Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Krusenstjerna, S. M.—Krut
196
ledare. Holsteinsk resident i Reval 1640, gick
han 1648 i svensk tjänst, förordnades då till
assessor i borgrätten i Reval och 1651 jämväl
till stats- och assistensråd vid estniska
gu-vernementet, adlades 1649 (se släktart.),
utnämndes 1652 till kommersedirektör i Estland
och Ingermanland samt blev 1653 borggreve
i Narva. Som legationsråd deltog han i 1655
års svenska beskickning till Moskva. Jämte
beskickningens övriga medl. blev han
fängslad av tsaren men 1658 frigiven, varefter
han deltog i de underhandlingar, som ledde
till stilleståndet i Vallisaari 1658. 1659.—70
var han ståthållare i Reval. K.
sammanfattade under drottning Kristinas regering de
i Estland gällande rättsstadgandena i
verket »Des Fürstenthum Eisthen Ritter- und
Landrechte» (tr. först 1821), som följdes vid
alla estländska domstolar. Han översatte
1648 till ty. den sv. lagen (»Das sehwedische
Land- und Stadtrecht»), som, ehuru otryckt,
ej blev utan inverkan på rättskipningen i
Estland. — Om K:s resa till Moskva och
Persien se A. Olearius, »Offt begehrte
Beschrei-bung der newen orientalischen Reise» (1647).
Krusenstjerna, Salomon Mauritz,
vice-amiral (1794—1876); jfr släktart. Deltog i
1814 åns krig mot
Norge, medföljde 1825
det genom den
ryktbara »skeppshandeln»
försålda sv.
linjeskeppet till Amerika (se
Gyllengranat, C.
A. B.). K.
tjänstgjorde därefter som
fartygschef och
eskaderchef, det sistnämnda
för den 1854 till
stärkandet av Sveriges
neutralitet utrustade
svensk-norska
eska
dern. 1858—61 var K. befälhavande amiral i
Karlskrona.
Krusflor, se Kräpp.
Kruskål, bot., se Kål.
Krusmynta, bot., se M e n t h a.
Krussjuka kallas flera växtsjukdomar, som
gemensamt kännetecknas av abnorm krusning
el. veckning av bladskivorna. Som k.
betecknades tidigare flera sjukdomar hos
potatisplantan, vilka numera särskilts och till sin
natur i huvudsak klarlagts (jfr
Mosaik-sjuka och Potatissjukdomar). K.
hos persika förorsakas av en biåssvamp,
Ta-phrina deformans, och vållar, att bladen på
enskilda skott bli starkt vågiga och på
översidan röda. Den bekämpas genom
avlägsnande av angripna skott samt besprutning.
K. hos morot framkallas av morotbladloppan,
Trioza viridula, och bekämpas genom
besprutning med insektdödande preparat. Th. Lfs.
Krusta, med., utslag, skorpa på sår; bark.
Krustacéer, dets. som kräftdjur (se d. o.).
Krustäd, bakverk, kokt i flottyr på s. k.
krustadjärn, så att det får formen av
en bägare. Det fylles med någon stuvning;
även det hela kallas krustad.
Krustistel, bot., se Tistlar.
Kruståtel, bot., se Tåtelsläktet.
Krut, namn på sådana explosiva varor, som
användas för att framdriva projektiler i
skjutvapen. K:s huvudsorter äro mekaniskt
el. r ö k s t a r k t k., som vid förbränning
lämnar betydande mängd fast återstod, och
kemiskt el. r ö k s v a g t k., vars
förbränningsprodukter äro h. o. h. gasformiga.
Kemiskt k. är av flera olika typer, mekaniskt
k. blott svartkrut (med avarten
brunkrut).
1. Svartkrut, en mekanisk blandning
av salpeter, kol och svavel, är känt sedan
uråldriga tider, ehuru det började brukas som
drivmedel först på 1300-talet. Långt före vår
tideräkning kände kineserna salpeterns
egenskap att med brännbara ämnen giva
explosiva blandningar, men länge nyttjades vid
krigföring dylika blott som laddning i
bomber för kastmaskiner. — Se även
Grekiska elden.
Tanken på att använda k. som
drivmedel i eldvapen har tillskrivits den tyske
fran-ciskanmunken Berthold Schwarz (omkr. 1330).
Bevisligen kände man dock i Florens redan
1325 konsten att tillverka metallkanoner, med
vilka man utsköt järnkulor, och enl. en
arabisk författare skall kanonen f. ggn ha
använts i de europeiska krigen vid Bazas’
belägring av morerna 1323. I Sverige anses k.
ha blivit känt under senare delen av
1300-talet, och på 1420-talet anlades ett
stycke-gjuteri i Stockholm.
Dåtidens k. var långt ifrån jämförligt med
nutidens svartkrut, och det dröjde
århundraden, innan man genom beståndsdelarnas
intimare blandning kunde höja k:s kraft och
nådde erforderlig jämnhet. Ett stort
framsteg gjordes vid mitten av 1500-talet, då
man från mjölformen övergick till kornigt k.,
varigenom man fick ett relativt långsamt
brinnande k., men först på 1600-talet lyckades
man framställa k., som kunde forslas och
förvaras. På 1800-talet började man tillverka
k. av olika kornstorlekar för skilda
vapenkalibrar.
Svartkrutets sammansättning (d o s a g e)
har under de senaste 100 åren hållit sig ung.
konstant: 75 % kalisalpeter, 15 % kol ocn
10 % svavel, vilka proportioner i det närmaste
överensstämma med den teoretiska
sammansättningen för fullständig förbränning. Av
stor vikt äro ingrediensernas frihet från
främmande ämnen samt lämplig kolningsgrad
på kolet. För kolningen användas grenar och
kvistar av mjukstammiga trädslag, al, lind,
vitpil, brakved o. a. trädslag med liten
ask-halt, och kolningen sker numera i
järnretor-ter vid relativt låg temp. Pulveriseringen av
de färdigpreparerade beståndsdelarna
försiggår i särskilda kulkvarnar med kulor av
mjukt järn, varvid kolet med en del av
salpetern maleis till s. k. salpetersot och svavlet
med en annan del av salpetern till s. k.
svavelsot. Blandningen av salpetersot och
svavelsot sker i roterande trätrummor, varefter
ingredienserna pressas mellan koppar- el.
ebo-nitplattor till kakor i hydrauliska pressar.
Dessa kakor kornas mellan tandade
metallvalsar, varefter kornen siktas, torkas, poleras
och blandas. Försöken att få ett effektivare
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
