Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Kustuppsyningsman—Kutterhuvud
334
Kustuppsyningsman, se Kustbevakning.
Kustutveckling är förhållandet mellan
längden av ett lands hela kuststräcka, jämförd
med dess ytinnehåll. K. har tagits som mått
på ett landområdes tillgänglighet för kultur
och samfärdsel och kan uttryckas i tal på
olika sätt. K. A. G.
Kustvakt, se Kustbevakning.
Kustö, fi. Kuusisto el. Kuusluoto, kommun
och församling i Åbo och Björneborgs län,
Finland; 18 kvkm, 479 inv. (1929). Om
biskops-slottet på K. se Kustö slott. O. Brn.
Kustö slott, Finlands medeltida biskopars
residens, på Kustö ö, 15 km s. om Äbo stad,
uppf. 1317. Magnus Tavast (biskop 1412—50)
ombyggde huvudbyggnaden h. o. h., och från
hans tid förskriva sig trol. de väldiga
grå-stensmurar, som numera äro fallna i ruiner.
Någon tid senare, under Konrad Bitz’
styrelse, förstördes slottet av vådeld, varvid
domkyrkans privilegiehandlingar och brev i
mängd gingo förlorade. Slottet restes sedan
fastare och mäktigare samt förblev intill
Arvid Kurcks död (1522) Finlands biskopars
mest omtyckta vistelseort. Grävningar i
slottets ruiner ha ådagalagt, att byggnaden varit
vidsträckt och praktfull, med fasta murar,
portar och borggårdar. Gustav Vasa befallde
genom brev av 3 juni 1528, att K. skulle
nedbrytas, och så skedde kort därefter. Jfr
R. Hausen, »Kuustö slott.
Historisk-arkeolo-gisk beskrifning» (1881—83). M. G. S.*
Kustöveruppsyningsman, se
Kustbevakning.
Kut, sälunge. — Kuta, kalva (om sälar).
Kutähia (Kutäia), stad i Turkiet, v.
Mindre Asien, vid ett tillflöde till Sakarias
biflod Porsuk; 17,266 inv. (1927). Är
huvudstad i vilajetet K. (14,415 kvkm, 303,641 inv.)
samt centrum i ett viktigt jordbruksdistrikt.
Bibana till Anatoliska järnvägen.
Fajanstillverkning. — I K. slöt 1833 sultan Mahmud II
fred med Muhammed Ali i Egypten och
avträdde då till denne hela Syrien.
Kutals, stad i v. Georgien vid Rion, 47,223
inv. (1926). Är huvudorten inom landets v.
delar och av hög ålder. K. var huvudstad i
konungariket Imeretien (se d. o.), senare i
ryska guv. K. Ruiner av en på 1000-talet
uppförd katedral.
Kutän (av lat. cu’tis, hud), hörande till
huden.
Kutèi el. K o e t e i, sultanat på Borneo.
Kut el-Amära, stad i Irak (se kartskiss till
d. o.), vid Tigris, s. ö. om Bagdad. Om K.
under världskriget se Mesopotamiska
krigsskådeplatsen.
KutPkula. 1. (Bot.) Tunn, sammanhängande
hinna, som utgör yttersta skiktet i de högre
växternas epidermis och består av fettartade
ämnen, kallade k u t i n, kemiskt besläktade
med kork, vilka göra k. svårgenomtränglig
för vatten och gaser. K. saknas på rötternas
överhud, som ofta kallas epiblem. K. A.
2. (Zool.) Ett av ytterhudens epitelceller
avsöndrat skyddande lager av växlande
sammansättning och tjocklek. Sin starkaste
utbildning har k. hos leddjuren, där den är
bildad av kitin (se d. o.) och stundom förstärkes
Ord, som saknas under
av inlagrad kalk. Även blötdjurens skal äro
kutikularbildningar. T. P.
Kutnä hora [-hå’ra], ty. Kuttenberg, stad i
Böhmen, 60 km ö. s. ö. om Prag; 14,370 inv.
(1921). Under 1300- och 1500-talet givande
silvergruvor; märkliga medeltidsbyggnader.
Kutscha, stad i kin. östturkestan vid vägen
Kaschgar—Chami och vid floden Kok-su, omkr.
14,000 inv.; viktig vägknut, handelsplats.
Kutschuk-Kainardji, äldre stavning för
Kütschük Kainardscha.
Kutso-vla’cher, Aromüner, T ai n t
sä-r e r (enl. resp, nygrek., inhemsk och slavisk
benämning) el. M a k e d o - v a 1 ä k e r,
rumänsk folkstam i n. v. Grekland.
Huvudmassan bebor Pindosbergen, n. och ö. om
Ja-nina, vartill komma spridda kolonier särskilt
österut (Olympos, Tessalien).
Befolkningssta-tistiken är mycket osäker; den av G.
Wei-gand (»Die Aromunen», 2 dir, 1894—95)
beräknade siffran, 149,520, är nog nu för hög.
K. äro mest köpmän, hantverkare eller
herdar. Deras språk, makedo-rumänskan,
är starkt uppblandat med nygrekiska,
al-banska och slaviska element. A. Lbd.
Kuttenberg [ko’t-], stad, se Kutnä hora.
Kutter.
Kutter (eng. cutter, av cut, skära, klyva).
1. (Sjöv.) Mindre, för välsegling byggt,
enmas-tat fartyg med skarp bottenform och vanl. rak
stäv. Masten, som har stång, står vertikalt,
liksom klyvarbommen ligger horisontellt. K.
för bomsegel, gaffeltoppsegel, stagfock och
klyvare. K., avsedd för fiske, har ofta en
mindre jäckmast längst akter ut. Ax. L.
2. (Mek.) Fräs- el. hyvlingsverktyg med
löstagbara stål, fästa i ett kutterhuvud.
Om fräskuttrar, vid järnbearbetning kallade
fräshuvuden, se Fräs. Om h y v e
1-kuttrar se Hyvelmaskin; de ha på
senare tid i viss mån börjat utträngas av
fräsar (jfr Fräs). O. B-n.
Kutterbrigg, förr brukligt, som brigg
riggat segelfartyg med höga master.
Kutterhuvud, mek., se K u 11 e r 2.
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
