Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kroppsstraff - Kroppstemperatur - Kroppsvisitation - Kroppsvärme - Kroppås - Krossgrus, Krosstensgrus, Krosstenslera - Krossverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Kropp stemp eratur—Kross verk
182
synnerhet vid våld och sedlighetsbrott, ha
förekommit även i nyare tid men ha ofta ej
haft större praktiska resultat och ej heller
vunnit mera allmän efterföljd, särskilt på
grund av faran för att detta straff skall
inverka etiskt nedbrytande på den
brottslige. Mindre betänkliga äro sådana
skärpningar av själva frihetsstraffet medelst hårt
nattläger, mörkt enrum eller inskränkt kost,
som på senare tid införts bl. a. i Sverige
(strafflagen kap. 2 §§ 6, 7 enl. lydelse av 1906)
men blott fått ringa praktisk användning;
dylika straffmedel stå k. ganska nära. Det
nu sagda utesluter ej prygel som
disciplinmedel i uppfostrings- och straffanstalter.
Lämpligheten av denna dess användning har
i senare tid ej sällan blivit bestridd; i
Sverige får (sedan 1923) prygelstraff ej
till-lämpas på fånge, som gjort sig skyldig till
rymning. R. B-l.
Kroppstemperatur, temp. i ett djurs inre.
Man skiljer mellan varmblodiga djur
med konstant (homoioterma) och
kall-blodiga (bättre växelvarma el. p o
i-k i 1 o t e r m a) med efter omgivningen
växlande k. — K. är beroende dels av
värmeproduktionen (se Kroppsvärme), dels av
värmeförlusten till omgivningen.
Värmeutvecklingen kan växla betydligt i de olika
organen, och olika kroppsdelar kunna vara
utsatta för olika stark värmeförlust.
Blodströmmen utjämnar dock ganska fullständigt
temperaturen i kroppens inre, medan
fett-lagret under huden samt hår- el.
fjäderbeklädnaden bilda ett gott värmeisolerande lager
däromkring. Praktiskt taget härskar samma
temp. överallt i kroppens inre, och från denna
förutsättning utgår man vid den vanliga
mätningen av k. (se Feber och T e r m o m
e-tri). Medeltalet av
temperaturbestämningar, som under loppet av 1—2 dygn
utförts med bestämda mellantider hos en
människa, det s. k. dygnsmediet, företer
högst obetydliga växlingar vid olika tillfällen.
Människans k. i nu angiven mening uppgår
till 37° C. Emellertid ser man ofta den
uppgiften, att människan har en k. av 37,5° C,
ett värde, som närmast anger k. u n d e r d
a-g e n hos en människa, som rör sig. —
Följ, uppgifter anföras av Ch. Richet om k.
hos olika däggdjur: svin 39,7°, oxe 39,5°, hund
39,2°, apa 38,3°, häst 37,7°, fåglar i allm.
över 40° C. — K. hos en människa företer en
periodisk variation under loppet av ett dygn,
den s. k. dygnsvariationen. Under
natten sjunker temp. till ett minimum fram
emot morgonen. Efter uppvaknandet stiger
den och når sitt maximum på e. m. Efter allt
att döma har k:s dygnsvariation sin orsak i
växlingar i muskelverksamheten, vilka stå i
samband med individens levnadssätt (J. E.
Johansson). Hos den nyfödde, som ej röner
någon nämnvärd inverkan av omväxlingen
mellan dag och natt, finnes ej heller någon
typisk dygnsvariation. Under vanliga
förhållanden uppgår denna till 1° C. K.
avlägsnar sig således endast obetydligt från
det ovan anförda medeltalet 37° C. Genom
stark muskelansträngning kan man driva
upp temp. till 38° och därutöver. Den här-
Ord, som saknas under i
vid inträdande svettningen avbryter dock
snart nog stegringen. Vid vila efter dylika
ansträngningar sjunker k. mera än under
vanliga förhållanden, sannolikt emedan
tröttheten medför muskelavslappning. — Hos
personer, som insomnat ute på marken vid kall
väderlek, har man iakttagit så låga temp.
som 27° C och i ett annat fall 26° C, utan
att personerna omkommo. Emellertid anses
en temp. på 30° ganska oroväckande. Genom
heta bad kan man bringa k. att stiga. Man
har emellertid svårare att uthärda dylika
temperaturstegringar än sänkningarna. Orn
temp. vid feber se d. o. J. E. J-n.*
Kroppsvisitation, dets. som
kroppsrannsakan (se d. o.).
Kroppsvärme. Djuren, även de s. k.
kall-blodiga, ha högre temp. än det omgivande
mediet, beroende på att i djurets inre en
värmeproduktion ständigt försiggår. Om
källan till detta värme, k., har man haft
växlande åsikter. Den nuv. uppfattningen
grundlädes genom Lavoisiers utredning om
förbränningen och djurens andning. Han sökte 1780
experimentellt visa, att den värmemängd,
som ett djur (marsvin) utvecklar, motsvarar
den kolsyremängd, som djuret samtidigt
avger. Detta uppslag blev av den största
betydelse, och uttrycket förbränningen
i kroppen, som han införde, har bibehållits;
den är att uppfatta som en serie kemiska
klyvningsprocesser. De ämnen, som
»förbrinna i kroppen», höra i stort sett till
någon av grupperna äggvita, fett och
kolhydrat. I kroppen omsättas fett och
kolhydrat till kolsyra och vatten. De
»förbrinna» sålunda fullständigt och deras
fysiologiska förbränningsvärme sammanfaller med
det fysikaliska. Slutprodukterna av äggvitans
omsättning i kroppen äro kolsyra, vatten
samt en del kvävehaltiga ämnen, som
utsöndras med urinen. Dessa ämnen kunna
ytterligare förbrinna och utveckla därvid en
värmemängd, som man måste fråndraga
äggvitans fysikaliska förbränningsvärme för att
få det fysiologiska förbränuingsvärdet.
Bestämmas genom den kalorimetriska bomben
(se K a 1 o r i m e t e r) förbränningsvärmet hos
en människas el. ett djurs föda och tillika
förbränningsvärmet för de organiska ämnena
i urinen och tarmuttömningarna under motsv.
period, kan man direkt få fram värdet för
den ifrågavarande födans näringsvärde,
uttryckt i värmeenheter (kalorier). Detta värde
kan även beräknas med tillhjälp av de s. k.
standard talen för näringsämnenas
fysiologiska förbränningsvärden, om man känner
mängden av äggvita, fett och kolhydrat i
födan. 1894 lyckades Rubner genomföra det
experiment, till vilket Lavoisier givit
uppslaget. — Förbränningen anses ske överallt
i kroppens vävnader. Jfr
Ämnesomsättning. J. E. J-n.*
Kroppås, se Tak.
Krossgrus, Krosstensgrus, Krosstenslera,
se Morän.
Krossverk, maskin för krossning av
råämnen och olika produkter, t. ex. malm o. a.
mineral, till mindre stycken eller pulver. För
krossning av större och hårdare stycken an-
<, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
