Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnosjukdomar, Underlivslidanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Kvinnosjukdomar
376
vanl. bildande en begränsad varsamling,
b ä c k e n a b s c e s s. En sådan kan någon
gång försvinna av sig själv, men om den ej
operativt tömmes, banar den sig ofta väg
ut i angränsande organ (ändtarmen, blåsan,
slidan) el. till huden. Någon gång kan
därigenom en naturläkning ske, men ej sällan
framkallas genom dessa sjukdomsprocesser
långvariga svåra lidanden. Operativt
avlägsnande av de sålunda sjukligt förändrade
organen blir ofta nödvändigt för att hindra
processens spridning och ger mer el. mindre
fullständig hälsa. Undantagsvis bryter sig
varbildningen ut till bukhålan. Därvid
framkallas en ytterst farlig, allmän
bukhinnein-flammation, peritonitis
(»maginflam-mation»), Omkr. 70—80 % av alla
äggledar-inflammationer anses bero på gonorré. Omkr.
10—20 % av dem torde uppkomma genom
septisk infektion (med varbakterier) i
samband med förlossning el. missfall el. mera
sällan efter något operativt ingrepp.
Bakterierna komma i sådant fall till
äggledarna ej blott slemhinnevägen nedifrån—
uppåt utan även genom blod- el. lymfvägarna.
Detsamma gäller för övriga infektionsbildare
i äggledarna, tuberkelbaciller, tarmbakterier
m. fl. — P a r a m e t r i t i s är en
inflammation av den luckra bindväven, som under
bukhinnan sammanbinder livmodern (ooh slidan)
med bäckenväggarna. Den uppkommer vanl.
genom infektion vid förlossning el. missfall.
Om livmodern till följd av någon
inflamma-tionsprocess i bäckenet undergått 1 ä ge
föränd r i n g och på samma gång förlorat sin
normala rörlighet, kan detta bli orsak till
sjukliga tillstånd. En böjning framåt el.
bakåt av livmoderkroppen i förhållande till
livmoderhalsen kallas a n t e f 1 e x i o n, resp,
r e t ro f 1 e x i o n, under det att med a n
teversion och retroversion menas en
stjälpning framåt el. bakåt av livmodern i
dess helhet. Ända tills på senare åren har
man fäst stor vikt vid varje lägeförändring
av livmodern, även vid bibehållen rörlighet,
t. ex. då avvikelsen från det vanliga läget
varit medfödd. Operationer i enbart
läge-korrigerande syfte ha utförts, där man ej
genom lindrigare medel, t. ex. inläggande av
ringar (p e s s a r i e r), lyckats förändra
livmoderns läge. På så sätt har visserligen ett
mera vanligt läge åstadkommits, men
symtomen ha förblivit bestående i ett
flertal fall och därigenom avslöjat sig vara av
primärt nervös natur, beroende på
neuras-teni, hysteri el. dyl. I dylika fall såväl som
över huvud taget vid en mångfald
subjektiva genitallidanden, där inga markerade
objektiva förändringar kunna påvisas — och
med hänsyn till det kända förhållandet, att
många kvinnor med sjukt nervsystem äro
benägna att uppfatta sina symtom som
härrörande från genitalsfären —, inskränker
man numera lokalbehandlingen och ägnar i
stället skärpt uppmärksamhet åt
nervsystemets behandling såväl som åt kroppens i
dess helhet.
Framfall (prola’ps) av slidan enbart
(k o 1 p o p t o s) el. slidan och livmodern är en
ganska vanlig åkomma hos kvinnor, som
genomgått upprepade förlossningar. Dessa
för
orsaka näml, skador i den muskulösa
bäckenbottnen, vilka efter hand kunna leda till
svaghet el. defekt i denna, varjämte en
bestående förslappning i genitalkanalens
vävnader genom de upprepade tänjningarna
mången gång uppstår. Sakkunnig vård
under förlossning och barnsäng kan motverka
uppkomsten av framfall. Principerna för
operationer för framfall äro ett såvitt
möjligt återställande av bäckenbottnen,
avlägsnande av tänjda överflödiga vävnader samt
korrektion av livmoderns läge. Ett
fastsyende i sistnämnda syfte av livmodern vid
främre bukväggen kallas hysteropexi.
De kvinnliga genitalorganen utgöra en
vanlig plats för svulstbildningar (se Kräfta
och Svulst). Oftast ha de sitt säte i
livmodern el. i äggstockarna. De vanligaste
livmodersvulsterna äro m y o m och k a n c e r
(kräfta). Myomen äro godartade
muskelsvulster, som även vid betydlig storlek icke i
och för sig tvinga till operativt avlägsnande
utan endast på grund av de besvär de ibland
medföra, ss. långvariga och täta
reglerings-blödningar, smärtor, biåsbesvär, symtom av
tryck på angränsande organ, föranleda
ingrepp (my o m e k t o m i) el. radioterapi (se
d. o.). — Livmoderkräftan åter är en
ytterligt elakartad svulstbildning, som
oftast börjar i livmoderhalsen, därifrån breder
ut sig, förstör ej blott livmodern och slidan
utan även angränsande organ, ss. blåsan och
ändtarmen, och leder till oundviklig död.
Vanl. uppträder sjukdomen i åldern 40—60
år; dock äro fallen såväl före som efter denna
ålder ej sällsynta. Svulstbildningen märkes
vanl. ej i början. Då den nått en viss grad
av utveckling, börjar den sönderfalla, och ett
kräftsår uppkommer, som blöder och
avsöndrar ett högst illaluktande sekret. Under den
svåra saftförlusten magrar patienten och får
ett kakektiskt utseende (jfr K a k e x i). Då
svulstbildningen angripit häckenbindväven
och peritoneum, inställa sig svåra smärtor.
Uretererna angripas vanl., varigenom urinens
avlopp från njuren hämmas och uremi (se
d. o.) inträder, vilket i många fall blir den
närmaste dödsorsaken. Stundom tillstöter
septisk peritonit. Så länge nybildningen
inskränker sig till livmodern, äro utsikterna
att genom radioterapi el. operation rädda
patienten något så när goda. Har
svulstbildningen angripit angränsande organ, är dess
radikala bortskaffande oftast ej längre
möjligt. Tyvärr lyckas man genom behandling
varaktigt återställa endast ett fåtal av de
med livmoderkräfta angripna, detta beroende
på sjukdomens smygande början och på
bristande kännedom bland allmänheten om de
första symtomen. Oaktat sjukdomen börjar
på en liten begränsad fläck, komma de allra
flesta patienterna till undersökning först
sedan svulstbildningen gripit omkring sig så,
att en radikal behandling är omöjlig. Det bör
noga observeras, att smärtor äro sensymtom
och vanl. tyda på att sjukdomen kommit i ett
framskridet stadium. Illaluktande flytning
är ej heller ett tidigt symtom, alldenstund
den vanl. uppträder, då svulsten börjat falla
sönder. Det tidigaste symtomet är oftast
oregelbunden blödning; en
blöd
Ord, som saknas under
K. torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
