Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Kure—Kuria
320
(35° 15’ n. br.), samt delar av Ardalan,
Ker-manschah, huvudort Kermanschah (se d. o.),
och Luristan. Inom Iraks andel av K.,
kring Tigrisbifloderna Stora och Lilla Sab,
märkes Suleimanije i s. ö. Befolkningen i
dessa delar av K. är, utom kurder, perser,
judar m. fl. -— Om K:s historia jämför art.
Kurder. Turkarna kommo i besittning av
sin del av K. delvis redan på 1400-talet, efter
riket Trapezunts fall, delvis först genom
erövringar 1837—47.
Kure, stad och flottstation på Hondo,
Japan, vid en vik av Japanska innanhavet;
139,380 inv. (1925). Jfr Japan, sp. 991 och
992. Sedan 1921 submarinskola.
Kureischlter el. Ko reischi ter hette en
arabisk stam, som på 400-talet e. Kr.
tillskansade sig uppsikten över helgedomen i
Mecka (se K a b a) och därmed övermakten
i Ilidjaz. Muhammed tillhörde k. K. V. Z.*
Kürer (lett, kuri, mlat. chorii och curii),
tidigare inbyggare i det efter dem benämnda
Kurland och i n. v. Litauen. De tillhörde med
säkerhet de baltiska folken, i vilka de
uppgått, och deras språk kan förutsättas ha
utgjort en övergångsform mellan lettiskan och
litauiskan. I lettiskan möter ett och annat
ord av kurisk typ. Förr ha de med orätt
betraktats som en östersjöfinsk folkstam.
Namnet k. brukas ännu för den baltiska
befolkningen kring Kurisches Haff. R. E-m.
Kureter (grek. Kurétes), grek, myt.,
demoniska väsen, som ofta likställas med
kory-banterna. Myten berättar, att de uppförde
en vapendans kring Zeusbarnet, varvid bullret
överröstade barnets kvidan, så att Kronos
icke hörde den. J. Poerner, »De curetibus et
corybantibus» (1913). M. Pn N-n.
Kurfurste (ty. Kurfurst, lat. ele’ctor)
kallades i forna Tyska riket envar av de
riksfurstar, som valde rikets konung (kejsare). I
»Sachsenspiegel» (före 1235) nämnas 6
sådana: ärkebiskoparna av Mainz, Trier och
Köln, pfalzgreven vid Rhen, hertigen av
Sachsen och markgreven av Brandenburg.
1257 tillkom som k. konungen av Böhmen
(1273 tjänstgjorde hertigen av Bayern, men
Böhmen tillerkändes platsen 1290). K.
beklädde de högsta riksämbetena. Kejsar Karl
IV:s Gyllene bulla 1356 fastställde de
7 k:s uteslutande valrätt (Böhmens låg dock
faktiskt nere från 1400-talet till 1708). K;s
samtycke krävdes till viktiga riksåtgärder.
På tyska riksdagen bildade
kurfurstekollegiet en avdelning för sig. K. avkrävde fr.
o. m. 1519 kejsarkandidaten en
valkapitulation före valet. Under trettioåriga kriget
överflyttades pfalziska kurvärdigheten till
Bayern 1623, men vid freden 1648 fick Pfalz
en ny, åttonde, och 1692 tillkom för
Hannover (Braunschweig-Lüneburg) en nionde
kurvärdighet. 1777 utslocknade den bayerska
kurfurstegrenen. 1803 upphörde
kurfursten-dömena Köln och Trier; från Mainz
överflyttades kurvärdigheten till Regensburg, och
nya k. tillkommo i Salzburg (från 1805 i
Würzburg), Württeinberg, Baden och
Hessen-Kassel. Med Tyska rikets upplösning 1806
upphörde kurfurstevärdigheten. Titeln k.
bibehölls i Hessen-Kassel till 1866. — Om
kur
furstevärdighetens uppkomst råda olika
åsikter. En översikt av den stora litt. ger B.
Wunderlich, »Die neueren Ansichten über die
deutsche Königswahl» (1913); jfr M. Buchner
i Historisches Jahrbuch, 37 (1916). (B. H-d.)
Kurga’n, ry., gravhög. Rika fynd ha
anträffats i Sydrysslands gamla kummelformiga
kurganer.
Kurga’n, stad i ry. Uralområdet vid Tobol,
station vid Sibiriska järnvägen; 27,748 inv.
(1926). Är medelpunkten för ett
utomordentligt rikt jordbruksdistrikt; särskilt
betydande sinörproduktion.
Kurhatt, herald., kurfurstehatt,
huvudbonad, som liknar kunglig krona men i st. f.
ringen har ett hermelinsbräm och mellan
byglarna är fodrad med purpurtyg.
Kurhus (av lat. cüra, skötsel) kallades förr
i Sverige vårdanstalter för könssjuka. Med
lasai ettsstadgan av 1901 avkaffades detta
namn, och k. ha införlivats med
länslasaretten. Jfr Könssjukdomar.
Küria (Påvliga kuria n,
Romerska k u r i a n) betecknar sedan 1000-talet
dels det påvliga hovet i allm., dels och
närmast den stab av personer, som utgör
romerska kyrkans centralregering under
påvens högsta ledning. Dit räknas kardinalerna
(se K a r d i n a 1), de s. k. prelaterna, som
tjänstgöra inom k:s olika avdelningar, lägre
tjänstemän samt agenterna. K., som leder
sitt ursprung från den romerske biskopens
prästerliga råd och kansli, utvecklades
samtidigt med påvedömets maktökning,
undergick förändringar och fick sin nuv.
organisation genom Pius X:s genomgripande
författ-ningsreform: konstitutionen Sapienti consilio
29 juni 1908. Den slutgiltiga gestaltningen
föreligger i Codex juris canonici 1917.
Enl. denna är k. uppdelad i tre grupper:
kongregationer (se d. o.; sacrae
con-gregationes), den äldsta congregatio sancti
officii, Congregazione del sant’offizio (se
K o n g r e g a t i o n, sp. 1077), vidare
domstolar (tribunalia) och byråer (pfficia).
Domstolarna äro tre: 1) sacra poenitentiaria,
för samvetssaker, absolutioner, dispenser o.
dyl., 2) sacra romana rota, för alla andra till
k. hänskjutna mål, 3) signatura apostolica,
revisions- och kassationsdoinstol.
De kuriala byråerna äro följ.: 1) cancellaria
apostolica utfärdar de plomberade påvliga
skrivelserna (bullorna) samt i allm. mera
betydande skrivelser, 2) dataria apostolica
avgör i fråga om beneficier och utfärdar de
påvliga breven i dessa ärenden, 3) camera
apostolica förvaltar påvestolens egendomar och dess
rättigheter under sedisvakans med
camer-lengo (se d. o.) som ordf., 4) officium
secreta-riae status, byrå för utrikes och
extraordinära kyrkliga ärenden med kardinalstatssekr.
i spetsen, 5) secretaria brevium ombesörjer
skrivelserna till furstar samt de latinska
breven. — Acta Apostolicae Sedis är sedan 1909
k:s officiella publikationsorgan. I Annuario
Pontificio lämnas årliga matrikeluppgifter
om k:s ämbetsmän.
Litt.: Hj. Holmquist, »Påvedömets historia
1800—1920» (1920); A. V. Muller, »Papst und
Kurie» (1921); G. Camp, »Die organisatorische
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
