märkas Kusamoviken i v., Chaniabukten,
Suda-viken och längst i ö. Mirabellabukten samt
mitt på sydkusten den breda Messarabukten,
begränsad i s. ö. av Kap Lithinos, K:s
sydligaste udde (32° 55’ n. br. och 24° 45’ ö. Igd).
Endast Sudaviken lämnar en väl skyddad,
naturlig hamn. K. är fyllt av berg, som gå i
öns längdriktning och äro en fortsättning av
mellersta Peleponnesos’ bergbåge och
Pindos-zonen. Berggrunden utgöres till största
delen av yngre sediment, mest kalkstenar från
krita och eocen. Landskapet är skogfattigt
och uppvisar ofta typiska karstfenomen.
Bergen delas i fyra massiv, Madarasmassivet
(antikens Leuka) längst i v., upp till 2,470 m
ö. h., därefter Psiloritismassivet (antikens
Ida), 2,418 m, Lasithibergen, som nå 2,160 m,
och längst i ö. Sitiamassivet, 1,472 m; de två
sistnämnda voro antikens Dikte. Dalarna äro
djupt nedskurna och fruktbara; öns enda
större lågland utbreder sig från
Messarabukten åt ö. och är ett uråldrigt kulturcentrum
(se K r e t i s k kultur). Kustfloderna äro
många, korta och strida samt föra ofta vatten
endast under vinterregnen. Klimatet är
utpräglat Medelhavsklimat och sunt. De förr
berömda cypress- och cederskogarna ha till
största delen försvunnit. Befolkningen, k
re-t e n s e r, är grekisk; även hos bergfolket i
det inre, sfakioterna, möta typiskt
grekiska drag. Se Grekland, sp. 1018—19.
Huvudnäringarna äro jordbruk och
boskapsskötsel. Betydande odling av
sydfruk-ter, främst vin och korinter, vidare johan
nes-bröd, mandel, lin och tobak. Olivskogarna
lämna årl. 20—30 mill. kg oliver, som efter
beredning exporteras som
olivolja och tvål. Kretenserna
äro skickliga svampfiskare.
Nomarkihuvudstäderna,
Herakleion (it. Candia; 33,404
inv.), Chania (26,604 inv.),
Rethymnon (8,632 inv.) och
Hagios Nikolaos (i Lasithi;
1,543 inv. 1928), ligga på
nordkusten. E. L-r.
Historia. Om K:s äldsta
historia se K r et i sk
kultur. Under grekiska tiden
spelade K., vars städer lågo i
ständiga strider inbördes, ej
någon större roll i den
allmänna politiken, och
kretenserna stodo i dåligt rykte för
lögnaktighet och snikenhet.
Efter långvariga strider er-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
