Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kritiskt tryck—Kritsystemet
131
B), börjar en del av kolsyran att förtätas till
vätska. Den ieke kondenserade delen kallas
mättad ånga, och dess tryck håller sig
konstant (48 atm.) oberoende av
volymen intill 1,2 kbcm (punkten C), då all
mättad ånga har kondenserats till vätska. Ett
försök att vidare komprimera den nu helt
flytande kolsyran resulterar i snabb ökning av
trycket (CD). Linjen ABCD kallas kolsyrans
isoterm vid 13,1° C.
Göres samma försök vid något högre
temperaturer, ligger den mot BC svarande
horisontella delen av isotermen vid ett högre
tryck och är kortare än förut för att slutligen
vid den kritiska temp. (31,1° C)
krympa samman till en enda punkt (K), den
kritiska punkten. Det tryck, som där
råder (73 atm.), kallas det kritiska
trycket. Vid den kritiska punkten blir den
mättade ångans spec v. lika med vätskans, och
kapillariteten försvinner. Vid en högre temp.
än k. är det omöjligt att kondensera en gas
till vätska, hur högt tryck som än anbringas.
Det var först sedan innebörden av begreppet
k. klarlagts, som man lyckades kondensera
de förut nämnda s. k. permanenta gaserna
genom att kombinera högt tryck med en
avkylning under k. Denna viktiga
naturkonstant är för helium —267,9°, väte —240,o°,
kväve —147,1°, syre —118,8°, vatten +3(>5° C.
På bilden omsluter den streckade
gränskonturen (CKB) området för den mättade ångans
existensmöjligheter. Området mellan
isotermen KE, som går genom kritiska punkten, och
konturen KB bestämmer den s. k. fuktiga el.
omättade ångan. Ju högre en isoterm ligger
över isotermen genom kritiska punkten, desto
närmare följer den de lagar, som gälla för
ideala gaser (jfr G a s), något som på bilden
röjes av den hyperbelliknande formen hos
48,i°-isotermen. — Moderna undersökningar
(G. Tammann, P. Bridgman) ha visat, att man
med hjälp av mycket höga tryck (omkr. 10.000
atm.) kan kondensera en gas (helium, kolsyra)
vid en högre temp. än k., visserligen ej till
vätska men väl till fast form. J. T.
Kritiskt tryck, se Kritisk temperatur.
Kritkalk, geol., se Kalksten.
Kri’ton, en av Sokrates’ hängivnaste
vänner och lärjungar. Platon har med hans namn
uppkallat en av sina mest lästa dialoger. Där
skildras hur K. besöker Sokrates i fängelset
för att meddela honom den räddningsplan,
som han uppgjort, men i stället av Sokrates
inledes i ett samtal om de bevekelsegrunder,
som förmådde Sokrates att villigt foga sig
efter sitt lands lagar, även då de med orätt
krävde hans liv. A. M. A.*
Kritperioden, det skede av jordens historia,
då de bildningar avlagrades, som
sammanfattas under namnet kritsystemet (se d. o.).
Kritsystemet, Kritformationen, det
yngsta av de mesozoiska systemen, har
fått sitt namn av bergarten krita (se
d. o.) el. skrivkrita. I k. förekomma av
marina bildningar huvudsaki. kalkstenar
av olika slag. Limniska och terrestra
bildningar äro sällsynta i Europa, men i
Nordamerika finnas dylika i stor utsträckning.
Vid mitten av kritperioden började en
vid
132
sträckt transgression av världshavet, som
sträckte sig över såväl hela Mellaneuropa som
stora delar av Nordamerika. Under
kritperioden ägde så gott som ingen
bergskedjebild-ning rum på ö. halvklotet; i v. däremot
bildades mot periodens slut bergskedjorna längs
Stilla havets kust. Den vulkaniska
verksamheten var obetydlig. — Inom den äldre
delen av k. har floran samma prägel som
i jurasystemet; ormbunkar, cykadéer,
ginkgo-träd förhärska, barrträden vinna alltmer i
betydelse, men i den övre delen av k.
uppträda dikotyledona (tvåhjärtbladiga) växter
i stor mängd (popplar, lönnar, plataner,
tulpanträd, magnolior, fikonträd m. fl.). —
K:s fauna är mycket rik och omväxlande.
Foraminiferer förekomma i stor mängd och ha
liksom kokkoliter (se d. o.) i hög grad
bidragit till bildandet av såväl skrivkritan som
andra kalkstenar. Spongier äro mycket
talrika; deras kiselnålar ha till mycket stor del
lämnat material till den i k. förekommande
flintan. Korallerna äro i allm. sällsynta,
likaså hårstjärnor och sjöstjärnor, medan
sjöborrarna förekomma synnerligen talrikt.
Moss-djuren äro i övre kritan rikt företrädda,
ställvis bergartsbildande, och armfotingarna
förekomma ganska allmänt. Musslor finnas i
stor mängd, och särskilt märkas rudister (se
d. o.), vilka äro karakteristiska för de
sydligare kritområdena. Snäckorna äro däremot
mindre talrika. Av huvudfotingarna äro två
viktiga grupper, belemniterna och
ammoni-terna, stadda i utdöende och leva ej över i
tertiärperioden. Av släktet Nautilus fortleva
några arter. — Fisk faunan undergår en stor
förändring, i det att hajar och emaljfjälliga
fiskar (ganoider) nu avtaga i betydelse och
ersättas av benfiskar. Beptilierna äro väl
representerade med både havsdjur (mosasaurier,
iktyosaurier och plesiosaurier), landdjur
(dino-saurier, se d. o.) och flygödlor (se d. o.). Alla
dessa grupper dö dock ut vid kritperiodens
slut. Fåglar finnas såväl av karinater
(Ich-thyornis) som av ratiter (Hesperornis). I
Nordamerikas krita ha påträffats eustaka
tänder av däggdjur, som hänförts till
pungdjur. — I Europa indelas k. på följ, sätt:
1) neokom (efter Neuchatel), 2) gault
(engelskt lokalnamn; i Frankrike indelat i två
avd., aptien och albien), 3) cenoman (efter
Le Mans), 4) turon (efter Tours), 5) senon
(efter Sens) och 6) danien (efter Danmark). Avd.
1 och 2 räknas som nedre kritan och 3—6
som övre kritan. Vid denna gräns mellan
nedre och övre krita ägde den stora
trans-gressionen rum (se ovan). Havet hade då
sannolikt större utsträckning, än vad man
känner från någon av de övriga geologiska
perioderna. — Kritbildningarna representeras i
Skåne och Danmark (med undantag för
Bornholm, se nedan) endast av senon och danien
(se d. o.). I Skåne urskiljas med vissa
belem-niter (se d. o.) som ledfossil i övre senon två
zoner, mucronatazonen (med Belemnitella
mu-cronata) och mammillatuszonen (med
Actino-camax mammillatus) samt i undre senon två
zoner, gi anulatuszonen (med Actinocamax
granulatus) och westphalicuszonen (med
Actinocamax westphalicus). I senontiden har ha-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
