Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Lag
574
de, frigjorda från direkt relation till
mänskligt tänkande, utsäga vissa samband mellan
»satser i sig» (jfr Husserl). — d)
Juridisk 1 a g, se nedan, 2. G. 0-a.
2. (Jur.) I vidsträckt mening
sammanfattningen av alla de förpliktande bestämmelser,
som gälla inom en viss stat. Vanl. begagnas
ordet i mera inskränkt bemärkelse såsom
beteckning för alla de föreskrifter, som
tillkommit i den särskilda ordning, som gäller för
lagstiftning. Man brukar då också skilja
mellan lag och grundlag (se d. o.).
För lagbegreppets uppkomst har den
särskilt av Montesquieu hävdade, tidigare täml.
allmänt omfattade uppfattningen om statens
verksamhet såsom uppdelad på tre funktioner,
den lagstiftande, den dömande och den
förvaltande el. styrande, varit av största
betydelse. I praktiken uppbyggdes på grundvalen
av denna teori framför allt kravet på att
folkrepresentationen skulle äga ensamrätt till
el. i varje fall dominerande inflytande på
lagstiftningsmakten. I flertalet författningar
stadgas sålunda, att lagar endast kunna
beslutas av representationen (stundom med
vetorätt för statschefen) el. av
representationen och statschefen i förening, medan
statschefen tillägges befogenheten att
till-lämpa lagarna el. att genom särskilda
tillämp-ningsförordningar komplettera desamma. I
praktiken har emellertid även statschefen i
alla länder möjlighet att genom i form av
förordning meddelade föreskrifter stifta
förpliktande generella regler; dessa förordningar
få dock ej vara lagstridiga, och enl. vissa
författningar kunna förordningar endast
utfärdas med stöd av särskild bestämmelse i lagen.
Ofta använder man nu den av Laband gjorda
uppdelningen av lag i formell och lag i
materiell mening. Med lagar i formell
mening åsyftas då de bestämmelser, vilka
tillkommit i den ordning, som enl.
författningen gäller för lagstiftning, med lagar i
materiell mening åter alla mera generella och
grundläggande rättsföreskrifter, vare sig de
meddelats i form av lag el. i form av
förordning. I själva verket är det formella
lagbegreppets omfång i hög grad skiftande i
olika stater; på vissa håll beslutas det stora
flertalet rättsföreskrifter, även på mycket
speciella områden, i form av lag, medan i
andra stater lagen endast meddelar mera
grundläggande bestämmelser och i stor
utsträckning kompletteras genom av den högsta
verkställande myndigheten beslutade
förordningar. Stundom tillerkännes också
statschefen rätt att genom s. k. n ö d f ö
r-ordningar el. provisoriska lagar
under särskilda omständigheter meddela
lagstridiga bestämmelser. Dylika bestämmelser
måste i regel sedermera framläggas för
representationen och upphöra att gälla, om
representationen ogillar el. icke godkänner dem.
—■ I vissa stater är folket mera direkt
delaktigt i lagstiftningsmakten, i det ätt
beslutade lagar under vissa förhållanden (i regel
på begäran av ett visst antal väljare) skola
föreläggas valmännen för omröstning,
referendum; stundom stadgas också om
möjlighet för viss grupp av väljare att få
ett utarbetat lagförslag framlagt för folket,
folkinitia,tiv.
Enl. svensk grundlag gälla i viss mån från
de vanliga avvikande regler. Enl. R. F. § 87
skall allmän civil och kriminallag stiftas
gemensamt av konung och riksdag; på samma
sätt stiftas ock kyrkolag, dock att härvid
erfordras samtycke jämväl av allmänt
kyrkomöte. I dessa fall måste alltid Lagrådets (se
d. o.) yttrande inhämtas. Även en rad andra
lagstiftningsfrågor måste enl. särskilda
bestämmelser avgöras av konung och riksdag
gemensamt. Men konungen äger också ensam
att stifta lagar, näml. enl. R. F. § 89 sådana,
som röra rikets allmänna hushållning, s. k.
ekonomisk el. administrativ lagstiftning. 1
mycket stor utsträckning stiftas likväl även
dylika lagar av konung och riksdag
gemensamt; konungen avstår då från den
självständiga beslutanderätten. I praxis bruka,
dock ej alltid, de föreskrifter, som beslutas
av konung och riksdag gemensamt, benämnas
lagar, medan av konungen självständigt
meddelade föreskrifter kallas förordningar.
Lagstiftningen brukar sägas innefatta två
akter, laginnehållets fixering och
lagstift-ningsviljans förklarande. Den förra akten
omfattar förarbeten, förslag och beslut, den
andra beslutets sanktion, promulgation och
publikation. Initiativet kan tagas
antingen av regeringsorganet el. av
representationen, i senare fallet mestadels i form av
begäran om utredning och förslag.
Förarbeten ske genom kommittéer el.
sakkunniga eller direkt i vederbörande dep. I
Sverige har, med kortare avbrott, sedan
1800-talets början funnits en lagberedning med
uppgift att utarbeta förslag till revision av
allmänna lagen i dess helhet el. i vissa delar.
Efter förslagets vederbörliga granskning
avgör regeringsmyndigheten om och i vilken
form förslaget skall föreläggas riksdagen.
Enl. sv. rätt har härigenom K. m:t tillika
för sin del godkänt det förslag, som sålunda
framlägges, och om detta oförändrat antages,
blir det i och med riksdagens beslut lag.
Beror lagstiftningen av konungen ensam, har
lagbeslutet kommit till stånd, så snart
förslaget av K. m:t godkänts. Sanktionen
är enl. sv. rätt den formella akt, varigenom
K. m:t off. konstaterar, att ett lagbeslut
behörigen kommit till stånd, och förklarar det
gällande. Beslutet måste även utfärdas el.
promulgeras, och detta sker därigenom,
att den beslutade lagtexten införes i en
skriftlig urkund, som underskrives av den
promulgerande myndigheten och till följd
härav får karaktären av officiell originaltext.
Skall beslutet tillika kungöras,
publiceras, vilket ej alltid är nödvändigt, förses
texten med en särskild inledande ingress och en
avslutande verkställighets- och
lydnadsbefall-ning, varefter kungörandet sker genom
tidningarna el. medelst intagande i den officiella
författningssamlingen och i viktigare fall,
vad Sverige angår, även genom uppläsning
i kyrkorna. Genom kungörandet skapas en
presumtion för att envar erhållit kunskap om
lagen. Lagen träder i kraft antingen
omedelbart i och med utfärdandet el. vid
annan i lag bestämd tidpunkt. Enl. svensk
rätt gäller, att, där ej annat föreskrives, en
publicerad lag blir tillämplig 4 veckor efter
den dag, då den, enl. uppgift på det nummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
