Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Kräfta
216
Bild 2. 1 uppklippt
kräft-klo. Musklerna (här
borttagna) fästa sig på väggarna
av klon och på senbladen £
och B. De muskelknippen,
söm fästa sig på S, öppna
klon, de, som fästa sig på B,
sluta den. 2 uppklippt
tugg-mage med tänder i taket;
O matstrupe. 3 framkroppen
av en kräfta. Ryggsköldens
vänstra del är borttagen,
gälarna (G) blottade.
kräftsläktet). Liksom hos övriga
deka-poda kräftdjur finnas fem par
gångextremi-teter. De tre första av dessa äro i spetsen
ombildade till griporgan. Särskilt kraftigt
utvecklat är det
första paret
(»klorna»), som är
betydligt större hos
hanen. Gående
förflyttar sig k.
framåt, men den kan
även simma raskt
bakåt genom
kraftiga slag av
stjärten mot buken.
Det sista
ledstycket (telson) bildar
jämte det platta
sista paret
stjärt-fötter ett slags
fena. Hanen blir
i regel större och
igenkännes
dessutom på sin
smalare stjärt, där
det första
extremitetparet tjänstgör som ett
par-ningsorgan, vilket
upptar sperman ur
könsöppningen.
Denna ligger hos
hanen vid basen av
det sista paret
gångfötter, hos
honan mellan det
andra och det tredje paret gångfötter. Vid
parningen, som i Sverige vanl. sker i oktober,
avsättes sädesvätskan på undersidan av
honans stjärt, där den stelnar till en vit,
kitt-liknande massa. Äggen, som läggas mot
slutet av året, klibbas fast vid honans
stjärt-fötter och genomgå där sin utveckling, som
i regel kräver ett halvt år. Även ungarna,
som vid kläckningen i huvudsak likna de
gamla djuren, hänga kvar vid moderns
stjärt-fötter. Ungarna ömsa under den första
sommaren skal sex ggr, under den andra t. o. m.
den femte två ggr årl. och sedan blott en
gång om året. Först under det åttonde el.
nionde året når k. den längd av 9 cm (från
pannspröt till stjärtspets), som är lagstadgat
minimimått för fångst. Exemplar på över 15
cm äro sällsynta. Omedelbart efter ombytet
av skal är detta ännu mjukt, varigenom en
kortvarig men snabb tillväxt möjliggöres.
Skalets raska hårdnande beror på impregnering
Bild 3. Blodomloppet hos en kräfta. H hjärta, G
gälar. Arteriellt blod svart, venöst blod grått.
med kalk, som upplagrats i de s. k. k r ä f
t-stenarna på vardera sidan av magsäcken
K. trives bäst på täml. grunt vatten i sjöar
och mindre vattendrag med ler- el. humusrik
botten och tillbringar vanl. dagen i hålor
mellan trädrötter, under stenar o. dyl. På
natten beger den sig ut för att söka föda,
som utgöres av smärre djur, snäckor, maskar,
insektlarver etc., fiskrom, småfisk, döda men
helst ej ruttnande fiskar och allehanda
växtämnen. Ungar och mindre djur av den egna
arten ätas även gärna. Bland k:s fiender må
nämnas ål, abborre, lake och utter. I Sverige
förekomma kräftor i Svealand och Götaland
(utom Bohuslän). Därjämte förekomma de
även i Norge, Danmark, Finland o. a.
östersjöländer samt vissa delar av Frankrike och
Italien. Om kräftfiske och k r ä f
t-p e s t se dessa ord. T. P.
Kräfta (lat. ca’ncer, carcinöma), med. Ordet
»kräfta» har i dagligt tal blivit ett
samlingsnamn för de olika elakartade tumörerna,
medan det i den ursprungliga, vetenskapliga
betydelsen endast betecknat elakartad
tumörbildning i epiteliala vävnader. Elakartade
tumörer uppkomma därigenom, att en cell,
cellgrupp eller vävnad, i st. f. att normalt förbli
en del av organismen och vara underordnad
de fysiologiska lagarna för cellernas inbördes
förhållande, av någon anledning bryter sig
ut ur sambandet och organiserar sig till en
självständig individ, som parasiterar på den
övriga organismen. Morfologiskt visa dessa
tumörer en regellös och ändamålslös struktur,
erinrande om embryonal vävnad, och deras
celler en från de normala avvikande
byggnad med oregelbundet, mycket växlande
utseende. Blodkärlen i tumören äro atypiska
och ojämnt fördelade. En elakartad tumör
tillväxer hastigt och självständigt, oberoende av
den övriga organismen och utan den
regelbundenhet och vackra avvägning, som finnes vid
tillväxt av normala organ. Vid tillväxten
förstöres den omgivande normala vävnaden,
delvis genom tryck på grund av den
expansiva förstoringen men huvudsakligen genom
direkt destruktion. Tumören tränger in i
omgivande saftrum, lymf- och blodkärl dels
genom små mikroskopiska
kontinuitetsutlö-pare långt utanför de gränser, som
makro-skopiskt motsvaras av tumörens utbredning
(den infiltrativa
kontinuitets-tillväxten), dels genom att i blod- och
lymfbanor kasta ut enstaka celler eller små
svulstpartiklar, vilka sätta sig fast i något
avlägsnare organ och här organisera sig till
nya tumörindivider med samma destruktiva
egenskaper som modertumören (den e m b
o-liska metastastillväxte n). Genom
inväxning i och tryck på nerver uppkomma
svåra smärtor. Från den elakartade tumören
produceras för den normala organismen
giftiga ämnen, som orsaka fortskridande
förstöring av de röda blodkropparna med svår
blodbrist som följd samt feber, avmagring och
allmän kraftnedsättning, kräftkakexi,
vilken mot slutet ger de kräftsjuka det
typiska lidande utseendet. Den ändamålslösa,
oordnade strukturen av tumören med de
atypiska kärlen, som tillföra tumören
otillräck
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
