Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Källa—Källkult
462
av upplösta ämnen i vanligt källvatten är i
regel ganska obetydlig, omkr. x/2—2 dir på
10,000 dir vatten; uppgår den till mera,
kallas k. ofta mineralkälla el. hälsokälla (se
Brunnsdrickning). — I Sverige finnas
talrika kalla k., som springa fram ur de lösa
jordlagren, särskilt i samband med
rullstens-åsarna. Åsen vid Uppsala t. ex. förser staden
med vatten, beräknat till 5,000 kbm om
dagen, och Gävle får sitt behov av vatten (8,000
kbm om dagen) ur Sätraåsen. — Av
mineralkällor finnas i Sverige i all synnerhet
järnkällor, t. ex. Medevi, Porla, Ramlösa och
Ronneby. I Ramlösa förekommer även en k.
med svagt alkaliskt vatten, som fått stor
avsättning som bordsvatten. Av koksaltkällor
böra nämnas Torpa källa i Älvsborgs län och
Sofiakällan i Hälsingborg. K. A. G.
Källa ödekyrka.
Källa, socken på n. Öland, Åkerbo härad,
Kalmar län; 26,28 kvkm, 584 inv. (1930). Har
utmed Kalmarsund brant landborgskust och
sänker sig i jämn sluttning mot östkusten.
787 har åker, 1,510 har skogs- och huvudsaki.
hagmark. Ingår i Högby och K. pastorat i
Växjö stift, Ölands n. kontrakt. — I K. ligger
en ödekyrka, vilken anlades på 1100-talet som
försvarskyrka; murarnas krenelering är ännu
synlig. G. R—11; E. L-k.
Källarfrihet, städernas forna privilegium
att tullfritt införskriva vin o. a. utländska
drycker för stadskällarens behov. Detta
privilegium, som vållade olägenheter för
tullförvaltningen, indrogs genom k. br. av 27 aug.
1777 mot årlig kontant ersättning från
statsverket, vilken fortfarande utgår. Statens
utbetalningar för ändamålet till samtliga
städer utgjorde budgetåret 1929—30 32,326 kr.,
därav till Stockholms stad 24,564 kr. Kbg.*
Källarhåls, en i en särskild liten
utbyggnad anordnad nedgång till källare.
Källarhalsbär, bot., se T i b a s t.
Källby, socken i Skaraborgs län,
Kinne-fjärdings härad, ö. om inre Kinneviken av
Vänern, på sluttningen av södra Kinnekulle
och slätten vid dess fot; 14,48 kvkm, 645 inv.
(1930). 720 har åker, 337 har skogs- och
hagmark. Ingår i K., Broby, Skeby och
Hange-lösa pastorat, Skara stift, Kinna kontrakt.
Källefall, gods i Daretorps socken,
Skaraborgs län, 8 km ö. om Tidaholm; 494 har,
därav 120 har åker; tax.-värde 97,000 kr.
(1928). Fiskodlingsanstalt.
Ord, som saknas under
Källeryd el. K ä 11 e r ö, socken i
Jönköpings län, Mo härad, ö. om övre Nissan; 71,25
kvkm, 638 inv. (1930). Huvudsaki. skogs- och
myrmarker, i s. en del av Stormossen. 292
har åker, 5,508 har skogs- och hagmark. I K.
Nissafors fideikommiss samt Nissafors
träsli-peri m. m. och station. Ingår i Åsenhöga och
K:s pastorat i Växjö stift, Västbo kontrakt.
Källfallsfältet, v. delen av det centrala
området inom malmfältet vid Riddarhyttan (sed.o.).
Källkult el. dyrkan av såsom heliga
ansedda källor, ofta i samband med offer av
föremål, nedkastade i vattnet, har från
urgammal tid (säkert från bronsåldern)
förekommit inom skilda raser och religioner,
särskilt hos semitiska och ariska folk. En
rik k., delvis organiserad i anslutning till
tempelväsendet, uppvisa forntidens greker
och romare. På keltiskt och germanskt
område äro heliga källor mycket vanliga;
Sverige har ägt sådana i tusental, mer el.
mindre kända, och även hos lappar och
finnar finnas spår därav. Utmärkande för k.
är dess utomordentliga livskraft under
växlande kulturförhållanden och
föreställningssätt. Såsom både namnskicket o. a.
omständigheter utvisa, måste ett stort antal av de
källor, som i Sverige funnits och finnas av
denna art, återgå till förkristen tid
(»Tors-källor» och »Odens brunnar» flerstädes).
Många urspr. hedniska källor ha mer el.
mindre kristnats, särskilt genom att övergå
till kultplatser, vigda åt helgonens dyrkan.
Medeltidskyrkan, som i början motarbetade
k., fann sig småningom på dessa villkor till
rätta med denna. Andra ha vunnit rykte
som heliga under katolsk tid (delvis
dopkällor från missionsperioden). Talrika källor
bära S:t Olofs och den helige Sigfrids namn;
ryktbara voro Ragnhilds källa i Söderköping
och Elins i Skövde. Även i nyare tid ha
heliga källor kommit i ropet i Sverige, så
sent som i början av 1800-talet (Bottnaryds
källa i Jönköpings län). Flera bekanta
vattenkurorter ha samband med en tidigare
lokal k. (Lundsbrunn, Medevi m. fl.).
Liksom mångahanda föreställningar och
legender voro knutna till dessa källor,
framträdde även k. i olika former. Det i Sverige
vanliga namnet offerkälla anger
huvudtypen: offer av mynt el. andra föremål, helst
av metall, åt källans undergörande krafter
till vinnande av hälsa och lycka. Härför
lämpade sig bäst vissa bestämda dagar under året,
i mellersta Sverige trefaldighetsaftonen, i
de sydligare landskapen (liksom i Danmark)
företrädesvis midsommaraftonen. T r e f a
1-dighetskälla är därför mångenstädes
dets. som offerkälla; en dylik källa skulle
rinna mot n. Man badade eller tvådde sig i
källådern, drack av vattnet och hemförde
ansenliga kvantiteter därav. Från olika håll
omtalas märkliga hälsokurer; vissa källor gällde
som särskilt utmärkta mot barnsjukdomar
o. s. v. En gräns mellan heliga källor och
folkliga hälsokällor är ej möjlig att draga.
Åtskilliga källor i Sverige ha fordom varit
kända vallfartsorter, framför allt
Svinne-garns källa i Uppland, som under
århundraden fåfängt bekämpades av kyrkan ocn
niyn-K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
