Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Kyzyl-su—Kåkind
448
Kyzyl-su’ el. Ka s c h g a r - d a r j a,
käll-flod till Tarim (se d. o.) i kin. östturkestan.
Kyzylusen, »röda floden», flod i n. v.
Persien, genombryter Elburs under namnet Sefid
rud (»vita floden») och mynnar med delta i
Kaspiska havet vid Rescht. Omkr. 650 km
lång, ej segelbar.
Kyzyl-yrmak, Kizil Irmak (»röda
floden»), antikens Halys, Mindre Asiens största
flod, från Karabel dag och Köse dag
(Arme-niska höglandet) till Svarta havet vid Bafra.
Omkr. 1,000 km lång, ej segelbar.
Kyösti [ky’-], L a r i n, pseudonym för
Kaarlo Kyösti Larson, finländsk
skald (f. 1873 s/«). K. föddes i Tavastehus av
från Sverige inflyttade föräldrar. Han
besökte en finskspråkig
skola (student 1895),
och hela hans tryckta
diktning är
finskspråkig. K. debuterade
1897 med
diktsamlingen »Tän pojan
kevät-rallatuksia» (Den här
gossens vårlåtar) och
har utgivit ett
fyrtiotal arbeten:
lyrik, däribland
samlingarna »Kulkurin
lauluja» (En
vandrares visor; 1899),
»Lau
luja vanhasta kaupungista» (Sånger om den
gamla staden; 1912), »Ballaadeja» (1913),
»Korpinäkyjä» (ödemarkssyner; 1915, 1917),
berättande dikter, bl. a. »Kuisma ja Helinä»
(1902) med motiv från kosackinkvarteringen
i Finland och Lapplandsdikten »Aslak Hetta»
(1909), noveller, sagor, skådespel och en
samling självbiografiska skisser, »Juvenilia»
(1927). — Lyriken och de berättande dikterna
äro det värdefullaste i denna alstring. Vid
sidan av Eino Leino inledde K. ett nytt skede
i den finskspråkiga lyriken, utmärkt av
större ledighet, rikare formgivning och
strängare språkliga krav. K:s sinne är ytterst
lätt-rörligt, och i hans till värdet mycket
växlande diktning ljuda en mängd olika
strängar; mest äkta och personliga tyckas de, som
uttrycka vagabondlivets vandringsoro,
öde-markslängtan, kärleken till den gamla
idyllen i födelsestaden och — dock icke i samma
grad — skärgårdsstämningarna, i vilka K. i
den finska lyriken inför ett dittills icke
besjunget landskap. Det visuella draget är hos
honom det starkaste, det intellektuella
däremot svagt. Kritiken har i den ljusa, friska
ton i dur, som karakteriserar särskilt K:s
tidigare diktning, velat se ett svenskt
rasdrag; i samma riktning har ett påtagligt
inflytande från Fröding verkat. — I sv. övers,
finnas ett urval »Dikter» (1908; lyrik och
noveller), novellerna »Sanning och sägen»
(1916), skådespelen »Ad astra» (1911) och
»Askepilt och prinsessan» (1916). — Litt.: V.
Lundström, »Svenska spånor» (1910); J. J.
Meyer, »Vom Land der tausend Seen» (1910);
W. Söderhjelm, »Utklipp om böcker», III: 2
(1920). G-r C.
Kåda, saft, som utflyter ur vissa träds
stammar el. grenar och ofta intorkar dropp-
formigt. K. är antingen en lösning av gummi
och växtslem (k. i egentlig mening), t. ex.
körs-bärskåda, el. en balsam (jfr d. o.), t. ex.
grankåda, tallkåda, av vilka genom destillation
erhålles ett slags terpentin (jfr d. o.) och som
återstod ett harts. Jfr Tuggkåda. E. S-g.
Kåfjord, koppargruvor, även kallade
Altens koppargruvor, i Finmark fylke,
Norge, vid Altenfjord på Ishavskusten.
Brytningen har pågått 1826—1909 och all malm
utbrutits. 1907 bröts 3,865 ton.
Gruvsamhället hade 1900 493, 1910 142 och 1920 185 inv.
Kapell; husmodersskola för fylket. M. H.
Kåge, se 8 to r k å ge.
Kåge, Nils Ivar (N : son), skådespelare
(f. 1882 21/2). K. var 1902—05 elev vid
Dramatiska teatern, 1905—06 anställd vid Stora
teatern i Göteborg, 1906—13 vid Svenska
teatern och är sedan 1913 fäst vid
Dramatiska teatern. Bland K:s roller märkas
Mäster Olof, Lill-Klas i »Stor-Klas och
Lill-Klas», Helge i »Johan Ulfstjerna», Pelléas i
»Pelléas och Mélisande», Robespierre i
»Danton», André i »Äventyret», Kilman i »Hoppla
vi lever», Kungen i »Diktatorn» och Marsden i
»Sällsamt mellanspel». K., som tidigare
form-säkert, ehuru kanske något ytligt, spelat
dramats och komediens älskare och hjältar, har
vid mognare år fördjupat sin konst till sann
och manlig människoframställning. G. K-g.
Kågefjärden, vik på Västerbottenskusten,
n. om Skellefteå. Är infartsled till Storkåge.
Kågeröd, socken i Malmöhus län, Luggude
härad, på sydsluttningen av Söderåsen och
kring övre Vegeån; 65,51 kvkm, 1,844 inv.
(1930). Stora bok- och ekskogar. 2,924 har
åker, 3,084 har skogs- och hagmark.
Egendomar: Knutstorp, Böketofta (se dessa ord).
Ingår i K:s och Stenestads pastorat, Lunds
stift. Luggude södra kontrakt.
Kåge älv, å i Västerbottens läns kustland,
från Jörns socken, genomflyter Storkåge
träsk och mynnar i Kågefjärden; omkr. 100
km, flodområde 900 kvkm.
Kåk, träställning för schavottering (därav
senare = träruckel), verkställighetsplats för
svårare skamstraff. I äldre tider var kåken
ofta rätt dyrbart utstyrd i jämförelse med
mindre vanärande straffanstalter, spöpålen,
bedragarpålen etc. Vid k. brändes nidskrifter
och uppspikades falska betsman, vikter och
namn på svårare förbrytare samt piskades
svårare tjuvar och skökor. Oftast var k.
uppsatt utanför rådhuset, så i Stockholm vid
Stortorget (jfr namnet Kåkbrinken och art.
Kopparmatte). Jfr H. Matthiessen, »De
kagströgne» (1919). G. O. G.
Kåkind, härad i Skaraborgs län, mellan
Billingen och Vättern; 613,45 kvkm, 15,302
inv. (1929). Omger städerna Skövde och Hjo.
Socknar: S. Fågelås, N. Fågelås, Hjo
landskommun, Grevbäck, Bredvik, Kyrkefalla,
Mofalla, Värsås, Varola, Hagelberg, öm, N.
Kyrketorp, Våmb, Ryd, Forsby och Sventorp.
I ö. upptages häradet av Hökensås (se d. o.),
som vid Hjo genombrytes av en sänka och
längs Vättern kantas av Guldkrokens (se d.
o.) bördiga strandbygd. V. om Hökensås
vidtager ett till stora delar uppodlat lågland
(omkr. 100 m ö. h.), vilket avvattnas mot n.
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
