Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kretin—Kretisk kultur
33
övrades ön 67 f. Kr. av romarna under
Q. Metellus, förenades av Augustus med
Kyrene men erhöll av Konstantin den store
egen ståthållare. 823 togs K. av
sarace-nerna från de bysantinska kejsarna men
återtogs 960. Då korsfararna 1204
upprättade latinska kejsardömet, tillföll K.
markgreven Bonifatius av Monferrato, som sålde ön
till venezianerna. Under deras välde blev
Candia (nu Herakleion) K:s huvudstad och
gav namn åt hela ön. Venezianerna började
planmässigt kolonisera K. och sökte utveckla
öns handel och övriga näringar. De lyckades
aldrig helt underkuva bergsborna, och deras
regemente ledde till flera uppror, icke blott
av de förtryckta infödingarna utan även av
kolonisterna mot moderlandet. 1645 började
turkarna söka erövra K., men kampen blev
hård, och Candia föll först efter tjugu års
belägring (1669). Därefter underkastade sig
hela ön, och Venezia behöll blott (till 1718)
tre platser på nordkusten; italienarna och
en stor del av den grekiska befolkningen hade
under kriget utvandrat och ersatts av turkar.
Under turkarnas regim styrdes K. till en
början med relativ mildhet; stora delar av
befolkningen övergingo till islam. Efter ett
misslyckat uppror 1770 förvärrades läget, och
grekiska frihetsrörelsen smittade även K:s
greker. 1824 undertryckte Ibrahim pascha
K:s frihetskamp, och ön lydde sedan till 1841
under Egypten. Då K. därefter åter kom
under turkiskt välde, blev vanstyret värre. Det
kom till strider mellan den kristna och den
muhammedanska befolkningen och till
formliga uppror, särskilt 1866—68, då kretensarna
fingo hjälp från Grekland, tills stormakterna
trädde hindrande emellan. Efter upprorets
kuvande fick K. på stormakternas
tillskyn-dan ett slags konstitution, men förvaltningen
var lika dålig som förut, och anarkien fortfor.
Kortvariga försök med kristna guvernörer
lyckades ej lugna sinnena, och de många
lokala resningarna följdes 1896 av ett stort
uppror. Febr. 1897 kungjordes öns
anslutning till Grekland, överste Vassos landsteg
(15 febr.) med en grekisk hjälptrupp och tog
ön i besittning i Georg I:s namn, men
anslutningen misslyckades genom en
stormakts-blockad och Greklands motgångar i kriget
mot Turkiet s. å. Stormakterna utnämnde
nov. 1898 prins Georg av Grekland till
överkommissarie över ön, och han landsteg där
21 dec. s. å. En konstitution antogs 1899,
men muhammedanerna utvandrade massvis
till Mindre Asien, de finansiella förhållandena
voro vanskliga, prins Georg kom i strid med
den inflytelserike kretensaren E. Venizelos
(se d. o.), kunde ej förmå stormakterna att
medgiva öns anslutning till Grekland och
nedlade 25 sept. 1906 sitt ämbete. Han
efterträddes av den grekiske statsmannen A.
Zai-mis, som avgick 1908, då öns riksförsamling
(okt.) beslöt K:s förening med Grekland.
Ungturkarna ville emellertid ej släppa K.,
stormakterna tilläto varken turkarna att
bruka vapenmakt eller kretensarna att
förena sig med Grekland, och läget var ett par
år ganska oklart, tills Venizelos som grekisk
premiärminister 14 okt. 1912 provisoriskt
34
upptog 67 kretiska ombud i Greklands
nationalförsamling och K. efter Balkankrigen
1912—13 formligen avträddes till Grekland.
Jfr Grekland, sp. 1035—36. A. A-t.
Litt.: V. Raulin, »Description physique de
l’lle de Crète» (3 bd, 1869); Ch. Laroche, »La
Crète ancienne et möderne» (1898); K:s hist.
på nygrekiska av B. Psilakis (3 bd, 1909—
10); A. Trevor-Battge, »Crete, its scenery and
natural features» (i Geographical Journal
1919); D. Taubert, »Versuch einer
landschafts-kundlichen Darstellung der Insel K.» (1921).
Kretin, person, behäftad med kretinism;
idiot.
Kretini’sm, höggradig psykisk
utvecklings-hämning, karakteriserad av samtidig
hämning i skelettets utveckling och i regel
därjämte av myxödem. K. förekommer dels
mera sporadiskt, dels endemiskt, framför allt
i avstängda, trånga och djupa dalar i
bergstrakter, särskilt i Alperna. I Schweiz,
Österrike, Frankrike och Italien äro strumatrakter,
i vilka k. uppträder endemiskt, ej ovanliga.
I Dalarna finnas verkliga strumatrakter, men
k. förekommer i Sverige blott sporadiskt.
Enär de flesta kretiner äro behäftade med
struma, antagas de psykiska och kroppsliga
förändringarna bero på fullständig eller
partiell hämning i sköldkörtelns insöndring, men
den direkta orsaken är ännu ej säkert känd.
K:s till vissa trakter bundna förekomst, den
omständigheten, att dit inflyttade friska både
människor och djur få struma, ha lett
tanken på telluriska och atmosfäriska
inflytelser. Särskilt dricksvattnet har misstänkts
som sjukdomsalstrare. K. kännetecknas först
och främst av psykisk efterblivenhet;
sinnesbeskaffenheten blir närmast lik
idiotens. Den framträder först några år efter
barnets födelse och åtföljes ofta av struma.
Merendels företer kretinen dessutom även
yttre tecken, tydande på
sköldkörtelrubbning. Ofta förekomma i kretintrakter andra
utvecklingsanomalier (dövstumhet, stamning
etc.). Tack vare organterapi är k. i tidiga
fall tillgänglig för behandling, t. ex. med
far-sköldkörtel. Av fullt lika stor vikt som
organterapien torde de profylaktiska åtgärderna
vara. Barn och havande sändas i profylaktiskt
syfte bort från kretintrakterna. Dricksvattnet
kontrolleras och förbättras, äktenskap mellan
nära släktingar undvikas o. s. v. A. Jfn.
Kretinoid, som liknar en kretin el. kretinism.
Kreti och pleti (K e re t ée r n a och
pe-1 e t é e r n a), konung Davids av utlänningar
bestående livvakt (2 Sam. 8: 18 m. fl.). Kreti
synes ha betecknat en filisteisk stam (1 Sam.
30: 14), och pleti har väl haft enahanda
betydelse. — I svenskan betyder uttrycket »vem
som helst». S. H-r.
Kretisk kultur. Den första högre kulturen
i Europa har under bronsåldern utvecklat sig
på ön Kreta, som då stod i livliga
förbindelser med östern, särskilt Egypten.
Upptäckten av denna kultur följde på
upptäckten av mykensk kultur (se d. o.), en
avläggare av den kretiska. De viktigaste
fyndorterna äro Knossos (se d. o.; utforskat
av A. J. Evans), Faistos och Hagia Triada
(en italiensk expedition) mitt på sydkusten
XII. 2
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
