Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkohistoriska föreningen—Kyrkohistorisk Årsskrift
427
historieskrivning påverkades bl. a. K. R.
Ha-genbach, M. d’Aubigné, J. H. Kurtz, J. J.
Herzog, Ph. Schaff och Fr. Nielsen. Av Baur,
som på många punkter drevs till längesedan
övergivna konstruktioner, ha A. R i t s c h 1
och hela den moderna kyrkohistoriska
forskningen lärt.
Beteckna Hase och L. v. Ranke en
höjdpunkt inom den genetiska historieskrivning,
som framför allt tar sikte på det politiska,
resp, kyrkopolitiska skeendet, så inriktade
sig Ritschl, A. von Harnack, R.
See-b e r g, Fr. L o o f s m. fl. forskare under
1800-talets senare hälft med en viss
ensidighet på den dogm- och idéhistoriska
innersidan av utvecklingen. Detsamma gäller om
Karl M ü 11 e r, som i sin genom
skarpsynt överblick och djup förtrogenhet med det
väldiga källmaterialet banbrytande
»Kirchen-geschichte» (1892—1919; till 1689; 2:a uppl.
1924 ff.) övergav den vanliga metoden att
gruppera stoffet inom en viss period i
parallella, av den systematiska samhörigheten
betingade längdsnitt för att i stället infoga de
olika sidorna av kyrkans liv i en genetiskt
fortskridande totalframställning. Den
antydda ensidigheten motvägdes av A. Haucks
»Kirchengeschichte Deutschlands» med dess
glänsande personkarakteristiker och
kyrkopolitiska analyser, av den religionshistoriska
orienteringen hos E. Troeltsch och dennes
lärjungar och a*v den såväl i fråga om
detalj-forskning som sammanfattande handböcker
högt stående engelska historieskrivningen.
Under de senaste årtiondena har studiet av
medeltiden, Luther och reformationstiden fått
ny fart genom arbeten av H. von Schubert,
P. Kalkoff, O. Scheel, W. Köhler, K. Holl,
H. Böhmer, P. Wernle m. fl. Som en viktig
uppgift för k. framstår numera
klarläggandet av det folkliga fromhetslivets utveckling.
Bland aktuella problem må i övrigt blott
nämnas frågan om hellenismens inflytande på
urkristendomen, behandlad i arbeten av bl. a.
T. Glover, R. Reitzenstein, G. Wetter och
G. Rudberg (»Hellas och Nya testamentet»,
1929). Missionshistoriens och symbolikens
viktiga specialområden ha kommit att uppnå
en allt större självständighet.
Den ledande ställning Tyskland förvärvat
inom kyrkohistorieforskningen framträder
under 1800-talet även på katolsk mark med
namn sådana som J. A. M ö h 1 e r, K. J. von
Hefele, I. von D ö 11 inge r och J. H e
r-genröther. Bland katolska
kyrkohistori-ker i senaste tid, vilka trots den tendentiösa,
genom ultramontanismens segertåg
dogmatiskt klavbundna forskningsmetoden
presterat betydande arbeten, märkas i övrigt F. H.
S. Denifle, Imbart de la Tour, L.
Pastor och L. Duchesne.
Inom alla kulturländer, även inom den
finsk-slaviska och ortodoxa världen, har
kyr-kohistorieskrivningen under 1800—1900-talet
nått en mer el. mindre rik blomstring. I
Danmark representeras den under denna tid
av bl. a. L. Helveg, F. Hammerich, Fr.
Nielsen, H. F. Rördam, L. Koch, J. O. Andersen,
J. Nörregaard och M. Neiiendam, i Norge av
bl. a. A. Chr. Bang, A. Brandrud, O. Kolsrud
428
och A. Seierstad, i Finland av bl. a. H.
Rå-bergh, M. Rosendal, J. Gummerus, M. Ruuth
och A. Simolin. I Sverige gå dess anor
tillbaka till Johannes Magnus’ (historisk
romantik), Olaus Petris (kritisk metod) och
Johannes Messenius’ (storartad lärdom) dagar. En
första ansats till kyrkohistorisk undervisning
erbjuder Uppsalaprofessorn J. Terserus’
kollegium 1648 »De conciliis seu synodis». 1655
förordades inrättandet av en särskild
professur i kyrkohistoria, men en sådan, helt
frigjord från undervisningsskyldighet i andra
ämnen, kom först 1877 till stånd (Lunds univ.
fick 1831 en professur i kyrkohistoria med
symbolik). Det 1667 stiftade
Antikvitetskollegiet fick i uppdrag att bringa till stånd en
rikets kyrkohistoria, men de under 1600—
1700-talet av J. Baazius, H. Spegel,
Benze-lierna, A. O. Rhyzelius, S. Baelter, O. Celsius
d. y., U. von Troil m. fl. publicerade arbetena
hade övervägande karaktären av notis- och
urkundssamlingar. 1817 utgav J. J. Thomæus
den första handboken på svenska (»Christna
kyrkans historia uti Sverige»), men först
med H. Reuterdahl (»Svenska kyrkans
historia», 5 bd, 1838—66; till 1533) börjar den
svenska kyrkohistorieskrivningen med
modern kritisk metod. Jämsides med och efter
honom komma L. A. Anjou, T. Norlin, C. A.
Cornelius, K. Henning, R. Sundelin, O.
Ahn-felt m. fl. Banbrytande i flera riktningar
verkade historikern H. Hjärne. Med dennes
säkrare forskningsmetoder bearbetades svensk
k. från 1890-talet av H. Lundström (bl. a.
initiativtagare till Kyrkohistorisk Årsskrift,
se d. o.), följd av bl. a. Hj. Holmquist, E.
Linderholm, N. Jacobsson, K. B. Westman,
E. Rodhe, D. Fehrman, O. Holmdahl, E.
Lied-gren, Y. Brilioth och H. Wijkmark. På
Holmquists och Linderholms initiativ har de
senaste årens forskning i stor utsträckning
ägnats åt de folkliga fromhetsrörelserna. Den
enda f. n. till buds stående handboken är
biskop J. Wordsworths »The national church
of Sweden» (1911; sv. övers. 1912),
förtjänstfull för att vara skriven av en utlänning men
naturligtvis i många stycken
otillfredsställande. En kortfattad men god översikt ges i
Hj. Holmquists »Lärobok i kyrkohistoria»
(1924). Under utgivning är en brett anlagd
»Svensk kyrkohistoria» av H. Wijkmark
(1928 utkom bd I: 1). Av vikt för
kännedomen om nutiden är »Vår kyrka från början
av tjugonde århundradet» (1911 ff.; hittills
4 dir). Jfr också Svenska Kyrkans Årsbok
(1921 ff.). E.Nwn.
Kyrkohistoriska föreningen stiftades i dec.
1899 i Uppsala på initiativ av prof. H.
Lundström i syfte att »väcka och vårda
kyrkohistoriskt intresse och genom
utgivandet av regelbundna skriftserier främja
kännedomen om vår fädernekyrkas genomlupna
utveckling». Se följande artikel.
Kyrkohistorisk Årsskrift utges sedan 1900
av Kyrkohistoriska föreningen. Den åtföljdes
i början av särskilda publikationer som
bilagor. Årsskriften, ett värdefullt centralorgan
för den svenska kyrkohistoriska forskningen,
innehåller avh., strödda meddelanden och
aktstycken, granskningar och litteraturöversik-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
