Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvänum - Kväve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Kvänum—Kväve
384
Kvänum, socken i Skaraborgs län, Skånings
härad, på Skaraslätten, s. v. om Skara; 29,28
kvkm, 1,308 inv. (1930). 2,451 har åker; skog
saknas. Egendomar: Skulltorp, Badene. I K.,
vid Västergötland—Göteborgs järnväg,
muni-cipalsamhället Kvänum, 29 har, 309 inv.
(1930); tax.-värde å fast egendom 761,000 kr.
(1928), bev.-tax. inkomst 268,640 kr.,
handels-och marknadsplats. Ingår i N. Vånga, Edsvära
och K:s pastorat i Skara stift, Vånga kontr.
Kväve, icke-metalliskt grundämne, vars
upptäckande tillskrives engelsmannen D.
Ru-therford (1772), ehuru C. W. Scheele redan
tidigare (1770) isolerat det ur luft utan att
offentliggöra sin upptäckt. K. förekommer i
fri form i luft, varav det utgör 78,03
volymprocent, 75,46 viktprocent, bundet i nitrater
(salpeter av olika slag), ammoniumsalter och
organismernas proteinämnen. Ur luft
framställes k. genom att luftens övriga
beståndsdelar borttagas. Den nu återstående gasen
är en blandning av k. och ung. 1,5 %
ädelgaser (argon o. a.), vilka i allm. äro utan
betydelse för k:s användbarhet. Den
viktigaste tekniska metoden för
kväveframställning är att underkasta flytande luft en
frak-tionerad destillation; k., som är flyktigare än
syre, bortgår före detta, dock uppblandat med
ett par % syre, varifrån det sedan enl. olika
metoder befrias. På kemisk väg
fram-ställes k. genom sönderdelning av vissa
föreningar, näml, ammoniumnitrit, NH4NO2> el.
natriumazid, NaN3 (se K v ä v e v ä t e s y r a).
Så erhållet k. är i motsats mot det ur luft
framställda rent och nyttjas vid bestämning
av k:s fysikaliska konstanter.
K. är en färg- och luktlös gas, något
lättare än luft (1 1 väger vid 0° C och 760 mm
1,251 g). Dess smpt är —210,5°, dess
normala kpt —195,7°, den kritiska temperaturen
—147,1°. Lösligheten i vatten är mycket
ringa, vid 0° 23,5 kbcm k. i 1 1 vatten.
K:s kemiska tecken är N (av lat.
nitroge’-nium, salpeterbiIdare), i vissa länder Az (av
fr. azote). Dess atomvikt är en av de s. k.
fundamentala atomvikterna och bildar jämte
syrets, klorens, kaliums och silvrets
atomvikter grundvalen för atomviktsystemet i övrigt.
Dess noggranna bestämmande har därför
varit föremål för ett stort antal forskares
arbete ända till senaste tid. Nu gällande värde
är 14,0077. Molekylarvikten är dubbelt så
stor, d. v. s. kvävemolekylens formel är N2.
Valensen är 1, 2, 3, 4, 5, atomnumret 7 och
platsen i det periodiska systemet främst i
grupp V. K. är ett »renelement»; det
innehåller ett enda atomslag med (enl. Aston)
massan 14,008. K. är det första element, som
sönderdelats genom yttre åtgärder, i det att
E. Rutherford (1919) lyckades åstadkomma
och påvisa en spjälkning av kväveatomen
(kvävekärnan) genom att utsätta k. för
a-strålning från ett radioaktivt preparat (jfr
Atom, sp. 443).
Ur kemisk synpunkt betecknas k. som ett
indifferent element på grund av svårigheten
att framställa kväveföreningar, då fritt k. är
utgångsmaterial. Under lämpliga betingelser,
t. ex. hög temp. och vid närvaro av
katalysatorer, förenar sig k. med andra
grund
ämnen, och på de så erhållna ämnena kan
en på föreningar utomordentligt rik
kvävekemi uppbyggas. — Vid elektriska
urladdningar av olika slag i k. övergår det i en
annan form, aktivt k. (Strutt, 1911), så
benämnt, därför att detta k. reagerar med
ämnen, gentemot vilka vanligt k. är inaktivt,
t. ex. syre, metaller, kolväten.
K. begagnas på kemiska laboratorier vid
arbete i indifferent atmosfär, tekniskt vid
framställning av ammoniak, salpetersyra,
kalkkväve och norgesalpeter enl.
Birkeland-Eydes elektriska ljusbågsmetod (se vidare
Kväveindustri), inom medicinen vid
behandling av lungtuberkulos. G. S-ck.
K. har stor betydelse som gödselmedel (se
d. o.). Det tillföres jorden i form av salter,
huvudsakl. nitrat (chilesalpeter, kalksalpeter,
kalisalpeter m. fl.), ammoniumsalter
(svavelsyrad ammoniak m. fl.) och cyanamid
(kalkkväve, se d. o.). Största delen av de
kvävehaltiga konstgödselmedlen framställes numera
på kemisk väg (jfr Kväveindustri).
Förutom genom konstgödsling tillföres jorden
k. genom de naturliga gödselmedlen
(krea-tursgödsel, latrin m. fl.) samt genom
gröngödsling (se d. o.). G. Rbg.
Kvävets kretslopp. Såsom en
beståndsdel i alla äggviteämnen och därmed
även i cellprotoplasman är kvävet
oundgängligt för alla cellers näring och liv.
Den kvävehaltiga slutprodukten av
för-multning och förruttnelse (se dessa ord) är
ammoniak. Av salpeterbakterier i jord och
vatten oxideras ammoniaken först till
sal-petersyrlighet och sedan till salpetersyra;
processen kallas nitrifikation. Salpetersyran
bindes av alkalier i jorden till nitrat, och i
denna form upptages kvävet av växtrötterna.
I många fall upptages även ammoniakkvävet
såsom sådant. I växterna uppbyggas av
nitrat-, resp, ammoniakkvävet aminosyror
och därav åter äggviteämnen, som tjäna
djuren till kvävenäring. Det fria kvävet i
atmosfären kan ej direkt tillgodogöras av växterna.
Nitrat utnyttjas emellertid begärligt även
av många bakterier o. a. lägre
växtorganis-mer, som reducera det till nitrit, ammoniak
el. t. o. m. till fritt kväve. Detta kallas
denitrifikation. Även härvidlag återbildas
alltså i viss omfattning organiska
kväveföreningar, i form av mikrobäggvita, ur
oorganiska kväveföreningar.
De kvävemängder, som återbördas till
atmosfären, kompenseras genom tillförsel av
atmosfäriskt kväve på grund av vissa
bakteriers livsverksamhet, vilka äga förmågan att
fixera fritt kväve och omvandla det i
organiska kväveföreningar. Hit höra de i
symbios med baljväxterna, leguminoserna,
levande rotknölsbakterierna (se B a 1 j v ä x
t-bakterier) samt vidare de i jorden fritt
levande, aeroba Azotobacter-arterna och
an-aeroba smörsyrebakterierna. Härtill komma
de ur atmosfären genom elektriska
urladdningar uppkomna små mängderna
kväveföreningar, som tillföras jorden med
nederbörden. — De här omnämnda huvudprocesserna
i k. äro schematiskt framställda på vidstående
bild. Chr. B-l.
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
