Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Labrus - La Bruyère, Jean de - Labuan - Laburnum - Labyrint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Labrus—Labyrint
548
Jean de La Bruyère. Samtida kopparstick.
Läbrus, zool., se Snultresläktet.
La Bruyère [la bryja’r], Jean de, fransk
författare (1645 10/8—96 10/5). Var född i
Paris, utbildade sig till advokat, fick 1673 en
statlig sinekur och blev 1684 genom Bossuets
förmedling guvernör för »den store» Condés
sonson hertigen av Bourbon. Även sedan
elevens uppfostran ansågs fulländad (1686),
stannade L. kvar hos den furstliga familjen. 1688
utkom anonymt L:s arbete »Les caractères
de Théophraste, traduits du grec», med ett
märkligt tillägg, »Les caractères ou les
mæurs de ce siècle», som i ett slag gjorde den
snart avslöjade förf, berömd. Nio uppl., till
vilka L. lade ständigt nya »porträtt» och
»maximer», så att omfånget slutligen blev
det tredubbla, sågo dagen under förf:s
livstid. Genren var icke ny, men med den
idealiserande litterära porträttkonst, som odlades
i de preciösa salongerna, har L:s endast den
yttre formen gemensam. Nya voro däremot
den skarpa verklighetsiakttagelse, den
mångsidiga människokännedom och den satiriska
blick, som ligga bakom dessa bilder ur livet.
Hans personliga förtjänst är att ha insatt
sina realistiskt uppfattade »karaktärer» i en
bestämd, levande saintidsmiljö. Alla
samhällsklasser i Ludvig XlV:s Paris äro
representerade, särskilt dock de högre och högsta,
bland vilka L. med förkärlek själv dvaldes,
ehuru han icke sticker under stol med sina
sympatier för »folket», det sedermera s. k.
tredje ståndet. Han står här vidare som en
stridbar målsman för klassicitetens idéer vid
sidan av Boileau, samtidigt med att han
förebådar 1750-talets kritiska »libertinism». För
detta sekels moraliska veckotidskrifter erbjöd
L. en rik fyndgruva; även för den realistiska
romanen (Lesage) och den eftermolièreska
se-de- och karaktärskomedien ha hans praktiska
människostudier, ofta rena romanfragment
och färdiga komediscener, haft stor betydelse.
I Sverige ha bl. a. Dalin och Gyllenborg
begagnat L.; på sv. utkom hans huvudverk dock
först 1764—84 (i 2 bd, övers, av A. Sahlstedt).
Jfr É. Allaire, »L. dans la maison de Condé»
(2 bd, 1886), samt kritiska monogr. av P.
Mo-rillot (1904) och M. Lange (1909). Kj.S-g.
Labuän, en av Malajiska öarna, utanför
Borneos n. v. kust; bildar sedan 1912 ett
självständigt settlement under britt,
kronkolonien Straits settlements (var tidigare del
av Singapore). 5,996 inv. (1927). Se vidare
B o r n e o, sp. 882.
Labu’rnum, bot., se Guldregn.
Labyri’nt (grek. laby’rinthos), byggnad av
så invecklad anläggning, att man riskerar att
gå vilse i den. Forntiden kände två berömda
L: 1) i Egypten vid Moirissjön (oasen Fajum),
beskriven bl. a. av Herodotos (II, 148) och
Strabon (XVII, 811); den bestod av ett antal
tempel för dödskulten vid Amenemhet III:s
(1849—01 f. Kr.) pyramid; 2) i Knossos på
Kreta, bekant genom myten om Ariadne och
Theseus. Denna 1. motsvaras av en
historisk verklighet, det omfattande
palatskomplex, som upptäckts av A. J. Evans (se K r
e-tisk kultur). Man förmodar, att ordet
1. är härlett ur ett förgrekiskt ord la’brys,
dubbelyxa, då denna den minoiska
religionens heliga symbol ofta förekommer i 1.
Labyrintartade mönster användas mycket
ofta i konsten. I många länder finnas
sten-sättningar av labyrintform från obekant tid.
De finnas i Sverige (stundom kallade
»troje-borgar», t. ex. vid Visby), i Norge (d:o),
Finland (»jungfrudanser»), Ryssland (»Babylon»)
Labyrint (»trojeborgen») vid Visby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
