Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkomöte - Kyrkoordinans el. Kyrkoordinantia - Kyrkoordning - Kyrkoplikt - Kyrkoregemente - Kyrkoråd - Kyrkorätt - Kyrkoskrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433 Kyrkoordinans—Kyrkoskrud 434
handling av ärende, som ej tillhör ständigt
utskott, må mötet tillsätta tillfälliga
utskott till obestämt antal. I alla
utskotten skola präster och lekmän ingå till lika
antal. Riksdagen beslöt i maj 1920 utredning
i vad mån k:s vetorätt skulle kunna avskaffas
och ersättas med rätt att avge utlåtande.
Den utredning, som sattes i gång, avbröts
emellertid 1923. Litt.: S. Hansson, »Den
svenska kyrkomötesinstitutionen» (1900); P.
O. Gränström, »Prästeståndets sista strid»
(1915); C. A. Reuterskiöld, »Sveriges
grundlagar» (1924). — Om k. i Finland se d. o.,
sp. 388. Schg.
Kyrkoordina’ns el. K y r k o o r d i n a’n tia,
dets. som kyrkoordning (se d. o.).
Kyrkoordning, beteckning för lagsamlingar
ang. den svenska evangeliska kyrkan,
tillkomna före 1686. Viktigast var den av
Laurentius Petri utgivna, tr. 1571, antagen 1572
och ånyo stadfäst på Uppsala möte 1593.
Inom de olika stiften kompletterades denna
efter hand av särskilda stiftsordningar
(sy-nodalakter), tills den ersattes av 1686 års
kyrkolag. Jfr »Kyrkoordningar och förslag
dertill före 1686» (3 bd; bd 1—2 utg. av O.
v. Feilitzen 1872—87, bd 3 av E. Naumann
1920; Handl. rör. Sveriges hist., serie 2: 2—4);
H. Lundström, »Svenska synodstatuter efter
1500-talets ingång» (Skrifter utg. av
Kyrko-hist. Fören., II, 3—4, 1903—10). E. Nwn.
Kyrkoplikt kallades förr den kyrkliga
handling, varigenom en statskyrkans
medlem, som genom ett begånget brott förverkat
sin delaktighet i församlingen, åter upptogs
i församlingens gemenskap. K. bestod i att
brottslingen erkände sin skuld, betygade sin
ånger däröver, bad Gud och församlingen om
tillgift samt utlovade bot och bättring,
varefter prästen tillsade honom förlåtelse. K.
var antingen uppenbar el. enskild.
Uppenbar k. ägde rum inför hela församlingen
vid den allmänna gudstjänsten, varunder
brottslingen hade sin plats på den s. k.
pliktpallen. Enskild k. försiggick i
sakristian el. i kyrkan före el. efter
gudstjänsten i närvaro av några av prästen bland
församlingens äldste utsedda personer. Urspr.
hade k. varit en försoningsakt, som stod
öppen för en ångerfull brottsling, som ville åter
bli delaktig av kyrkogemenskapen. Efter
hand hade emellertid världslig lag stadgat k.
som påföljd för vissa förbrytelser. Uppenbar
k. skulle undergås av den, som enl. lag gjort
sig förfallen till dödsstraff men förskonats
därifrån, av den, som begått stöld, av den,
som slagit eller smädat föräldrar, o. s. v.
Enskild k. åter ålades för snatteri, för hor el.
annat lägersmål m. m. Som s. k. skamstraff
kvarstod k. i lagstiftningen, ända tills den
avskaffades genom k. f. 4 maj 1855. (O. Hpl.)
Kyrkoregemente (ty. Kirchenregiment), i
allm. ledning av ett kyrkosamfund; i
inskränkt mening de tyska landsfurstarnas vid
omvälvningen efter världskriget avskaffade
styrelse av kyrkan i sina stater. Hj.H-t.*
Kyrkoråd, i Sverige den myndighet, som
inom varje kyrkoförsamling har att
ombesörja dels verkställigheten av
kyrkostämmo-beslut, dels iförvaltningen av vissa kyrkliga
angelägenheter. Om k:s huvudsakliga
uppgifter och om dess nuv. sammansättning se
Kommun, sp. 1033—34. Jfr Kyrkotukt.
