Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkotonarter - Kyrkotukt - Kyrkovärd - Kyrkoår - Kyrkparad - Kyrkskrivning - Kyrkslaviska (Fornkyrkslaviska, Fornbulgariska)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Kyrkotukt—Kyrkslaviska
440
1) dorisk-autentisk: d e f g a h c (slutton: d)
2) dorisk-plagal: ahcdefg ( » d)
3) frygisk-autentisk: e f g a h. c d ( » e)
4) frygisk-plagal: hcdefga ( » e)
5) lydisk-autentisk: fgahcde( » f)
6) lydisk-plagal: c d e f g a h ( » f)
7) mixolydisk-autentisk: g a h c d e f ( » g)
8) mixolydisk-plagal: defgahc( » g)
De plagala tonarterna ha även kallats
»hy-potonarter» (hypodorisk etc.). Under
1500-talet tillkommo jonisk (c—c) och eolisk (a—-a).
Med deras hypotonarter fick man således 12
tonarter. Den förste, som fastställde dessa
tolv, var Glareanus, som 1547 utgav sin
skrift »Dodecachordon». Efter hand förlorade
de åtta k. sin betydelse för den världsliga
musiken, och endast jonisk och eolisk
kvar-stodo. Dessa fingo sedan (1700-talet) heta
dur och moll. — Litt.: G. Oberlander,
»Die Lehre von den Kirchentonarten» (1909);
se även T. Norlind i »Allmänt musiklexikon»
(2:a uppl. 1929). T. N.
Kyrkotukt, kyrkans övervakande av
medlemmarnas tro och levnad. I
evangelisk-luterska kyrkan har k. mer och mer börjat
försvinna och utövas nu huvudsaki. i de fria,
mindre kyrkosamfunden. Bestämmelser om k.
finnas kvar i kyrkolagen och
kyrkostämmo-förordningen. Kyrkostämmoförordningen § 22
ger kyrkorådet vissa övervakande
befogenheter i fråga om efterlevnaden av gällande
författningar om religionens och sedernas
vård, t. ex. i fråga om oenighet i äktenskap,
vårdslösad barnuppfostran, utspridande av
villfarande läror samt kyrklig tvedräkt och
söndring. Därvidlag äger ej kyrkorådet
an-norledes än genom föreställningar och
varningar söka förmå den felande att bättra
sig (§ 28). Kyrkorådets rätt att ingripa vid
offentliga andaktsövningar avhandlar k. f. 11
dec. 1868. En kyrkotuktsåtgärd, som lagen
förutsätter, är, att den felande för viss tid
förbjudes tillträde till nattvarden, det s. k.
mindre bannet (jfr kyrkolagen kap. 10). Men
detta torde numera mycket sällan tillämpas.
Det större bannet (se Bannlysning)
förekommer ej längre. Jfr Församling, sp.
247—248. O. Hpl.
Kyrkovärd, se Kyrkvärd.
Kyrkoår, serien av kyrkliga högtider samt
sön- och helgdagar från första söndagen i
advent t. o. m. domssöndagen. K. föreligger
helt utbildat från omkr. 1200-talet och
för-bindes (utom i reformerta kyrkan) med ett
s. k. perikopsystem, vars texter äro
fastställda för varje söndag (jfr Perikoper).
Förebilden är judarnas kyrkliga år med dess
påsk- och pingsthögtider, som fingo ett
kristligt innehåll. K:s förra, festliga del omfattar
främst julcykeln med förberedelsetid i
adventet, höjdpunkt i juldagarna samt
efter-firning i nyår och trettondagstid, den s. k.
epifanietiden. Påskcykeln har sin
förberedelse i den av fastlagssöndagen inledda
fastan under 40 dagar och når sin kulmen
i den stilla veckan med palmsöndag,
skärtorsdag (ej helgdag i Sverige), långfredag och
påskdagarna. I de 50 dagarnas glädjetid efter
påsk med bl. a. bönsöndagen och Kristi
himmelsfärdsdag börjar pingstcykeln, som
i övrigt inskränker sig till de båda
pingst
dagarna. Med ursprung från medeltiden
följer härefter den av trefaldighetssöndagen
inledda trefaldighetstiden, k:s festlösa tid, där
dock Kristi förklarings dag förekommer (i
Sverige firad sjunde söndagen efter
trefaldighet). På kyrkoårets sista söndag predikas i
Sverige över yttersta domen (domssöndagen).
Till denna serie sluta sig i Sverige såsom
»högtidsdagar» kyndelsmässodagen, Marie
be-bådelsedag, Johannes Döparens dag
(midsommardagen), den helige Mikaels dag,
allhelgonadagen samt de fyra böndagarna med av
ärkebiskopen på konungens anmodan valda
texter (jfr Böndagar). — Grek, kyrkan
börjar sitt k. med 14 sept., korsets
upp-höjelsefest. — Av den rom.-kat. kyrkans
många högtidsdagar uteslötos vid
reformationen många, särskilt sådana, vilka stredo mot
protestantisk åskådning (t. ex. Kristi
lekamens fest). I Amerikas reformerta kyrkor
firas ej ens långfredagen. B. A.
Kyrkparad, urspr. mönstring vid kyrkan
av militärt manskap i hemorten. Sådan
mönstring förekom på Gustav Vasas tid.
Ätm. redan 1637 exercerades om söndagarna,
varför vapen för ett korpralskap förvarades
i kyrkan. — Karl X Gustav anbefallde s. k.
aposteldags möten, vilket inskärptes
1696, 1736 och 1781. Under Adolf Fredrik
återupplivades dessa möten, då kallade k y
r-kovallsmöten. Ursprungliga syftet med
k. var att före gudstjänsten »efterse ordning
och snygghet inom truppen samt kontrollera
styrkan» (genetalorder 5 febr. 1810). Från
mitten av 1800-talet kom k. att i
tjänstgörings-reglementen och militär terminologi
identifieras med militärgudstjänst, vilken förblandning
kvarstod ännu i 1898 års reglemente. A. G-w.
Kyrkskrivning, prästerskapets anteckning
i kyrkböckerna av nyfödda och nyinflyttade
i församlingen. Enl. 1915 års
kyrkobokfö-ringsförordning (se Kyrkböcker) skola
alla, som bo inom församlingen, kyrkskrivas
i församlingsboken och, om de ej tillhöra
svenska kyrkan el. äro utländska undersåtar,
antecknas i särskild avd. av samma bok,
varvid dock vissa undantag äro stadgade.
Utländsk undersåte av evangelisk-luterska
bekännelsen bokföres såsom tillhörande svenska
kyrkan. Varje församlingsbo är pliktig att
till pastor skyndsamt anmäla födelser,
dödsfall, inflyttningar och de övriga förhållanden,
som antecknas i kyrkböckerna. J. P.*
Glagolitisk skrift. Textprov ur Assemanihandskriften.
Kyrkslaviska (Fornkyrkslaviska,
Fornbulgariska), det på en
makedo-nisk-bulgarisk dialekt grundade språk, på
vilket de äldsta slaviska, från grekiskan
översatta skrifterna redigerats (se Kyr illos).
K. är ej att förblanda med urslaviska n,
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
