Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Kyrkoinspektorer—Kyrkomusik
430
ter. K. redigerades t. o. m. 1916 av H.
Lundström, 1917—19 av Hj. Holmquist och utges
fr. o. m. årg. 1920—21 av E. Linderholm.
Kyrkoinspektorer, förr tjänstemän inom
Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. K.
omhänderhade, envar inom sitt distrikt (ett
flertal församlingar), vården och inseendet
över kyrkorna och deras egendom samt
förvaltningen och redovisningen av
kyrkomed-len m. m. Dessa tjänster indrogos på grund
av k. br. 4 sept. 1811.
Kyrkojord, Kyrkokassa, se Ky r k o e g e
n-d o m.
Kyrkokommun, se Kommu n, sp. 1026 ff.,
1029, 1033 ff.
Kyrkoköpinge, socken i Malmöhus län,
Skytts härad, på Söderslätt, närmast n. ö.
om Trälleborg; 5,06 kvkm, 325 inv. (1930).
487 har åker; skog saknas. Ingår i
Hammarlövs, V. Vemmerlövs, Gylle och K.
pastorat i Lunds stift, Skytts kontrakt.
Kyrkolag, den särskilda, av statens
lagstiftande organ fastställda ordningen för
kyrkliga rättsförhållanden. K. i Sverige var
urspr. landskapslagarnas av
landskapsmenig-heterna samtyckta kyrkobalkar (se Ky r k
o-b a 1 k). Emellertid utbildade svenska kyrkan
på kanoniska rättens grund en egen
lagstiftning genom kyrkomötesbeslut, statüta
pro-vinciälia, och stiftsmötesbeslut, statüta
syno-dälia. Reformationen medförde en ny kyrklig
lagstiftning under konungamaktens ledning
och medverkan av kyrkomöten och riksdagar.
Karl XI:s utan riksdagens hörande 3 sept.
1686 utfärdade k., som dock efteråt
godkändes av ständerna, är i stort sett normgivande
för svenska kyrkans inre organisation och
ställning som statskyrka. I åtskilligt ha
dock dess bestämmelser blivit tillökade el.
ändrade genom senare lagstiftning. Den är
utg. av P. Rydholm (senaste uppl. av 1921).
Vissa delar av denna anses emellertid ej
kunna räknas till k. Så blev t. ex. den s. k.
dissenterlagen av 31 okt. 1873 civillag, medan
en del bestämmelser om främmande
trosbe-kännare sammanfattades i en samma dag
utfärdad k. f. av kyrkolags natur.
Kyrkolagstiftningen har alltsedan
reformationen — med undantag för besluten på
vissa kyrkomöten under 1500-talet — utövats
av de ord. statliga organen, konungen och
riksdagen, med övervikt alltefter den
stats-rättsliga maktfördelningen för den ene eller
andre, under ståndsriksdagarnas tid dock
med ett starkare inflytande för
prästeståndet än de andra stånden. Genom 1809 års
R. F. lades allt, som räknas till k. (se ovan),
under konungens och riksdagens gemensamma
lagstiftningsrätt, och i sammanhang med 1865
års representationsförändring fingo R. F. §§
87 och 88 tillägg, som gjorde ändring och
förklaring i sådan lag beroende även av
kyrkomötets bifall (se Kyrkomöte). — K. av
1686 gällde i Finland även efter skilsmässan
från Sverige, tills en ny k. antogs vid 1867
års lantdag och utfärdades 6 dec. 1869. — Jfr
Kyrkoordning. S. B.*
Kyrkolagfarenhet, sammanfattningen av de
författningar, som normera kyrkliga
rättsförhållanden.
Kyrkolagsutskott kallas ett av de tre
ständiga utskott, som enl. § 13 i Arbetsordning
för allmänna kyrkomötet (5 sept. 1868 med
ändringar senast 1925) tillsättas vid kyrkomöte
för ärendens beredning. K. består av 10 led.
och behandlar kyrkolagsfrågor och frågor om
ändring i prästerskapets privilegier.
Kyrkomusik, urspr. beteckning blott för
liturgisk musik inom kristna kyrkan, sedan
även annan musik av andligt innehåll,
avsedd att utföras i kyrkor. K. utbildades
under 200-talet i Orienten och fick först fast
form i Västerlandet med 300-talets andra
hälft, då Ambrosius i Milano ordnade den
liturgiska musiken. Under 200-talet särskilde
man ännu blott recitativisk och melodisk
sång (acce’ntus och conce’ntus). Med 300-talet
utbildades de särskilda sångarterna:
anti-f o n s å n g (kör mot kör) och r e s p o n s
o-ri a Isång (solo mot kör; rikare på
melis-mer än föregående) samt strofisk
hymnsång; till dessa kommo med 800-talet
sekvens och t r o p. Den liturgiska sången
ordnades omkr. 600 av Gregorius den store.
Fr. o. m. 900-talet fick den flerstämmiga
sången ökad betydelse. Den utvecklades
vidare på 1100-talet med disca’ntus (sången i
motrörelse). Med 1200-talets slut hade man
redan nått fram till den fyrstämmiga satsen.
Under 1300-talet framträdde även betydande
kompositörer av k. i Frankrike (Vitry och
Machault) och Italien (Landino). Sedan följde
de nederländska och engelska skolorna på
1400-talet. Josquin representerade omkr.
1500 den högsta konstutvecklingen. Lasso i
München och Palestrina i Rom utgjorde de
främsta namnen under 1500-talets senare
hälft. Efter 1600 upptog k. alltmera den
konserterande stilen med solo och kör samt
instrumentalt ackompanjemang. Förut var
den liturgiska musiken med mässa och
re-quiem k:s viktigaste del. Motetten
utbildades under 1500-talets senare hälft såsom
väsentligen utomliturgisk musik. På 1600-talet
tillkommo el. utbildades nya arter med
instrumentalt ackompanjemang: konsert,
kantat, oratorium och passion. Under 1700-talets
förra hälft nådde särskilt protestantisk k.
en rik utveckling genom Baeh och Händel.
Under 1700-talets senare hälft gick
protestantisk k. tillbaka i betydelse, och i stället
utbildades den katolska genom Haydn och
Mozart. Vid 1800-talets början stod
fortfarande den katolska k. högst med namn som
Beethoven och Cherubini. Först med
1820-talet fick den protestantiska åter en
blomst-ringstid med Spohr och Schneider samt de
följande årtiondena även med Mendelssohn och
Loewe. Efter 1850 begynner ånyo en katolsk
strömning med Liszt, Berlioz, Bruckner,
Gou-nod, Massenet, C. Franck och Saint-Saens,
mot vilken protestantisk k. endast
förmår uppställa Brahms, Kiel, Bruch och
Drae-seke. Sedan följa mot slutet av 1800-talet på
katolska sidan Tinel, Wolf-Ferrari, Perosi och
padre Hartmann, på den protestantiska Elgar
och Reger. — Svensk k. representeras på
1600-talet av Anders och Gustaf Düben, Chr. Geist
och P. Verdier, på 1700-talet av Roman,
Uttini, Kraus och Vogler. Vid 1800-talets
Ord, som saknas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
