Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Kristologi
124
nar därmed en gudomlighet av lägre rang.
När senare nyplatonska tankar koinmo att
öva inflytande och emanationsläran lades till
grund för uppfattningen av förhållandet
mellan Gud och värld, kom Kristus att betraktas
såsom det första ledet i emanationskedjan (så
Origenes). Mest typiskt framträder denna
separationskristologi i arianismen. Gud
är här, äkta grekiskt, tänkt som den
oåtkomlige, vilken tronar i ett abstrakt
fjärran, och Kristus såsom ett mellanväsen,
vilket vore »av annat väsen» än Gud, Fadern.
Dessa arianska tankegångar ledde till en kris,
i vilken den segrande k. formulerade sin
motsatta åskådning i Nicaeabeslutet av år 325:
Sonen är, hette det här, »av samma väsen
som Fadern». Denna av Irenaeus förberedda
och av Athanasios hävdade position betyder,
att den religiösa synpunkten segrat över den
filosofiskt orienterade. Allt hänger för denna
gammalkyrkliga k. därpå, att det icke är
något mellanväsen utan det gudomliga självt,
Gud själv, som möter oss i Kristus. Detta
kristologiska huvudmotiv står i oskiljaktigt
sammanhang med frälsningstanken: det är
det gudomliga självt, som i Kristus
övervinner syndens och dödens makter, de
fördärvs-makter, under vilka mänskligheten trälar.
På samma gång är denna k. tänkt som ett
skyddsvärn kring den rena monoteismen:
kompassen har hela tiden sin inriktning till
den Ende Guden — det är denne Gud, vars
»väsen» möter i Kristus. När man kunde
skilja mellan Sonen och Fadern såsom
representerande olika gudomliga »hypostaser»,
avsåg denna distinktion ingalunda att försvaga
den nyssnämnda huvudintentionen; när ordet
hypostas översatts med »person», är detta
egentligen misstydbart: »hypostas» hade för
de gamle ingalunda samma bestämdhet som
vårt »person» (jfr Treenighet).
Den andra frontens kamp gäller alla
bemödanden att på så sätt identifiera Kristus med
Gud, att det historiska skjutes undan och
de konkret-mänskliga dragen försvinna från
Kristusbilden. Oppositionen gäller de
doketiska tankegångar . (Kristus skenmänniska),
som under inflytande av mysteriefromheten
tidigt framträda samt sedan möta inom
gnosti-cismen och hos Marcion, vidare all k. av
modalistisk typ, en riktning med
utomordentligt stort inflytande, vilken ville betrakta
förhållandet mellan Gud och Kristus såsom
ett rent identitetsföi hållande. I försvagad
form fortsättes denna kristologiska typ efter
Nicaea av monofysitism (en-naturslära:
Kristus har i grunden endast »gudomlig
natur»), efter Chalkedon av monoteletism
(Kristus har endast gudomlig vilja) och
besläktade företeelser. Mot dylika tendenser fastslog
kyrkan i den berömda Chalkedonformeln (451),
att Kristus ägde e n person, odelad och
oskiljaktig, men att i denna person funnos två
»naturer», den gudomliga och den mänskliga,
som icke få sammanblandas eller förvandlas.
Innebörden av denna formulering är att hävda
hurusom Kristus icke är en teofani, icke så
att säga Gud i synlig gestalt. Han är en
människa såsom vi. men i denna möter oss
intet ringare än Guds eget »väsen».
Det må observeras, att Chalkedonformeln
ej vill ge någon utredning av på vad sätt
det gudomliga och det mänskliga i Kristus
skulle kunna tänkas förenade. Man stannar
i detta avseende vid en negativ formulering,
en paradoxal sammansyn. Den senare
teologien har icke varit lika återhållsam. |Den har
ofta velat ersätta den gammalkyrkliga
dogmens paradoxala sammansyn med rationella
förklaringar. Därvid har den givetvis
invecklat sig i olösliga svårigheter och på samma
gång fördunklat det bakom dogmen liggande
religiösa motivet. I regel ha dessa
rationella sammanjämkningsförsök haft till
resultat, att man icke förmått hävda »den sanna
mänskligheten». Så blev fallet redan inom
den gamla kyrkan, där »det mänskliga»
fattades såsom något slags abstrakt
mänsklighet, vilken den gudomlige Logos iklädde sig,
på samma sätt som man ikläder sig en
klädedräkt. Dessa tankegångar kommo därefter
århundraden igenom att prägla den
kristologiska uppfattningen. Men det ges också
exempel på att försöken att rationellt
bearbeta de gamla kristologiska formlerna kunnat
leda till motsatt resultat. Detta är fallet med
den s. k. k e n o s i s 1 ä r a, som på sina håll
förfäktades under 1800-talet: här talades om
en »utblottning» av de »gudomliga
egenskaperna» på ett sådant sätt, att k:s religiösa
huvudmotiv i grunden upplöstes.
Luthers betydelse i k:s historia ligger
framför allt däri, att han mer än någon före
honom drar konsekvensen av den
kristologiska grundpositionen eller m. a. o. däri,
att han gör allvar av att verkligen »se Gud i
Kristus». Gudsbilden präglas för honom av
Kristusgärningen: »Es ist kein andrer Gott».
Likaså karakteriseras hans teologi av att alla
försök att rationellt sammanjämka det
gudomliga och det mänskliga i Kristus upphöra:
det gäller att se Gud »i den föraktade
människan Jesus». Luther betecknar alltså icke,
såsom man stundom menat inom 1800-talets
teologi, någon begynnande upplösning av den
gamla Kristusbekännelsen utan fastmera ett
fullföljande av dess grundsyn. Men på samma
gång blir denna nu icke rationellt utan
religiöst fattad. Vad Luther menar med talet om
»Kristi gudom» framgår med full tydlighet
därav, att enligt honom den gärning Kristus
utfört endast kan fattas såsom en gudomlig
gärning: »att utplåna synden, nedslå döden,
borttaga förbannelsen, att skänka
rättfärdighet, framföra livet i ljuset, giva välsignelse...
det tillhör allena Guds allmakt».
K:s historia under 1100- och 1800-talet
karakteriseras dels av polemik mot
gammal-kyrklig k., dels av försök att ersätta denna
med annorlunda orienterade
Kristustolk-ningar. Icke minst förebrår man den
gammalkyrkliga k., att den mänskliga gestalten
skymts undan och ersatts av en förklädd Gud.
Denna invändning träffade visserligen icke
den gammalkyrkliga bekännelsens
intentioner, men den var icke desto mindre väl
berättigad med hänsyn till de ovan omnämnda
rationella tolkningsförsök, vilka präglat den
senare teologien och vilka resulterat däri, att
Kristi »mänsklighet» närmast tedde sig
så
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
