Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Kristian
86
absolutismens idé (det enväldiga
styrelsesättet) och hade höga föreställningar om sin
makt. Dels av misstro till den gamla danska
adeln, dels för att ge ökad glans åt sitt hov
upprättade han 1671
en ny adel av grevar
och baroner, till stor
del av tysk härkomst,
liksom han utfärdade
en rangordning och
instiftade Dannebrogs-orden. Han hade
ingen särskild begåvning
men var en
förståndig och ihärdig
arbetare. De första fem
åren av sin regering
lät han leda sig av
Peder Griffenfeld, vars
fall icke minst tillskrevs K:s missnöje med
dennes övermod. Utåt satte K. som sitt mål
att fråntaga Sverige och Holstein-Gottorp
vad de erövrat från hans fader, men skånska
kriget 1675—79, där K. själv visade
tapperhet, blev utan resultat, och den gottorpska
delen av Sönderjylland, som indrogs 1684,
måste uppgivas 1689. K. gifte sig 1667 med
Charlotta Amalia av Hessen-Kassel (d. 1714).
Litt.: E. Holm, »Danmark-Norges historie
1660—-1720» (1885—86). P. E-t.
6. K. VI (1699 30/u—1746 «/8), konung i
Danmark och Norge 1730—46, son till Fredrik
IV och sonson till K. V. Fick en tysk
uppfostran och mottog redan därigenom intryck
av pietismen, som
sedan, bl. a. under
påverkan av
hovpredikant J. B. Bluhme,
helt fick makten över
honom. Han var icke
utan begåvning och
grep sig an med sina
uppgifter med
utomordentlig flit och
ansvarskänsla, men han
saknade den
överlägsna blicken och lät
sig i alltför hög grad
ledas av hänsynen till
sin egen makt och det enväldiga
konungadö-mets glans, delvis under inflytande av sin
gemål (från 1721) Sofia Magdalena av
Bran-denburg-Kulmbach. Ehuru K. personligen var
en okonstlad och godmodig människa, hölls
folket borta från hovet, och där utvecklades
slösaktig prakt genom fester och
nybyggnader, t. ex. Hirschholm och Christiansborg.
Emellertid förstod K. att välja flera dugliga
rådgivare, ss. Chr. L. v. Plessen, I.
Rosen-krantz, P. V. Lövenörn, J. L. Holstein och
J. S. Schulin. Åtskilliga goda reformer
genomfördes under hans regering, bl. a. på
universitetets, skolväsendets och kyrkans
områden. För bondeståndet var det till gagn, att
den av Fredrik IV upprättade lantmilisen
upphävdes 1730, men tre år senare infördes
stavnsbaandet, som var minst lika
betungande. — Litt.: L. Koch, »Kong Christian den
sjettes historie» (1886) ; E. Holm,
»Danmark-Norges historie 1720—1814», II (1894); H. L.
Möller, »Kong K. VI. og grev Chr. Ernst
af Stolberg Wernigerode» (1889). P. E-t.
7. K. VII (1749 29/i—1808 13/3), konung i
Danmark och Norge 1766—-1808, son till
Fredrik V och Louise av England och sonson till
K. VI. Led från födelsen av en sedan
tillväxande sinnessjukdom (dementia
prae-cox) men väckte i sin
ungdom förhoppningar
genom snabb
uppfattning och värdigt
uppträdande. K:s
sinnessvaghet förvärrades av
okloka lärare, och
schweizaren E. S. F.
Reverdil, som 1760
övertog hans
undervisning, förmådde icke
råda bot härför. 1766
gifte sig K. med den
femtonåriga Karolina Mathilda av England
men fick hastigt motvilja mot henne och
hängav sig under sina första regeringsår åt
ovärdiga utsvävningar. Under en utlandsresa 1768
—69, varvid han ännu kunde imponera med
spiritualitet och kunglig värdighet, hade han
tysken J. F. Struensee (se d. o.) till livläkare.
Denne förblev sedan vid hovet och fick större
och större inflytande. K. förlorade efter hand
allt intresse för statsstyrelsen och försjönk
mer och mer i slöhet. Utan motstånd gav han
sin sanktion åt statsvälvningarna 1772 och
1784, var till namnet alltjämt konung men
under sina senare år blott ett vrak. — Litt.:
C. Blangstrup, »Christian VII og Caroline
Mathilde» (2:a uppl. 1891); E. Holm,
»Danmark-Norges historie under K. VII. 1766—
1808» (1902—09); V. Christiansen, »Christian
den VII:s sindssygdom» (1906). P. E-t.
8. K. VIII (1786 18/9—1848 20/i), konung i
Danmark 1839—48, son till arvprins Fredrik
och brorson till K. VII. Hans rika anlag
utbildades genom en utmärkt och allsidig
uppfostran, och då han
1813 sändes till Norge
som ståthållare, blev
den bildsköne,
vältalige och vinnande
mannen mycket populär.
Då Norge genom
freden i Kiel 1814 av
stods till Sverige,
tänkte K. först att
taga kungamakten i
landet i kraft av sin
arvsrätt men lät av
norrmännen förmå sig
att mottaga kronan
(som norsk konung
Kristian Fredrik)
i kraft av folkets vt
fattning. Det visade sig omöjligt att hävda
makten gentemot Sverige och Europa, men
K:s förtjänster om Norge i denna situation
voro betydande. 1815 blev han guvernör på
Fyn. Den växande liberala rörelsen i
Danmark såg i honom, i det hela med orätt, en
meningsfrände, och man satte stora
förväntningar till hans övertagande av regeringen.
K, torde sökas under C.
Ord, som saknas under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
