Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräfta (medicin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Kräfta
220
Slutet av 1800-talet upptogs av arbetet med
utforskandet av de morfologiska strukturerna
hos tumörerna, och medelst mikroskopets
hjälp lyckades man särskilja och klassificera
de olika tumörformerna. Som
förklaringsgrund till k:s uppkomst framställdes då två
hypoteser, näml, av R. V i r c h o w om
retningen av en vävnad såsom orsaken till k.
och av J. Cohnheim och H. R i b b e r t,
som antogo, att under embryonalutvecklingen
frigjorda groddar sedermera småningom
utvecklade sig till elakartade svulster. Med
inträdet av det nya seklet började man inrikta
sig på utforskandet av de biologiska
egenskaperna hos tumörerna genom
experimentella arbeten på för kräftforskning inrättade
speciallaboratorier. Hos möss och råttor
finnas spontant uppkomna tumörer, och det
lyckades nästan samtidigt C. O. Jensen, J.
Loeb, P. Ehrlich och A. Borrel att ympa
över tumörer från ett kräftsjukt djur till ett
friskt sådant och på detta få tumören att
utveckla sig. Det första årtiondet
kännetecknas av ett målmedvetet arbete på denna
ymp-ningsteknik och utforskande av dessa
tumörers natur. Det visade sig möjligt att
överföra kräftformer till djur av samma art men
icke till främmande arter. Den ympade
tumören hade samma egenskaper som
modertumören. Det lyckades icke att ympa
män-niskotumörer. Ett stort framsteg i
kräft-forskningen gjordes, när J. F i b i g e r 1913
publicerade sin under årslånga experiment
utarbetade metod att framkalla k. i förmagen
hos råttor. Den framkallande orsaken till k.
i detta organ är en liten mask, vilken
emellertid kan överföras till råttan endast genom
en mellanvärd, en kackerlacka (Periplaneta
americana), som härbärgerar maskens larver.
Sedan råttan förtärt kackerlackan, utveckla
sig larverna i råttans förmage till mogna
maskar, vilka där ge upphov till en typisk
kräfttumör. Strax därefter lyckades det
japanerna Yamagiwa, Ichikawa och
T s u t s u i att framkalla kräfttumörer på
kaniner och möss genom att under lång tid
pensla dessas hud med vanlig tjära.
Sedermera har man medelst tjärpensling
åstadkommit bröstkräfta hos kaniner och möss,
läppkräfta hos möss och livmoderkräfta hos råttor
o. s. v. Den obegränsade tillgången till
forskningsmaterial, som dessa ympade och
experimentellt framkallade kräfttumörer utgjorde,
har i hög grad bidragit till utforskande av
tumörernas biologiska egenskaper. Man har
kunnat följa deras utveckling från allra första
början och noggrant studera deras olika
livsbetingelser.
Utarbetandet under de senaste åren genom
A. Carrel, A. H. Ebeling och A. Fischer
av tekniken för vävnadsodlingen har gjort
det möjligt att i mikroskopet iakttaga en
tumörs utveckling från den ursprungliga
tumörcellen och vidare. Vävnadsodlingens
teknik är mycket invecklad och fordrar en hög
grad av experimentell skicklighet. Ett litet,
nästan mikroskopiskt stycke av en tumör
eller en vävnad överföres till en blandning av
hönsplasma och saften av hönsembryoner.
Denna blandning stelnar på
experimentanord
Ord, som saknas under
ningen till en hinna, liknande en sårskorpa,
och i denna hinna växer nu den odlade
tumör-eller vävnadsbiten vid lämplig temp.
åtskilliga dagar. Genom att med regelbundna
mellanrum, omkr. 48 tim., anlägga nya kulturer
med samma teknik kan man hålla den
ursprungliga vävnaden el. tumören vid liv i
åratal. Man kan på detta sätt odla nästan
allt slags tumörvävnad och normal vävnad
utanför organismen, och utomordentligt
viktiga rön ha med hjälp av dessa
vävnadskul-turer gjorts ang. cellernas liv och deras sätt
att reagera för yttre inflytelser. Fischer har
sålunda lyckats att ur en kultur av normal
vävnad, embryonal hönsmjältvävnad,
framställa sarkom. Vid anläggningen av varje ny
kultur av mjältvävnaden tillsatte han till den
nyanlagda kulturen en liten mängd
arsenik-tripentoxid. Efter några veckors tid
ympades denna kultur in på en frisk höna, och efter
kort tid framväxte på ympstället ett typiskt
sarkom av synnerligen elakartad natur med
metastaser till inre organ. Genom tillsats av
mycket svaga tjärlösningar direkt till en
sådan vävnadskultur har det lyckats Carrel att
framkalla liknande elakartade (maligna)
sarkom, som efter ympning på höns hastigt
tillväxa. — Med en genial experimentteknik har
W a r b u r g visat, att tumörcellerna, vid
sidan av den vanliga andningen med
förbrukning av syre och produktion av kolsyra, äga
förmågan att klyva druvsocker till
mjölksyra. Med denna teknik kan man noggrant
följa och studera olika yttre faktorers
inflytande på dessa svulstceller. — Alla rön vid
denna experimentella forskning på
djurtumörer kunna naturligtvis ej överföras att gälla
människotumörerna, men de ha dock bidragit
att kasta ljus över människotumörernas
biologiska egenskaper och vidga kunskapen om
dessa.
Vid sidan av utforskandet av
svulstcellernas liv utgör sökandet efter den verkliga
orsaken till k., dess agens, den k r ä f t b
ä-rande principen, f. n.
kräftforskning-ens mest aktuella problem. De flesta försök
häröver ha utförts med en hos höns spontant
uppkommande tumörtyp, sannolikt av
sar-komnatur, vilken beskrivits av P e y t o n
R o u s 1910. Om denna tumör filtreras
genom ett Berkefeldfiltrum, vilket kvarhåller
bakterier och tumörceller, är det dock
möjligt att med filtratet infektera förut friska
djur, så att typiska Peyton Rous-tumörer
uppkomma hos dessa. Den kräftbärande
principen måste förefinnas i detta filtrat och kan
bestå antingen av ett levande ultravisibelt
virus eller av en kemisk substans av något
slag, som ingriper i cellernas liv och
omvandlar dem till svulstceller. Detta agens
förstöres icke genom hastig frysning eller
upptining, ej heller genom intorkning men
genom upphettning i 55° C under 15 minuter.
I serum eller plasma håller sig agens något
dygn, men om det sättes till en
vävnadskultur av vissa blodceller, monocyter, upptages
det i dessa och håller sig där levande mycket
lång tid. Det har ännu icke, trots
långvariga försök, lyckats att överföra andra
tumörer än hönssarkom, t. ex. rått- och möss-
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
