- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 12. Krageholm - Lissa /
151-152

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kromgult - Kromit - Kromjärn el. Kromit - Kromo- - Kromofora - Kromofotolitografi - Kromolitografi - Kromoplaster - Kromoprotider - Kromopsi - Kromosfär - Kromoskop - Kromosomer, Kärnsegment - Kromotypi - Kromotypografi - Kromoxid - Kromoxylografi - Kromrött - Kromstål - Kromsyra, Kromsyreanhydrid - Kromsyreelement - Kromtrioxid - Krona

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

151

Kromgult—Krona

152

Kromgult, kem., se Blyföreningar 1.

Kromlt, kem., se K r o m j ä r n.

Kromjärn el. K r o m i t. 1. Ett reguljärt (se
Kristallsystem) kristalliserande,
brun-aktigt svart, väsentligen av järn och krom i
förening med syre (huvudsakl. FeO . Cr2O3),
jämte magnesiumoxid och lerjord bestående
mineral. Kromoxidhalt mellan 39 och 60 %.
K. har hårdheten 5,5 (se Hårdhetsskala),
spec. v. 4,5—4,8 och smpt omkr. 2,180° C,
liknar magnetit men ger brunt streck, är
omagnetiskt (i rent tillstånd) och olösligt i syror.
K. är den enda krommalmen av betydelse.
För framställning av de viktiga
alkalikroma-ten brukas k. i kemisk industri, och vidare
nyttjas det i stor omfattning och delvis i
form av tegel till infodringsmaterial i
metallurgiska ugnar. K. har även, särskilt på
senaste åren, fått stor, alltjämt stigande
betydelse främst för fabrikation av ferrokrom
(se d. o.) m. m. för framställning av viktiga
slag av specialstål o. a. kromlegeringar men
dessutom även för kromisering. K.
förekommer i olivinsten och därur bildad serpentin.
Ofta fordras, att krommalmen skall hålla
minst 48 % Cr2O3; den kemiska industrien
fordrar 50 %, men material för infodring kan
få gå ned till 40—43 %. De förnämsta
producenterna av k. äro f. n. Rhodesia, Nya
Kale-donien och Belutsjistan. Viktiga fyndigheter
av k. finnas även i Mindre Asien, Jugoslavien
och Grekland samt på Kuba.
Världsproduk-tionen uppgick 1927 till 360,000 ton, varav
Rhodesia lämnade 218,000 ton. I Sverige
finnes kromjärn ej i brytvärd mängd. — 2. Se
Ferrokrom. N. Zn.

Kromo- (av grek, chröma, färg), i
sammansättningar beteckning för färg- el. färgad.

Kromoföra grupper, atomgrupper
(radikaler), vilka betinga organiska föreningars färg.
Jfr Tjärfärger.

Kromofotolitografl, färgtrycksförfarande
medelst fotolitografi (se d. o.).

Kromolitografl, färglitografi. Se F ä r
g-gravyr och Litografi.

Kromomèrer, se Kromosomer.

Kromopla’ster, bot., se Kromatoforer.

Kromoprotlder, en grupp biologiskt viktiga
äggviteämnen, bland vilka hemoglobin (se d.
o.) är det viktigaste. I. B.

Kromopsl, namn på färgförnimmelser,
grundade på rubbningar i synapparatens normala
funktion. Dessa kunna förorsakas av
förändringar antingen i själva ögat (t. ex. de
färgade ringarna kring ljuslågor vid glaukom,
se d. o.) el. i de delar av hjärnan, som
förmedla synförnimmelserna, t. ex. färgade
flim-merskotom (se d. o.) el. gulseende, xantopsi,
vid förtärande av maskmedlet santonin.
Färgsyner äro stundom rena synhallucinationer
(se Hallucinationer). K. G. P-n.

Kromosfar, astron., se Solen.

Kromoskop [-skä’p], se F ä r g f o t o g r
a-f i, sp. 145 och bild.

Kromosomer, K ä r n s e g m e n t, kortare el.
längre kromatintrådar i cellkärnor (jfr Cell,
sp. 767 ff.). De faktorer, som bestämma
köns-nedärvningen, äro belägna i de s. k. k ö n
s-kromosomerna (jfr Ärftlighet). I
kärnornas vilstadier synas ofta mörka
punk

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

ter, skilda åt genom ett kromatinnätverk.
Punkterna kallas p r o k r om o some r, och
de äro ett belägg för teorien om k:s
individualitet; deras antal stämmer ofta med
artens kromosomtal. Satellitkrom os
o-mer el. drabantkromosomer äro små
övertaliga k., vilka synas hänga fast vid en
större och smälta samman med den i den
allotypa mitosen (se Red u k t i o n s d e
1-ning). Kromomerer äro små
punktfor-miga förtjockningar på k., som förläna dem
utseende av pärlband. Se vidare Cell och
Ärftlighet. E. S-g.

Kromotypl, tryckning av illustrationer i
flera färger med boktryckspress.

Kromotypografl. 1. Färgboktryck. — 2
Bildtryck i flera färger medelst
högtrycks-formar.

Krömoxld, kem., se Kromföreningar.

Kromoxylografl, färgträsnitt, ett
färgtrycksförfarande, varvid en särskild, i trä skuren
tryckform brukas för varje färg. J. H-g

Kromrött, kem., se Blyföreningar 1
Kromstål, metallogr., se Specialstål.
Kromsyra, Kromsyreanhydrld, kem., se
Kromföreningar.

Kromsyreelement, se Galvaniska
element, sp. 350.

Krömtrioxid, kem., se Kromföreningar.

Krona (lat. coröna’). 1. En ringformad
huvudprydnad, ofta försedd med uppstående
spetsar el. byglar. K. har utvecklats ur
kransen och huvudbindeln (diademet). Urspr. var

12 3

Bild 1. Krona i Karl Sverkerssons sigill 1164—67.
— Bild 2. Krona i Knut Erikssons sigill. 1100-talets
senare del. — Bild 3. Krona i Magnus Ladulås’
ad-causassigill.

k. endast smycke men blev tidigt även
attribut för härskarmakt, först i Orienten och
sedan i Västerlandet. Redan de romerska och
bysantinska kejsarna använde k. Som smycke
är k. nu eg. kvinnlig prydnad (diadem,
brudkronor).

I de skandinaviska länderna finnes k. redan
i de äldsta kungasigillen. I Sverige bär Karl
Sverkersson en k. i sitt sigill (bild 1) av 1164
—67. Bruket att avbilda sig med krona på
huvudet el. på hjälmen el. att använda k.
som självständigt talande tecken, anbragt vid
sidan av sin bild el. sköld el. ensam i skölden
(bild 3), tillkom vid denna tid blott
konungen, ehuru hans söner och bröder
sannolikt vid högtidliga tillfällen gjorde praktiskt
bruk av sina »huvudgull». Att föra krönt
vapenbild var även ett kunglighetstecken, som
åtm. i början blott användes av konungen
själv. Undantagsvis förekommer dock, att
konungens bröder el. söner föra sådan.

Som maktsymbol användes k. tidigt och
ofta vid bildframställningar av Kristus och
jungfru Maria. Den äldsta i Sverige
bevarade k., den s. k. Erik den heliges k. i
Uppsala domkyrka, är från 1100-talet och har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 18 12:19:33 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdl/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free