Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Kristallvatten—Kristendom
78
systemet är ingen kristallaxel symmetriaxel.
Med en axels symmetri förstås härvid, att
kristallen, då den vrides ett helt varv runt
axeln, ett visst antal gånger återkommer i en
ställning, identisk med utgångsställningen.
Flera av det hexagonala systemets klasser
med lägre symmetri karakteriseras av en
tre-talig symmetriaxel. Sådana kristaller bilda
exempelvis cinnober och kvarts.
Med enkla kristallformer menas
sammanfattningar av likartade ytor till sådant antal
och läge, som symmetrien inom en viss
kristallklass fordrar. (Jfr plansch vid sp. 73.)
Ytor, tillhörande olika enkla former, kunna
samtidigt uppträda på en och samma kristall.
Man talar då om en kombination. Enkla
kristallformer kunna vara slutna (helt
omgiva ett rum) eller öppna, t. ex. två
parallella ytor, öppna kristallformer förekomma
givetvis endast i kombination med andra
kristallformer. En enkel (öppen) kristallform kan
bestå av en enda yta (i det triklina
systemets hemiedriska avd.). I k. med högre
symmetri finnas enkla kristallformer med större
antal ytor. Ytrikaste enkla kristallform är
hexakisoktaedern (i reguljära k:s holoedriska
avd.) med 48 ytor. Enkla kristallformer,
vilka skära endast en axel, kallas i allm.
pinakoider; i tetragonala och hexagonala k.,
där sådana ytor stå vinkelrätt mot
huvudaxeln, kallas de basis. Enkla kristallformer,
vilka skära två axlar, kallas prismor el.
domor, sådana, som skära tre axlar,
pyramider. I det reguljära k. ha dock de olika
enkla kristallformerna särskilda namn (jfr
plansch).
I en fullständig karakteristik av ett
ämnes kristallform ingår angivande av ämnets
k. samt till vilken avd. av k. ämnets
kristaller höra. För de icke reguljära k.
tillkommer uppgift om kristallens axelförhållande
samt i de monoklina och triklina k. även
uppgift om vinkeln (vinklarna) mellan
axlarna. Med axelförhållande menas
förhållandet mellan en på kristallerna förhärskande
pyramidytas avskärningar på axlarna. Ur
kännedomen om axelförhållandet kunna
sedermera alla andra på detta ämnes kristaller
uppträdande ytors axelavskärningar härledas
enl. den kristallografiska grundlagen (se
Kristall). Axelförhållandet samt
vinklarna mellan axlarna beräknas med tillhjälp
av de på kristallen medelst goniometer (se
d. o.) uppmätta vinklarna. — Se pl. vid sp.
73. G. A-ff.
Kristallvatten. Många såväl oorganiska
som organiska föreningar ha förmåga att vid
sin molekyl binda ett visst bestämt antal
molekyler vatten. Detta vatten kallas k.
Natriumsulfat kristalliserar t. ex. med 10
molekyler k. Formeln för det
kristallvatten-haltiga saltet tecknas på något av följ, sätt:
Na2SO4 + lOHaO, Na2SO4, 10H2O, Na2SO4 .
10H2O el. Na2SO4 + 10 aq. Ibland är k. så
löst bundet, att det bortgår redan vid vanlig
temp. Så är förhållandet med t. ex.
natrium-karbonat, som i kristallvattenhaltigt tillstånd
bildar vattenklara kristaller. I luften
sönderfalla de dock snart i ett vitt pulver på
grund av att k. avdunstar. Kristallerna sägas
vittra. I andra fall är k. så hårt bundet,
att det först bortgår vid glödgning. I vissa
fall bortgå ej alla kristallvattenmolekylerna
samtidigt utan vid olika temp. Så är t. ex.
förhållandet med kopparsulfat, CuSO4.5H2O,
som först vid upphettning över 200° C
förlorar sin sista molekyl k. Färgen på ett
oorganiskt salt är mången gång beroende på
kristallvattenhalten. Vattenfria koboltsalter
äro t. ex. blå, under det att vattenhaltiga äro
röda; kristallvattenhaltigt kopparsulfat är
blått, vattenfritt vitt till färgen. Man har
ännu ej fullt lyckats utreda hur k. bindes
vid molekylen i fråga. En antaglig teori är
uppställd av A. Werner (se d. o.).
Utkristalliserar ett ämne ur ett annat lösningsmedel
än vatten, kan det ibland inträffa, att ämnet
samtidigt binder en el. flera av
lösningsmedlets molekyler. Man talar då om
kristallalkohol, k r i st a 1 Iben so 1 o. s. v. I. B.
Kristallviolett, se Tjärfärger.
Kristalläpple, paleont., se C y s t i d é e r.
Kristberg, socken i Östergötlands län,
Bobergs härad; 166,40 kvkm, 2,263 inv. (1930).
Sträcker sig från sjön Boren i s. upp i
Tylö-skogen i n. v. och genomflytes till
Tjällmo-slätten i n. ö. av Finspångs- el. Kvarnsån.
2,929 har åker, 10,913 har skogs- och
hag-mark. Egendomar: Olivehult och Karlsby.
Pastorat i Linköpings stift, Gullbergs och
Bobergs kontrakt.
Kristdala, socken i Kalmar län, i inre
delen av Tunaläns härad, n. v. om Oskarshamn;
238,71 kvkm, 2,920 inv. (1930). Småkuperad,
sjörik skogsbygd. 2,335 har åker, 18,069 har
skogs- och hagmark. Vid K. kyrkby (omkr.
650 inv.) motorfabriker. Egendom: Hägerum.
Pastorat i Linköpings stift, Tunaläns och
Sevede kontrakt. Sedan 1582 har samma
släkt Duræus-Meurling innehaft
kyrkoherdebefattningen inom pastoratet. Litt.: C. A.
Carlsson, »Anteckningar om K. socken» (1900).
Kristendom, den på Jesus Kristus grundade
religionen. K:s egentliga födelsestund är
förlagd till Jesu korsfästelse och lärjungarnas
därpå följande påsk- och pingstupplevelser.
K. är framvuxen på judendomens mark, och
den betygar från en sida sett sitt samband
med judendomen, något som starkast kommer
till uttryck däri, att den kristna kyrkan —
vid sidan av sin huvudurkund, Nya
testamentet, — också betraktar Gamla
testamentet som »helig skrift». Samtidigt markerar
emellertid den unga k. sin bestämda brytning
med judendomen och sin egenart i förhållande
till denna. Likaså framträder med full
tydlighet k:s egenart i förhållande till de
religi-onsbildningar, som mötte den på dess väg ut
bland folken. Denna egenart lider intet
intrång av att den unga k. i fråga om
terminologi och kultbruk företer vissa analogier med
den samtida »hellenistiska» omgivningen.
K:s egenart framträder först och främst däri,
att gudsförhållandet här på ett avgörande
sätt är knutet till Kristus och bestämt av
honom och hans livsverk. Den
Kristusbekän-nelse, som redan från första början möter
inom k., har till huvudsaklig uppgift att
framhäva detta sakförhållande. Det genom
Kristus upprättade gudsförhållandet fattas av k.
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
