Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkohandbok (Agenda) - Kyrkohemman - Kyrkoherde - Kyrkohistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425 Kyrkohemman—Kyrkohistoria 426
k. blev resultatet. Trots missnöjet under
1700-talet med handboksfrågan lyckades man ej få
till stånd en ny ordning förrän 1811. Denna
handbok (innehållande 15 kap.) betecknar
särskilt i språkligt hänseende ett stort
framsteg, men den följ, tiden fann däri spår av
neologiens dogmatiska åskådning. Efter
partiella reformer under 1800-talet tillkommo
omsider 1894 års handbok samt den nu
gällande, 1917 års handbok, som nära ansluter
sig till den förra.
De tyska evangeliska kyrkorna äga nu en
mångfald liturgiska anordningar med
påfallande brist på enhet. Inom den reformerta
kyrkan märkes särskilt Calvins till
katekesen fogade gudstjänstordning 1538, vilken
blev mönster för de franska k. Om engelska
kyrkans k. se Common prayer. — Litt.:
E. Rodhe, »Svenskt gudstjänstliv» (1923); G.
Rietschel, »Lehrbuch der Liturgik» (2 bd,
1900—08). — Jfr även Kyrkomusik och
Liturgi. O. Hpl.
Kyrkohemman, kyrkor tillhöriga
jordbruksfastigheter, som äro utarrenderade för
kyrkornas räkning. Se Domkyrka och K y
r-koegendom.
Kyrkoherde, i Sverige och Finland ord.
innehavare av pastorat (i Danmark och Norge
kallas han sognepræst). »Kyrkoherde» är
övers, av lat. pa’stor (herde). I denna
betydelse brukas »herde» redan i G. T. om Israels
präster och lärare, liksom i N. T.
församlingens föreståndare kallas herdar (t. ex. Ef. 4:
11), varav inom västerländska kyrkan uppkom
namnet »pastor». Enl. gällande kyrkolag är
k. självskriven ordf, på kyrkostämma samt
på kyrkoråds- och skolrådssammanträden. K.
insättes i sitt ämbete genom en högtidlig
installationsakt (se Installation). Om
kyrkoherdeval se P r ä s t v a 1. J. P.*
Kyrkohistoria, den vetenskapliga
framställningen av utvecklingen inom den kristna
kyrkan (i objektiv mening även själva denna
utveckling). K. är en teologisk disciplin, vars
bearbetning dock kräver ständigt
hänsynstagande till den allmänna historiens större
sammanhang. I fråga om hjälpvetenskaper,
källor, arbetsmetod och periodindelning
hänvisas till art. Historia och där anf. litt.
(jfr dessutom A. Jülicher, »Möderne
Mein-ungsverschiedenheiten über Methode,
Aufga-ben und Ziele der Kirchengeschichte», 1901;
H. von Schubert, »Die heutige Auffassung
und Behandlung der Kirchengeschichte», 1902;
W. Köhler, »Idee und Persönlichkeit in der
Kirchengeschichte», 1910; A. M. Fairbairn,
»The church in idea and in history», 1909;
J. V. Bartlet och A. J. Carlyle, »Christianity
in history», 1918).
Som den förste egentlige kyrkohistorikern
betraktas Eusebios av Caesarea,
vars grekiska »Historia ecclesiastica» (till
324) i Orienten fortsattes av
Konstantinopel-advokaterna Sokrates (till 439) och
Sozome-nos (till 425), biskop Theodoretos (till 428) m.
fl., i Västern av Hieronymus, som på k.
tillämpade Danielsbokens profetia om de fyra
varandra avlösande världsrikena, Rufinus o. a.
En av Cassiodorus utförd bearbetning
och fortsättning (till 518) av Sokrates’ och
Ord, som saknas under
Sozomenos’ verk, kompletterad med Rufinus*
och Orosius’ (lärjunge till Augustinus, förf,
till en till 416 framförd världshistoria), blev
under namnet »Historia tripartita»
huvudkällan för det kyrkohistoriska vetandet under
medeltiden. Under inflytandet av
Augustinus’ »De civitate Dei» uppfattades k. under
denna tid som en över det profana skeendet
upphöjd frälsningshistoria (jfr redan gallern
Sulpicius S e v e r u s’ »Historia sacra»,
till 400), vilken ibland tolkades med ledning
av föreställningen om de sex världsåldrarna
(= skapelsedagarna). Värdefulla bidrag till
enskilda folks el. länders k. lämnade bl. a.
Gregorius av Tours (frankerna), Beda
(England), Isidorus av Sevilla (Spanien), Adam av
Bremen (Hamburg-Bremens ärkestift) och
Odericus Vitalis (normannerna).
Med humanismen och reformationen, som
förbereda boskillnaden mellan k. och
profanhistoria, börjar den källkritiska prövningen
av traditionen. Samtidigt blir den redan inom
medeltida kättarkretsar gängse idén om
katolska kyrkans fortgående förfall helt
dominerande. Så framför allt i det av M. Fl
a-c i u s utgivna jätteverket »Ecclesiastica
historia congesta in urbe Magdeburgica» (13 bd,
1559—74; till 1200-talet), framsprunget ur
det trol. första försöket till metodisk
arkivforskning. I »Annales ecclesiastici» (12 bd,
1588—1607; till 1198) skapade C. B a r
o-n i u s ett betydande katolskt motstycke, och
inom 1600-talets franska, av jansenismen
befruktade katolska kyrka odlades k. med
mycken framgång (arbeten av bl. a. Fleury och
Tillemont, materialsamlingar av
bollandister-na och maurinerna m. fl.). Någon frigörelse
från den gamla supranaturalistiska
historie-betraktelsen kom emellertid icke i fråga. Här
var det protestantiska spiritualister och
radi-kalpietister, ss. S. Franck och G. Arnold
(»Un-partheyische Kirchen- und Ketzerhistorie»,
1699—1700), vilka förberedde omsvängningen
till den pragmatiska, kritiskt prövande och
psykologiskt-genetiskt orienterade metod, som
möter hos L. von Mosheim, den nyare
kyrkohistorieskrivningens fader. I
»upplysningens» Tyskland subordineras k. under den
allmänna världshistorien (ett arv från den
berömde reformationshistoriografen J.
Sleida-nus’ världshistoriska kompendium »De
qua-tuor summis imperiis» av 1556), dess
fräls-ningshistoriska karaktär blir rationalistiskt
förtunnad, de historiska tillfälligheterna
tillmätas stor betydelse, men samtidigt utbildas
den till en självständig teologisk disciplin
med egna lärostolar, tidskrifter o. s. v. Det
mest imponerande arbetet från denna tid är
J. M. Schröckhs inflytelserika
»Christ-liche Kirchengeschichte» (45 bd, 1768—1813).
Under den tyska romantikens och
idealismens inflytande bestämmas författarna av
nya idéer, märkbara hos L. Gieseler
(»Lehrbuch», 8 bd, 1824—35), K. von H a s e,
A. N e a n d e r och F. C h r. B a u r, vilken
sistnämndes kyrko- och dogmhistoriska
författarskap behärskas av Hegelska filosofiens
utvecklingstanke. Av Neanders av personlig
fromhet och allvarlig strävan att förstå
egenarten hos det skildrade föremålet präglade
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
