Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Labialer—Laborde, A. de
542
(f. 1889). Sjöng först på Kungl. teatern i
Stockholm 1905, där hennes syster F a u s t a
L. (f. 1876) varit anställd 1893—95. Maria L.
har sedan varit engagerad i Berlin. New York,
Filadelfia, Boston och Wien, gästade
Stockholm 1911 och 1923 och har även sjungit i
Italien. Hon har särskilt vunnit framgång i
operor av Puccini. Boito och Verdi. Hennes
röst är en behaglig sopran och hennes
uppträdande friskt och rörligt. T. N.
Labiäler, L ä p p 1 j u d, språkljud, bildade
företrädesvis med tillhjälp av läpparna. Man
särskiljer två huvudgrupper, bilabialer
och dentilabialer (labiodentaler);
se närmare Konsonanter. Till 1. räknas
ej vokaler, ehuru vid vissa sådana (t. ex. y, u,
å, ibland kallade 1 ab i a 1 a vokaler)
läpp-verksamheten är starkt framträdande. Lll.*
Labialisèring, läpparnas medverkan vid
bildningen av ett språkljud, vare sig detta blott
obetydligt förändras genom 1. eller tungans och
läpparnas verksamhet äro lika viktiga vid
dess bildning. Det förra är fallet med
konsonanter, varvid ett slags varianter av de rena
konsonanterna uppstå, det senare med
vokaler (se d. o.)_ Lll.*
Labiälpipor (av lat. la’bium, läpp), sådana
pipor i en orgel, som vila på samma princip
som en flöjt (se d. o.). De äro dels av metall,
dels av trä, öppna (ss. principal), täckta (ss.
gedackt) och halvtäckta (ss. rörflöjt). Tonen
är mild, varm och fyllig. T. N.
Labiäter, Labiätae, se Läppblomstr iga.
Läbiåu, stad i östpreussen, reg.-omr.
Kö-nigsberg, vid Deime, nära Kurisches Haff;
4,963 inv. (1925). — Genom Karl X Gustavs
fördrag i L. 10 (20) nov. 1656 med kurfursten
Fredrik Vilhelm av Brandenburg förnyades
deras vapenförbund (av juni s. å. i
Marien-burg) och gavs åt kurfursten och hans
ättlingar suveränitet över östpreussen; jfr G.
Wittrock i Karol. Förb:s Årsbok 1922.
Labiche [labi’J"], Eugène, fransk
dramatiker (1815—88), led. av Franska akad. 1880.
Vann på 1850- och 1860-talet enorm
publikgunst med småborgerliga vådeviller och
folkliga lustspel, sammanlagt ett 100-tal, många
spelade än i dag, ss. »Le chapeau de paille
dTtalie» (1851), varmed han slog igenom, och
»Le voyage de M. Perrichon» (1860; »Herr
Per-richons resa», 1861). Mer än 30 av hans
pjäser ha översatts till sv. Nämnas må »Les
vivacités du capitaine Tic» (1861; »Ett
kruthus», s. å.) och »La poudre aux yeux» (1861;
»Så pudrar man folk», s. å.). Kj. S-g.
Labiènus, T i t u s, romersk talare och
historieskrivare under Augustas. L. angrep
med uppseendeväckande bitterhet både stånd
och enskilda, och hans skrifter brändes enl.
senatens beslut på grund av alltför stark
republikansk skärpa. I grämelse häröver skall
han ha dödat sig själv. R. Tdh.*
Labiènus, T i t u s A t i u s, fornromersk
politiker och krigare. Fick som anhängare av
»popularpartiet» folktribunatet 63 f. Kr., var
Caesars mest betrodde legat i Gallien men
övergick vid inbördeskrigets utbrott till
Pom-peius. Efter slaget vid Farsalos (år 48) flydde
han till Afrika, där han med de övriga
republikanerna delade nederlaget vid Thapsus (år
46). Undkommen till Spanien, stupade han
vid Munda 45 f. Kr. R. Tdh.*
Labil, vacklande; se Jämvikt.
Labilitèt, egenskapen att vara labil;
vacklan.
Labiodentaler, dets. som
dentilabialer; se Konsonanter.
Labiologl (av lat. la’bium, läpp, och grek.
lo’gos, lära), den för döva och dövstumma
betydelsefulla konsten att av läpparnas rörelser
hos en talande s e (avläsa) vad han säger
(jfr Dövstumhet). Kurser i 1. anordnas årl.
i Stockholm och några andra städer av
föreningen Dövas väl. V.Nsl.
Lablache [labla’/], Luigi, italiensk
operasångare (1795—1858), den främste
bassångaren under italienska sångens guldålder.
Efter att först ha sjungit i Neapel och
Sydita-lien och (1823—28) i Wien var L. 1830—52
anställd vid italienska operan i Paris och kom
med dess regelbundna gästspel i London även
till England, där han ofta sjöng tills, m. Jenny
Lind. Under sina sista år sjöng han även i
Petersburg. L. hade en sällsynt fyllig,
voluminös basröst av mäktig verkan och
utvecklade ett intelligent, medryckande spel.
Särskilt voro komiska roller L:s styrka. Till
hans främsta skapelser hörde Figaro, Bartolo,
Leporello och Don Pasquale. Litt.: G.
Wi-dén, »L. En bild från sångens guldålder»
(1897). T. N.
Labora’nt (av lat. laboräre, arbeta), den,
som för sin vetenskapliga eller praktiska
utbildning arbetar på ett laboratorium (se d. o.).
Laboratiöner, se Laboratorium.
Laborationsövningar i skolorna äro enl. k.
kung. 29 juni 1928 obligatoriska. I
realskolan föreskrivas 1. i matematik, biologi, fysik
och kemi, företrädesvis i de högre klasserna,
på gymnasiets och lyceets alla linjer i
biologi, fysik och kemi för de lärjungar, som i de
båda högsta läsavdelningarna ha tillvalt
något av dessa ämnen. Den anslagna tiden är
i allm. en veckotimme, i vissa fall en timme
varannan vecka. G. S-ek.
Laborator, ord. tjänsteman vid ett
naturvetenskapligt eller medicinskt laboratorium
(se d. o.).
Laboratorium, eg. »arbetsrum» (av lat.
la’-bor, arbete), lokal el. institution för
anställande av praktiska naturvetenskapliga
arbeten (1 a b o r a t i o n e r), särskilt kemiska och
fysiska experiment. Sveriges första
laboratorium chemicum inrättades av Karl XI 1685
med Urban Hjärne som föreståndare. Om
Statens bakteriologiska, rättskemiska och
farmaceutiska 1. se S t a t s m e d i c i n s k a
anstalten. — L. brukas stundom som
namn på byggnad(er) för tillverkning av
ammunition, fyrverkeripjäser m. m. P. T. C.*
Labor day [lei’be déi’], eng. (»arbetets dag»),
»holiday» i Amerika med möten, festligheter
m. m., firad så gott som genomgående första
måndagen i sept. L. infördes av Arbetets
riddare (se d. o.) och har småningom blivit
lag-stadgad fridag i nästan alla Amerikas stater
och Kanada.
Laborde [labå’rd], Alexandre de,
greve, fransk konstforskare (f. 1853), känd för
sina omfattande studier i det medeltida
miniatyrmåleriets historia, vilka resulterat i
verket »Les manuscrits ä peintures de la ’Cité
de Dieu’ de Saint-Augustin» (1909). L. har
även varit verksam vid bildandet av Société
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
