Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435 Kyrkoslaviska—Kyrkostaten 436
alla de plagg, som tillhöra präst- och
diakon-skruden, samt därtill korkåpa (pluviale)
m. m. (se härom Biskopsskrud);
romersk-katolska ärkebiskopar bära dessutom
pa’llium (se d. o.). Varje plagg i mässkruden
har sin särskilda symboliska betydelse.
I de protestantiska kyrkosamfunden har
bruket av altar- och mässkrud i större eller
mindre grad inskränkts och förenklats,
stundom alldeles avskaffats. I Sverige reglerades
det genom 1571 års kyrkoordning och 1614 års
kyrkohandbok. — Jfr Liturgisk färg.
Litt.: Agnes M. Branting, »Textil skrud i
svenska kyrkor» (1920). H. W-n.
Kyrkoslaviska, se Kyrkslaviska.
Kyrkosocken, se Kyrksocken.
Kyrkostadgar, de reglementariska
föreskrifter om kyrkans angelägenheter, som
konungen äger att, inom i kyrkolagen och
allmän lag angivna gränser, allena bestämma på
grund av sin administrativa
lagstiftningsmakt (jfr kyrkolagen kap. 10 § 1). H. L. R.*
Kyrkostaten (it. Sta/to de’lla chie’sa, Sta’to
pontifi’cio, Sta’to roma’no) var till 1870 en
italiensk stat, som styrdes av påven och till
1859 sträckte sig som ett bälte över
mellersta Italien, från Tyrrhenska havet i s. v.
till Adriatiska i n. ö., begränsad f. ö. i n. av
Lombardiet-Venezia, i v. av Modena och
Tos-cana och i s. ö. av konungariket Neapel
(Bägge Sicilierna). Den omfattade då omkr.
41,000 kvkm med omkr. 3 mill. inv. Till K.
hörde vidare enklaverna Benevento och
Ponte Corvo i Neapel samt, till 1791,
Avignon och Venaissin is. Frankrike.
Då konungariket Italien upprättades 1860,
minskades K. till staden Rom jämte ett
område vid Tyrrhenska havet (omkr. 12,000
kvkm, omkr. 700,000 inv.). 1870 införlivades
denna återstod med konungariket Italien.
Som grundare av K. ansågs under
medeltiden Konstantin den store på
grund av ett förfalskat donationsbrev (se
Konstantins k a donatiqnen).
Under Gregorius I (påve 590—604) började
påven intaga en politiskt inflytelserik
ställning i Italien, särskilt i själva Rom med
omnejd (»dukatet Rom»), som jämte andra delar
av Italien lydde under östromerske kejsaren.
Mot langobardernas angrepp begärde påven
Stefan II (påve 753—757) bistånd av
frankernas konung P i p p i n. Denne
utnämndes nu av påven till patricius romanorum och
gav å sin sida påven myndighet över vissa
från langobarderna återerövrade, förut
bysantinska områden, näml. E x a r k a t e t (se
d. o.) och Pentapolis. Genom denna
Pip-pins »donation» kan K. anses grundlagd;
påvens maktområde omfattade även dukatet
Rom och ökades snart ytterligare med Faenza
och Ferrara. — Vid Langobardiska rikets fall
förnyade Karl den store (774) Pippins
löften om skydd och en viss självstyrelse.
Rom kvarstod liksom Ravenna till en tid
formellt under östromersk överhöghet och kom
sedan omedelbart under frankisk. Från sin
kejsarkröning (25 dec. 800) betraktade sig
Karl som härskare i Rom. han mottog
trohetsed av romerska folket och påven, slog
mynt och utövade högsta domsmakten.
Vid karolingiska husets förfall och
sarace-nernas angrepp vunno påvarna större
självständighet, särskilt Nikolaus I (påve 858
—867); men från slutet av 800-talet förföll
även påvemakten under adelssläkternas
fejder. Otto I återupprättade efter sin
kejsarkröning 962 påvedömet ur dess förnedring
men gjorde också kejsarens överhöghet ånyo
gällande; han förnyade de karolingiska
donationerna, varvid dock Exarkatet skänktes
till ärkebiskoparna av Ravenna. I mitten av
1000-talet var K. inskränkt till Rom med
omnejd. Nikolaus II (påve 1058—61)
lade grunden till påvestolens länshöghet
över konungariket Sicilien. Markgrevinnan
Matilda av Toscana testamenterade till
påve-stolen sina vidsträckta besittningar, vilka
dock senare blevo föremål för tvister
mellan påvar och kejsare. Innocentius
III (påve 1198—1216) återställde den av
upplösning hotade K., i det att Otto IV
1201 och 1209 erkände som påvligt område
patrimonium Sancti Petri (i n. till
Radico-fani i Toscana), Exarkatet, Pentapolis,
An-cona, hertigdömet Spoleto, grevskapet
Berti-noro och Matildiska arvet. Rudolf av
Habs-burg erkände påvens självständighet (1274).
K. var nu en fullständigt oberoende stat.
Påvarnas välde inom K:s gränser var dock
icke tryggat, ty de flesta städerna
behärskades i verkligheten av adliga herrar eller
styrde sig själva som republiker. Ytterligare
försvagades påvarnas makt, sedan de 1305 tagit
sin bostad i Frankrike, där de sedan 1273
ägde Venaissin och 1348 genom köp
förvärvade kurians nya säte, Avignon. I själva
Rom kämpade inbördes adelsätterna
(Co-lonna, Orsini m. fl.), och Cola di Rienzi
sökte 1347 återställa den gamla romerska
republiken. Visserligen återvände
Gregorius XI till Rom 1377, men redan 1378
utbröt den stora schismen, som även
skakade påvestolens världsliga makt. Först
Martin V, som 1417 valdes till påve på
konsiliet i Konstanz och 1420 intågade i Rom,
lyckades återställa kyrkans enhet och
påvestaten. Julius II (påve 1503—13)
förmådde genom krigisk iver och diplomatisk
skicklighet återuppbygga K. Han förvärvade
sålunda 1506—12 Perugia, Bologna, Ravenna,
Modena, Reggio, Parma och Piacenza. Under
striderna mellan Frankrike och habsburgarna
intog K. en vacklande hållning. 1527
erövrades och plundrades Rom av kejsarens
trupper (sacco di Roma). Efter olika förluster av
land kvarblevo endast Romagna och Ravenna
under påvens eget välde. Men i den så
förminskade K. befästes påvens makt. Handel
och näringar blomstrade, och Rom glänste
nu som de bildande konsternas medelpunkt;
men skattetrycket i K. var omkr. 1600
hårdare än annorstädes i Italien. Sixtus
V (påve 1585—90) utrotade banditväsendet,
ordnade finanserna och reformerade
centralregeringen: fasta kardinalkongregationer
fingo biträda inom styrelsens olika grenar.
Innocentius XI (påve 1676—89)
lyckades åter bringa ordning i finanserna. Under
1700-talets upplysningstid sjönk alltmera K:b
politiska betydelse.
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
