Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
Laer—Læstadianer
564
Laer, Laar el. de Laer [lär], Pieter
Jakobs z. van, holländsk målare och
grafiker (1592 el. 1595—1642). Uppehöll sig
sedan 1623 några år i Frankrike och Italien,
längsta tiden i Rom, samt återvände 1639 till
hemlandet. L:s måleri är brett realistiskt,
och hans skildringar av italienska
folklivsscener äro ofta rätt mustiga. Dylika
framställningar fingo namnet bambocciader
(se d. o.). E. L-k.
Lærdal, herred i inre Sogn og Fjordane
fylke, Norge, innanför Lærdalsfjorden
av Sognefjorden; 584 kvkm, 1,783 inv. (1920).
Genoinflytes av den fiskrika Lærdalselven, i
vars tättbebyggda dal landsvägarna från
Hal-lingdalen och Valdres gå till L æ r d a 1
s-ö y r i (423 inv. 1920) vid fjorden. Bland
fjällen når Okken 1,733 m ö. h. Jordbruk,
boskapsskötsel o. laxfiske. Livlig turisttrafik.
Laermans [larmäjs)], Eugène, belgisk
målare (f. 1864). Han målade främst bönder,
arbetare, vagabonder, utarmade och hemlösa,
hans framställningssätt är förenklat och
strävt. Bland hans motiv må nämnas »Vägen
till vilan», »Den druckne», »De utstötte»
men även »Aftonbönen», »Byn sover»,
»Tystnad» (kyrkogårdsstämning). L. är
representerad i belgiska museer, i Dresden och
flerstädes. Monogr. av G. Vanzype (1908), A.
Goffin (s. å.) och V. Pica (1913). G-g N.
Lae’rtes, grek, myt., far till Odysseus, i
Odysséen framställd såsom en av ålder och
sorger bruten man, framsläpande ett ensligt
och tungt liv. Efter Odysseus’ återkomst
till Ithaka förlänade honom gudinnan Athena
ånyo ungdom och krafter.
Læssöe [lä’sö], Verner Hans
Frede-rik Abraham son, dansk militär (1811—
50), dotterson till författaren V. H. F.
Abra-hamson (se d. o.). L. blev 1842 kapten i
generalstaben, var 1844
—45 lärare vid
krigshögskolan, blev 1 mars
1848 stabschef vid
armén och övade stort
inflytande på dennas
ledning i slagen vid
Slesvig och Dybböl.
I aug. 1848 blev han
överstelöjtnant.
Avlägsnad från
stabs-chefsposten april 1849
efter konflikter med
krigsministern Chr. F.
Hansen om
krigfö
ringen, blev L. kort därefter chef för en
bataljon i O. Ryes armé och stupade i slaget
vid Isted 25 juli 1850 under anfallet på
Gry-deskov. L:s strategiska skicklighet hade i
hög grad förvärvat honom arméns och
folkets förtroende. — Litt.: O. Vaupell, »L:s
levned og aktstykker til krigen 1848—50»
(1895). _ E.Ebg.*
Læstadianer, anhängarna av en från den
norrländske prästmannen Lars Levi
Læsta-dius (se d. o.) utgången fromhetsrörelse,
vilken började i Karesuando vid 1840-talets mitt
och i våra dagar är den förhärskande icke
blott bland lapparna n. om Lule älv och i
Norrbottens alla finsktalande församlingar
utan även i hela n. Finland, där det
læstadi-anska inflytandet givit upphov åt den s. k.
hihhulisekten, »hihuliter» (om denna se
Tidskrift för Teologi och Kyrka 1878 och 1879).
Även i andra delar av Finland och i en
del svensktalande församlingar i
Norrbotten samt i nordligaste Norge har den vunnit
en viss utbredning. Genom emigranter från
dessa trakter har den även överflyttats till
U. S. A. För rörelsens utbredning voro de av
Læstadius utsända lekmannapredikanterna av
stor betydelse. Främst står Johan R a a
t-tama (d. 1899) från Saivomuotka i
Karesuando, som efter Læstadius’ död blev
rörelsens ledare och utformade de för denna
säregna lärosatserna. Karakteristiska äro
framför allt de befogenheter, som tilläggas den
kristna »församlingen». Till denna, som ej
söker stöd i någon yttre organisation utan
sammanhålles blott av inre samhörighet,
anses endast »de troende», d. v. s.
læstadia-nerna, höra. Blott genom att inför
församlingen offentligt bikta sina synder och av
henne mottaga absolution kan den enskilde
träda i gemenskap med Gud och vinna evig
salighet (på sina håll anses predikanterna el.
andra rättrogna 1. kunna å församlingens
vägnar mottaga bekännelsen och meddela
förlåtelsen). En annan säregenhet ligger däri,
att 1. på samma sätt som Grundtvig tillmäta
det »levande», muntligt förmedlade gudsordet
vida större betydelse än bibelns »döda»
bokstav. Först genom den muntliga utläggningen
i församlingen kan bibelordet bli ett medel
till andlig pånyttfödelse. Till kyrkan och
prästerskapet intaga 1. en kritisk men i allm.
vänskaplig hållning. Benämningen sekt vilja
de ej vidkännas. De draga sig icke för att
gå i kyrkan och taga nattvarden där. Prästen
får döpa barnen, ehuru han betraktas mera
som den kyrklige ämbetsmannen än som
själasörjaren. Dock förnekas dopets pånyttfödande
kraft, och all bön av »de otrogna», utom
församlingen stående, anses gagnlös. En för
rörelsen utmärkande företeelse äro s. k.
liiku-tuksia (rörelser), extatiska känsloutbrott,
särskilt bland kvinnorna, med hoppande och
handklappningar, snyftningar och rop,
omfamningar och vaggande rörelser.
Hos uppriktiga 1. möter man en
fromhet, som med redbarhet och nykterhet förenar
kravet på enkelhet och flärdlöshet i
klädedräkt och levnadssätt. Brytningar inom
rörelsen ha icke saknats. Raattamaa, som
verkade i mera evangelisk riktning än
Læstadius, lyckades dock till sin död bevara den
yttre enheten. Redan 1901 avsöndrade sig
emellertid de strängare s. k. v ä s 11 æ s t
a-dia n e r n a (företrädesvis inom vissa delar
av Gällivare och Jukkasjärvi församlingar)
till ett parti, som i motsats till övriga 1.
(östlæstadianerna) återupplivat den
ursprungliga, exklusivt dömande och lagiska
læstadianismen. I Finland finns en riktning
»nyväckta» (fi. Uusi heräys, »den nya
väckelsen») av något äldre datum, som lägger stor
vikt vid helgelselivet och icke erkänner 1. av
den äldre typen såsom rätta kristna, såframt
de icke genomgått en ny väckelse.
Litt.: Se under art. Læstadius, L. L.,
och vidare G. Johansson, »Den närvarande
læstadianismens läroframställning» (1898);
»Protokoll fört vid de kristnas stora möte
i Kalix den 3, 4 och 5 juli 1920»; H. G. Hegg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
