Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Kristologi
122
släkt och studerade från 1525 flera år utrikes,
varunder han tillägnade sig grundliga
språkkunskaper och juridisk insikt. I Wittenberg,
där Melanchthon var hans lärare, vann K.
filosofisk magistergrad. Efter sin hemkomst i
början av 1530-talet inkallades han i rådet och
användes flitigt av Gustav Vasa i kansli- och
beskickningsvärv. Missnöjd med konungens
en våldstendenser, gick han 1543 i frivillig
landsflykt, varefter han mestadels uppehöll
sig i Wittenberg. Förhållandet till konung
Gustav, som efter hand indrog hans gods i
Sverige, utvecklades omsider till bitter
fiendskap. Han avled i Lybeck. G. C-n.
Kristologi (av Kristus och grek. lo’gos,
ord, lära), läran om Jesu Kristi person. Jfr
Försoning och Jesus Kristus.
För den äldre teologien, sådan denna
framträdde under »ortodoxiens» period, var det en
självklar sak, att den inom kyrkan utbildade
läran om Jesu person kunde återfinnas i
bibeln, ja, med det ohistoriska betraktelsesätt,
som var förhärskande, återfann man de
kristo-logiska utsagorna icke bara i N. T. utan också
i G. T. Först med den historisk-kritiska
forskningens framträngande blev k:s historia ett
problem. Närmast var man då benägen att
draga en rätt skarp gränslinje mellan
»bibelns lära om Kristus» och den senare
»kyrkoläran». Denna uppfattning, som var täml.
gängse under 1800-talet, har satt sina spår
ännu i Harnacks monumentala dogmhistoria,
där »det kristologiska dogmat» betraktas
såsom ett verk av den hellenska anden på
evangeliets mark. Harnack hade härvid närmast
den grekiska filosofien i sikte. De senaste
årtiondenas forskningar ha med växande
beviskraft ådagalagt, att varje försök att draga
upp någon mera markerad gränslinje mellan
N. T. och den senare »dogmbildningen» är
dömt att misslyckas: de kristologiska
huvudmotiv, som göra sig gällande inom den senare
dogmbildningen, återfinnas med full
tydlighet redan inom N. T.
Den äldsta kristendomen framträder redan
från första början som bekännelse till Kristus.
Detta faktum präglar hela det urkristna
vittnesbördet i de nytestamentliga urkunderna.
Kristusbekännelsen är den unga
kristendomens samlingspunkt och grunden för dess
egenart. Såsom egenartad företeelse födes
kristendomen till liv i och med den
omvälvning, som var knuten till lärjungarnas
påsk-och pingstupplevelser. Närmast innebära dessa
upplevelser en bekräftelse och en
proklamation av Jesu Messiasskap (jfr Apg. 2: 36; om
Jesu egen ställning till Messiastanken se
Jesus Kristus). Jesus var »den, som
skulle komma» (orden fortfarande tagna i
futural bemärkelse). Den historiska
gestalten och det historiska livsverket ses och
tolkas i transcendent, överhistorisk belysning.
Det som skett blir så att säga genomlyst av
Fiåsktron. Kristus träder därmed i det kristna
ivets centrum. Olika ärenamn åskådliggöra
detta faktum: Messias, Människosonen,
Herren (Kyrios), Frälsaren o. s. v.
överblickar man den k., som möter inom
N. T:s ram, återfinner man de huvudmotiv,
som senare inom den gamla kyrkan kommo
till uttryck i formlerna om Kristi
»väsens-enhet med Fadern» (homousios) och hans
»sanna mänsklighet». För Paulus samlar sig allt
kring den vissheten, att intet skall kunna
skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus,
vår Herre (Rom. 8: 39) — det är Guds egen
»härlighet» (doxa), som strålar fram i Kristi
ansikte (2 Kor. 4: 6). Det gudomliga har med
Kristus trätt in i syndens och dödens värld.
I de johanneiska skrifterna, som
representera ett senare skikt, varieras det
kristologiska huvudtemat i formler sådana som: den,
som ser mig, han ser Fadern, o. dyl. Här
möter också inkarnationstanken direkt uttalad
i Johannesevangeliets prolog — Ordet (Logos)
blev kött —, och härvid är det att märka, att
detta »Ord» icke är något från Gud skilt
väsen: »Ordet var Gud» (Joh. 1: 1). Samtidigt
förutsättes överallt Jesu »sanna»
mänsklighet, vilket kommer till uttryck redan i
den karakteristiska sammanställningen Jesus
Kristus. Har man till en början ingen
anledning att direkt framhäva denna sida, blir
läget småningom förändrat. Just i de
skrifter i N. T., som uttryckligast hävda
»väsens-identiteten» mellan Gud och Kristus — de
johanneiska —, finnes den första direkta
polemiken mot en »doketisk» uppfattning;
man vänder sig mot dem, som neka, att
Kristus vore »kommen i köttet» (1 Joh. 4: 2).
Den gammalkyrkliga kristologiska
dogmbildningen måste förstås såsom en fortgående
kamp på två fronter. Den riktar sig
främst mot alla försök, som gå ut på att
separera Kristus från Gud, Fadern, och att
under sådana förhållanden betrakta Kristus
såsom något slags mellanväsen mellan Gud
och människa
(separationskristolo-g i), samt vidare mot alla försök, som gå ut
på att på det sättet identifiera Kristus
med Gud, att den mänskliga gestalten mer
eller mindre skulle utplånas och Kristus
därmed framträda såsom något slags teofani
(teofanikristologi). Det kristologiska
dogmat utformas under avvisande av båda
dessa tendenser. Vid dogmats utbildning
komma i stor utsträckning »hellenistiska»
termer till användning. Men icke desto
mindre måste det kristologiska dogmat till sin
innersta huvudtendens betraktas såsom ett
skyddsvärn mot de »hellenistiska»
inflytandena. Kampen på den förstnämnda fronten är
en kamp mot inflytandet från grekisk
filosofi, vilket inflytande alltid går i riktning
åt en sådan lösning av det kristologiska
problemet, som vill fatta Kristus som ett
slags mellanväsen. Kampen på den andra
fronten är en kamp mot inflytandena från
den »hellenistiska mysteriefromheten».
Varhelst inflytanden från detta håll göra sig
gällande, gå tankarna alltid i riktning åt att
fatta Kristus som en teofani.
Det filosofiska inflytandet visar sig i de
s. k. apologeternas k. När man här
argumenterar med logosbegreppet, fattas
detta — i motsats till vad fallet var i
Johan-nesevangeliet — i gängse filosofisk mening,
och resultatet blir, att Kristus närmast
betraktas såsom ett slags mellanväsen: man
begagnar uttrycket en »andre Gud» och
me
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