Kyrkorätt (lat. ius ecclesia’sticum),
sammanfattningen av de rättsregler, som i yttre
avseende gälla för kyrkan och de enskilda
som dess ledamöter. Enl. rom.-kat. kyrkan
utgöres grundstommen i k. av gudomlig rätt
(ius divinum), uppenbarad i den heliga skrift
el. i traditionen och fastställd av kyrkans
organ, vilka även på grundvalen därav
ensamma stifta k. (jfr Kanonisk rätt).
De protestantiska kyrkorna avvisa denna
teori om den gudomliga k. och tillerkänna
staten rätt att inom vissa gränser meddela
kyrkorättsliga föreskrifter. I den mån
staten det gör, blir k. en del av statsrätten (se
Statsrätt) el. ingår i föreningsrätten, om
skilsmässa mellan stat och kyrka införts. För
det fall, att staten ej ställer sin makt till
förfogande, upprätthålles k. blott genom
kyrkliga maktmedel (jfr Bannlysning,
Bot och Kyrkotukt). Allteftersom
förhållandet mellan stat och kyrka gestaltats
på olika sätt, har deras inflytande på
bildandet av k. olika avvägts (jfr Konkordat,
Kyrka, Kyrkolag och Statskyrka).
Litt.: A. Taranger, »Norsk kirkeret» (2 bd,
1910—17; Tillegg 1928); C. A. Reuterskiöld,
»Föreläsningar i svensk stats- och
förvaltningsrätt», III, 3 (1919); A. Pöschl,
»Kurz-gefasstes Lehrbuch des katholischen
Kirchen-rechts» (2:a uppl. 1921); K. Schwarzlose,
»Grundzüge des deutsch-evangelischen
Kir-chenrechts» (1924); O. G. Schwarz,
»Kirchen-recht» (1925). K. G. Wn.
Kyrkoskrud, sammanfattande benämning
på de textila föremål, guldsmedsarbeten m. m.,
som nyttjas vid kristen gudstjänst. Till den
textila k. räknas främst al t arkläder:
antependium, altarbrun (se dessa ord),
altarduk, bokdynor, bokstöd, korporalduk (se d. o.),
kalkduk (som täckelse för nattvardskalken)
o. s. v., samt mässkläder, som vid
förrättandet av högtidlig gudstjänst bäras av
prästerna och som äro olika alltefter bärarens
hierarkiska rang. Prästens mässkläder äro:
mässkjorta (a’lba; se d. o.), halslin
(ami’ctus), en linneduk, som bäres kring
halsen under mässkjortan, gördel (ci’ngulum)
kring mässkjortan, s t o 1 a (grek,
epitraché-lion), ett brett band, som bäres kring halsen
med ändarna fritt hängande eller stuckna
under gördeln på kroppens framsida, h a n d 1 i n
(mani’pulum), en smal linneduk, som bäres
över vänstra underarmen, och slutligen
mässhake (ca’sula; jfr Dräkt, sp. 16). Stola
och mässhake äro oftast utförda av dyrbart
material och prydda med broderier. Diakonen
bär i st. f. mässhake dalmat i ka (se d. o.)
jämte stola, subdiakonen tunika (se d. o.)
jämte handlin. Med det svenska ordet
röklin betecknades under medeltiden dels
ro-che’ttum, ett skjortliknande linneplagg, som
bars av det högre prästerskapet både utanpå
den profana dräkten i det dagliga livet och
under mässkruden, dels superpelli’cium, ett
överdragsplagg, som bars utanpå päls. Båda
dessa former av röklin bortlades efter
reformationen. Biskopens mässkläder inhefatta
Ord, som saknas under K,
torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
